Veckopengsdilemmat

Det blev en utflykt i helgen, till ett ställe med djur i ena hörnet och ett nöjesfält i det andra. Barnen var som vanligt svårflirtade när det gällde att komma iväg och som vanligt var det stenkul att komma fram.

När är vi framme?
Den vanligaste frågan med barn i bilen. Med GPS är den lätt besvarad: Varje gång någon frågade, fick h*n en minutangivelse, till skillnad från förr. Det slutade med att ett av barnen satt och räknade ner bilens klocka gentemot GPS-ens skattning. Och det stämde!

Katastrof
Ett av barnen var inte tillräckligt långt för att få åka berg- och dalbanan.

Triumf

"Tvåtusen gram!"

I ställen vann h*n två kilo choklad i ett stånd, och den dystra dagen förbyttes till en i triumf.

Gosedjur och ekonomi
Utflykter och evenemang tenderar att generera gosedjur. Så även denna gång. Två av barnen vann, köpte och fick ett antal. De hade dels lite egna pengar, dels veckopengen från Barnens Farmor och även en spets på denna från oss, dagen till ära.

Ett av barnen ville titta på hajar inför besöket, men eftersom det inte fanns några hajar att beskåda dit vi var, så köpte jag en haj i gosedjursform i stället. Detta resulterade i en lång kedja av rättvisekrav, kompletteringar och byteshandel, så att ett gosedjur plötsligt blev tre. Sedan var det 'vinst varje gång' i ett stånd, och 'lyckopåsar' i ett annat. Två av ungarna gick därifrån med säkert fem gosingar var. Och en av dem alltså med två kilo choklad.

Veckopengar, var det
Allt detta trots att ett av barnen hade intecknat inte mindre än tre av sin farmors veckopengar (=sex veckor!) i en skuld. En omgång till ett syskon och två till mamman. Bakgrunden är att barnet i fråga drabbades av ett begär till något nytt i en leksaksserie, som h*n bara måste ha. Kosta vad det kosta ville!

Ett syskon lånade ut ett belopp motsvarande en av Farmoderns veckopengar och mamman ett dubbelt så stort belopp mot återbetalning via Farmoderns veckopeng. (Mamman ger inte barnen veckopengar) Syskonet fick sin skuld åter i helgen och jag, hård som jag är, sponsrade den uteblivna veckopengen på villkor att barnet lovade att inte ta hem den till mamman. Lätt gjort. Beloppet gick nämligen åt på tjugo minuter. Två veckopengar kvar.

Dilemmat
Problemet kvarstår. Ger vi barnet pengar som h*n tar hem till mamman, så går de alltså rakt ner i Hennes ficka. Hon ger alltså inte veckopeng till barnen. De pengar som barnen har, har de fått av släkt eller genom pyssel och försäljningar av olika slag.

Mammans regim är kontantlös, kan man säga. Och så går hon och intecknar två omgångar veckpengar från oss. Snacka om att vara cynisk. Vi vet inte riktigt hur vi ska hantera det här. Vi har inte en tanke på att ge Henne pengar via barnet, samtidigt som barnet har skuldsatt sig gentemot mamman på egen begäran.

I lördags, när det här med den första återbetalningen blev akut, sjönk vidden av det hela in hos barnet. H*n blev förstås ledsen, mycket ledsen. Syskonet fick i alla fall sitt, och nu är det bara två gånger till hos pappa innan h*n har egna pengar igen. Tror mamman.

Barnens Farmor och jag är nämligen helt på det klara med en sak: Inte ett rött öre går från oss till Hennes ficka. Men barnet har ju med öppna ögon skuldsatt sig till mamman. Vad göra?

Inte nog med det,
höll jag på att skriva. Alla gosedjur som barnen fick i helgen följde trist nog med hem till Henne, även de som vi hade köpt. Det var inte riktigt vad vi hade tänkt oss.

När kommer vi att få se dem på Tradera.com i barnens och Hennes ständiga jakt efter kontanter?