Rapport från ett kollo

Pappan ringde det kollo som de två äldsta är på och förhörde sig om hur de hade det.

Så bra att du ringde!
Det var personalens reaktion. Pappan fick veta att det gick bra, mycket bra, för det näst äldsta. Men det var värre med det äldsta. H*n bara var för sig själv och var inte det minsta engagerad eller social. Personalen var bekymrade för barnet, och till och med andra barn på kollot hade sett att något var på tok, engagerat sig och ville veta vad som stod på. Pappan ombads ge seriösa anvisningar.

Mamman hade förstås inte hört av sig.

Umgängesförälder
Pappan blev här tvungen att förklara att han var umgängesförälder —inte vårdnadshavare— och därmed inte kunde anvisa personalen. (Hur kul tror ni att det känns, vänner?). Det hela avlöpte med att kollot fick Hennes kontaktinformation.

Stödperson
Mammans svar på kollots frågor var nästan förutsägbart. Hon rekommenderade dem att städsla en stödperson till barnet i fråga. Lätt gjort under brinnande semestersäsong. Kollot, som lyder under kummunens räjong, ska nu försöka ordna detta.

Typiskt Henne
Den formuleringen har jag ofta använt. Ansvaret för, och åtgärdandet av, ett problem med något av barnen lastar hon bra nära reflexmässigt över på andra. Skolan, Soc och nu kollot. Nu menar jag inte att hon själv skulle åka till kollot och hjälpa till, men väl att Hon kunde ha stävjat situationen genom att engagera sig i barnet och dess problem.

När ska Hon inse att det här med att vara vårdnadshavare omfattar mer än att plocka till sig alla bidrag hon får?