23 april 2008

Yppandeförbud. Besk eftersmak. Moll

Jag skrev igår om ett lyckat födelsedagsfirande hos pappan. Det blev en mycket fin kväll för pappan och de två av barnen som han hade natten till idag. Sedan vi hade åkt gick de ut i skogen på en promenad, något som alla tre tycker om.

Yppandeförbud
Förutom det jubilerande barnet så var det yngsta, ännu i dagisåldern, med. À propos ingenting fick pappan plötsligt höra att

Mamma drog mig i håret så att jag började gråta
Det gjorde alltså ordentligt ont. Pappan frågade lite och fick höra om en rejäl utskällning och ett rejält tag i håret. Barnet vittnade att H*n var med och såg det ske.

H*n var kvällens födelsedagsbarn! Pappan frågade förstås vederbörande om saken och fick det närmast stereotypiska svaret: En intetsägande replik och en blick i fjärran. Yppandeförbudet, det om att intet förtälja om (miss-)förhållandena hemma hos Henne, hade slagit igen.

Besk eftersmak
Varför tar jag upp en sån sak som ett ryck i håret? Svar: Därför att pappan står inför en dom och ett skadestånd för sveda och värk på närmare 40 tusen för åtskilligt mindre än så. En diffust beskriven misshandel och i det närmaste odokumenterat nackgrepp har på ett Politiskt Korrekt vis vandrat genom skiljedomar, tingsrätten och snart Hovrätten. Allt baserat på Hennes och Fina Advokatbyråns PK (Politiskt Korrekta) utsagor och nämndemäns dito bedömningar. Nog om dessa kräk.

Moll
På hemvägen kräktes det yngsta barnet lite. Pappan, som skulle ta det till dagis morgonen efter, blev lite orolig. Magsjuka har härjat i barnaskaran den senaste tiden, men det här verkade mer vara en efterdyning än ett återfall. Han bad barnet att inte berätta om saken på dagis dagen efter. Svaret gick rakt in:
Jag är jätteduktig att lyda vad föräldrar säger att jag inte ska säga
Det tror vi på. Hennes regim är om inte annat rak, och mycket tydlig, som det heter när man skriver om obehagliga maktfasoner som man egentligen inte borde blunda inför. Det gör inte jag:

Mamman kör helt klart ett skräckvälde där hemma hos sig. Det står jag för.

6 kommentarer:

Ullah sa...

Åh, vad man hoppas på dur för er och barnen. Det är hjärtslitande för en utomstående att läsa det lilla dagisbarnets kommentar. Hur skall det då inte kännas för pappan och för er.

Plastfarfar sa...

Man blir mörkrädd för mindre, Ulla.

Anna funderar sa...

Har aldrig hängt här förr, men jag blev fast. Golvad och kan inte ta mig ur. Skickar en dos support och värme.

Hoppas det är ok att jag lägger till dig bland bloggvännerna?

Plastfarfar sa...

Tack, Anna. Värme värmer, ska du veta ;-) Visst kan du länka hit, även om det ganska sällan är trevlig läsning jag har att erbjuda.

Anna funderar sa...

Allt behöver inte vara så trevligt jämt, vill ha lite djup också:)

Plastfarfar sa...

Jo, Anna. Det var Johnny Stationsvakt som kallade mig för 'Den här bloggaren' i en kommentar om hans hang-up på Linda Rosing häromdagen. Jag svarade då förstås under samma signatur. Nu såg jag att du skrev just 'Den här bloggaren' i din blogroll.

Smickrad är jag över din uppmärksahet men jag är också 'Plastfarfar', både på riktigt och på nätet.