Dags igen -ännu en fölsedag

Det yngsta barnet fyller år idag. Hemma hos mamman firades det för några dagar sedan, innan de två äldsta åkte på kollo. Presenterna verkade uteslutande ha handlat om Pokemon-kort, något som jag trodde var ute numera.

Regnkläderna, update
I dag tog pappan med sig de två äldstas regnkläder och lämnade över dem till Henne, som har tagit på sig att posta dem till kollot så att de är framme på måndag. Jag hade erbjudit mig att åka de elva milen till kollot med plaggen i fråga, men blivit vänligt men bestämt avspisad och på kuppen lärt mig ordet 'curlingfarfar' i sammanhanget. Ska grejorna vara framme på måndag, så gäller det att betala det högre portot för nästa vardag, något jag fruktar att mamman vill slippa. Vi blir varse.

Fölsedag, var det
Vi hämtade sedan pappan och de två yngsta hos mamman (Ingen tror väl annat än att vi väntade på gatan utanför) och körde hem gänget till pappan via stormarknaden. Där fick det yngsta patrullera av ingridienshyllorna respektive konditoridisken och själv bestämma om h*n ville göra en egen tårta eller ta hem en färdig. Det blev en färdig; Marsipantårta (grädde i tårtor stör uppenbarligen inte dessa veganer) och en bonusbakelse eller två.

Lynnet
Sedan kom det som många syskonföräldrar nog känner igen, avundsjuka på den hyllade telningen. Problemet för oss var att det var det så starkt lynniga barnet som blev avis. Humöret växlade mellan svart och vitt på sekunder. Språkbruket fick till och med mina härdade öron att rodna. (Och hade jag sagt 'håll käften' till min pappa i det här barnets ålder, så hade det fullt möjligt renderat mig livslånga men.) Men pappan var van och höll ut. Barnens Farmor och jag anslöt oss till taktiken att helt enkelt ignorera barnet under det att utbrotten pågick. Det fungerade någorlunda. De gick över och de kom tillbaka. Vi ignorerade.

Lite läbbigt i mina ögon, på något vis, är att h*n ber om förlåtelse efteråt. Det känns som om h*n vet om att det som sker inte är bra, men det går ändå inte att behärska. Minuter senare är h*n loss igen.

Presenten
Fölsebarnet var helt på det klara med den stora grejen: En Nintendo DS Lite. Ännu ett spel i den barnaskara som har allt utom PS3 och möjligen en värsting Game Player PC. Ett halvdussin personer i släkten hade gått ihop om saken och den var ju förstås välkommen till en som brukat få spela på nåder på syskonens DS. (De där småspelen som följer med DS-n var ju ganska lustiga. Vad kostar apparaten i fråga?)

Telefonen
Det här pillret var beskt. Ett av barnens telefonkort var så gott som slut. På stormarknaden 'undslapp' sig pappan att han inte hade råd att fylla på det. En sådan replik sitter mycket långt inne för honom, ska ni veta. Är det en självklarhet att alltid reda sig och göra rätt för sig, så är det här tungt.

Vi fyllde förstås på kortet i fråga. Tillgång till telefon är ju en trygghetsfaktor i dagens samhälle.

Mamman lovade för övrigt en gång att stå för korten mot att pappan anskaffade de fyra barnens telefoner. Hon svek även i detta: 'Jag har inga pengar', är Hennes stående svar på pappans frågor. Hon har alltså lovat något som hon sedan inte har kunnat planera in i sin ekonomi,. Bara helt kallt kastat över åtagandet till pappan. Typiskt Henne.

Emellertid: Just det här barnet ringer så gott som alla sina samtal till mamman. Det innebär att huvuddelen av vår finansierade påfyllning av kortet kommer att gå till samtal till den som vägrar att betala för dem.

Det känns som ett hån, på något vis. Men barnet kan ju inte bara vara utan telefon.