04 februari 2008

En nästan vanlig helg

Helt enligt pappans schema, det som enligt mamman inte råder, hade han ett av barnen i torsdags och sedan alla fyra fredag-söndag.

Det började med att det första barnet var sjukt, fortsatte med att det kryade på sig, men då hade ett annat barn blivit magsjukt och pappan fått en släng av influensan. Han var sedan ganska matt hela helgen.

En påringning
I lördags ringde en granne på och berättade att hans dotter inte hade kunnat somna kvällen före. Det hade varit lite oroligt kvällen före och när i synnerhet ett av barnen har för vana att höja rösten ordentligt av minsta orsak, så kan grannarna störas. Men han var i allafall inte otrevlig eller så, och inte pappan heller. Men pappan tog åt sig, ska ni veta. Han mådde inte bra efteråt.

Barnens reaktion när grannen ringde på, var att de blev tysta som möss och försvann ur all åsyn. De var helt klart vana vid sådana påringningar, vilket är i linje med vad vi vet om livet hemma hos Henne.

Söndagsmiddag
Helgen avslutades med samkväm och middag hemma hos Barnens Farmor och mig. Det sjuka barnet kräktes bara lite bara en gång och det som i vanliga fall äter lite och nästan har stannat i växten åt för två. Det var kul.

Till och med Sura Gamla Katten var social, utifrån sina normer: Hon höll sig framme och övervakade lekar och aktiviteter från bästa fåtöljen i stället för att lägga sig i sovrummet. Hon lät sig till och med klappas och klias under hakan. Det har aldrig hänt förut.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Jag tycker synd om pappan när det blir så där. Han lever säkert under så stor press hela tiden.

Plastfarfar sa...

Pressen är oerhörd, Ulla. Det som håller honom uppe är nog faktum att barnen behöver honom minst lika mycket som han behöver dem.

Anonym sa...

Han gör det rätta. Det finns nog många i liknande situationer som ger upp. Heder till honom!

Plastfarfar sa...

...störst av allt är kärleken, heter det. Det här är nog en bra illustration till detta.

Maria sa...

Jag halkade in på den här bloggen på ett bananskal och har nu suttit i två timmar och läst, ofta med tårar i ögonen. Vilken tillvaro för alla inblandade! Jag kan inte föreställa mig hur ni har det, men vad starka ni är! Skickar mina tankar till dig, Barnens Farmor, Barnen och naturligtvis Pappan. Ibland önskar man att sunt förnuft inte vore en så stor bristvara...

På ett helt annat plan: Vilken läsvärd blogg! Det är skönt att få läsa en välskriven och välformulerad text.

Plastfarfar sa...

Maria: Oj! Vi tackar för dina ord och dina tankar.

Själv har jag alltid synpunkter på vad (och hur) jag har skrivit något, men det får jag väl göra avkall på nu. *rodnar*

Anonym sa...

Pappan kanske kunde bjuda hem grannfamiljen på kaffe en kväll?
Inte för att ursäkta sig eller rättfärdiga "oljudet" utan bara förbehållningslöst för att dricka kaffe och snacka så där i allmänhet? Sådant kan ju bryta isen och sedan brukar annat komma av sig själv så att säga.
Bara en tanke från min sida...

Plastfarfar sa...

Det ligger en del i det, Tycko. Grannsämja är aldrig fel.