13/45

Tretton dagar avverkade med fotboja och 45 kvar. Barnens pappa har kommit in i den av elektroniken så inrutade tillvaron, men särskilt kul är det inte. Han har passat alla tider (en gång fick han gå och vanka i kvarteret ett tag för att inte komma hem för tidigt) och blivit kontrollerad två gånger, bägge den första veckan.

Soc
Jag har glömt att berätta Soc hörde av sig inför perioden med fotboja. Det var en tjänsteman som ringde upp och förhörde sig om det här med att pappan inte kan ha barnen under strafftiden. Pappan förklarade att han inte får var ute mer än två timmar (tre fr.o.m November) på sina lediga dagar, och då kan det gå åt pipsvängen om det händer något med barnen som kräver pappans närvaro.

Varför skulle Soc intressera sig för en sådan sak? Svaret är givetvis att mamman har klagat på att hon har barnen veckan runt den här tiden och förmodligen begärt avlastning de helger pappan skulle ha haft dem.

Nå?
Vad vi vet, så fick hon inte detta. Pappan talar ofta med barnen på telefon och inget om några nya vuxna i deras närmiljö har framkommit. Inga nygamla heller, för den delen.

Ett av barnen ringde sin pappa i förra veckan och bad om råd: Ena örat var på väg att vaxa igen. Det självklara rådet blev förstås skolsköterskan. Den självklara frågan är varför barnet bad pappan om hjälp. Räknas inte mamman när det gäller?

Brevet till pappa
Pappan har också fått brev, ett alldeles äkta på äkta papper handskrivet sådant, från ett av barnen. Där berättar h*n om hur mycket h*n längtar efter sin pappa. 'Jag gråter varje dag', står det också.

Sånt går rakt in.