Hälften kvar

I dag avverkar barnens pappa halva strafftiden: 29 dagar med fotboja och 29 kvar. Han har vant sig vid tillvaron med elektronisk övervakning och den med honom i så mening att frivården gjorde ett antal kontrollbesök för alkotest de första veckorna, men nu är det ett tag sedan.

Passa tider
Inför tiden med boja fick pappan höra att han inte fick avvika från schemat med mer än fem minuter. Missade han en buss —eller blev den försenad— så skulle han ringa dem och de kontrollera hans påstående. Inte heller fick han komma hem från jobbet för tidigt, det skulle kunna tyda på fusk med arbetstiden.

En gång gick han av detta skäl och vankade utanför hemmet i tio minuter innan han vågade gå in. Andra gånger har han ringt med andan i halsen och berättat att bussen var försenad. Till slut fick han veta att han inte behövde ringa (störa?) dem om det inte rörde sig om intervall på uppåt en kvart eller så. En snabbis in på ICA på hemvägen är därmed möjlig. Det underlättar.

Barnen och helgen
Ingenting är bestämt eller avtalat. Dessutom är mamman (sjukskriven som hon är) på en utrikes arbetsresa hela veckan. Två av hennes släktingar är i stan och tar hand om barnen under tiden. Den ena är OK enligt ett av barnen, men den andra är bara Såååå tråkig.

Mamman har nog lämnat instruktioner till barnvakterna att det är OK med barn hos pappan i helgen om han skulle höra av sig, men han har ännu inte bestämt sig. Bojan är så hämmande att det blir svårt, inte bara praktiskt. Den belastar mentalt också.

Barnen
Det förtjänar att upprepas att det är frivården som har sagt att han inte får träffa de två äldsta under strafftiden, målsägare som de är. Det skulle bli för svårt med de två yngsta, eftersom han bara får vara ute två timmar de dagar han är ledig.

Vi har försökt att bekräfta frivårdens påbud, men inte lyckats. Jag har Googlat i timmar och Barnens Farmor har försökt nå ett gäng som kanske vet, Bryggan, per både telefon och mail utan att få svar.

Hur mår de?
Pappan drar sig faktiskt för att ringa. Det är deprimerande att höra genomfalska försäkringar om att allt är så bra, såå (De två äldsta). Eller att mamman klippte till ett av dem som försökte göra ett snällt bus med henne. Hårt. (Det yngsta är det enda som ännu talar någorlunda fritt)

Barnen har det inte bra, vet han. Men de talar inte om saken, skrämda till tystnad av mamman (Hon har bland annat hotat dem med 'fosterhem i Värmland´och barnhem om de 'skvallrar' på henne) kryddat med en dos lojalitet.

...men han kan i alla fall börja räkna ner nu. Alltid nåt.