Två i taget

Helgen förlöpte väl. Pappan hade de två äldsta fredag-lördag och sedan de två yngsta lördag till dess att lämnade dem på skola och dagis i morse. Orsaken var att mamman var på en 48 timmars resa med de äldre barnen.

De äldre var förstås glada över att få vara med sin pappa efter mer än två månader utan honom och verkade glada över att få träffa Barnens Farmor och mig också, även om jag anade en tydlig distans från ett av dem. En indikation på vad detta kunde bero på kom under eftermiddagen när de yngre kommit till pappan:

Ett av barnen hade med sig massor av inslagna presenter som h*n hade gjort själv. Det var lapp med pappans namn på allihopa. Pappan undrade lite försynt om inte vi två skulle få något också.

Svaret var att h*n inte skrev så bra ännu, så h*n brukade be mamman skriva och sedan själv 'rita av' det mamman hade skrivit. Men när mamman blev ombedd att skriva våra namn för barnet sade hon ordagrant:

Där går gränsen!

Vi skrattade åt det hela, barnet berättade det dessutom som en rolig historia. Men man kan ju undra hur Hon framställer oss inför barnen och vad hon säger till dem att göra eller inte göra i vårt sällskap när man hör en sådan sak.

De äldre har länge varit tämligen fåordiga i mitt sällskap. Det är jag som har fått öppna snacket, och detta alltid med något helt utan relevans till den allmänna situationen. Det äldsta, som har en egen PC hemma hos Henne, har haft problem med virus och annat har h*n nämnt för pappan. Men när jag erbjöd att hjälpa till om datorn följde med till pappan nästa gång, så var den plötsligt felfri. Några virus hade den inte haft...

Trist är det. Men barnen kan ju bilda sig egna uppfattningar och de står förhoppningsvis i kontrast till vad Hon nu säger om oss. Och yppandeförbudet, ordern om att inte berätta något som helst negativt om livet hos Henne, verkar kvarstå och åtföljs efter bästa förmåga. Det är inte bara trist, förresten.

Jag är lite orolig också