Sista chansen

Den här veckan har pappan träffat barnen i olika grupperingar så gott som varje dag. I torsdags tog han till exempel hand om tre av dem efter skolan när det fjärde, det yngsta, var med mamman hos en tandkirurg. H*n hade varbölder i munnen som bara kunde tas bort med operation, ett resultat av Hennes omsorg om barnens munhygien. Ingreppet var så omfattande att barnet fick sövas. Upppdatering: operationen innefattade även borttagning av 4-5 tänder på olika ställen i munnen.

Pappan har sorgset noterat att tandborstning inte längre hör till de dagliga rutinerna för barnen. Då blir det så här.

Kors i taket
Då, i torsdags, tog pappan de tre till ett hamburgeri. Mamman skulle stå för kostnaderna hette det. Jag trodde att det skulle bli som vanligt, först att hon skulle 'betala senare' och sedan bara strunta i sin utfästelse. Där hade jag fel. Pappan fick igen sitt utlägg samma dag!

Sista chansen?
Lite överdriven formulering, kanske. Men barnen vet nu att de knappast kan träffa sin pappa på två månader. På tisdag får han nämligen sin fotboja. Då tillåts han bara att ta sig till och från jobbet och får inte lämna hemmet på sin fritid. Att ta hand om barnen under de premisserna går bara inte. Transporterna skulle i och för sig jag kunna ta, men barnen skulle inte kunna gå ut och leka på gården och de gemensamma skogspromenaderna är bara att glömma.

För mammans del innebär det att hon blir av med den avlastning hon så hett eftertraktar. Som grädde på moset så har Hon inte längre sina hemmahosare, två socionomer som stött henne i sin strävan att själv kunna klara sin vardag. De gjorde sin sista insats förra veckan.

Hennes enda avlastning de närmaste åtta veckorna blir att Soc skickar fram någon som tar ut det äldsta barnet på promenad/aktiviter två timmar i veckan. Varför just detta barn och av vilken anledning h*n anses behöva stöd, vet vi inte.