12 oktober 2008

F-notiser

Pappan skulle ha haft barnen den här arbetsfria helgen, men det gick ju inte på grund av fotbojan. I stället har han fått vara inomhus och bara tillåtits vara ute under två timmar i går respektive i dag.

Kontroller
Det har redan varit två kontroller. En ganska sent på kvällen i onsdags —dagen efter han hade 'bojats på'— och en tidigt på förmiddagen i dag, söndag. Ett par personer kom upp och pappan fick blåsa i en alkotestare. De som kom i förmiddags väckte honom faktiskt klockan tio på förmiddagen, så de tänkte väl att det kunde bli ett dagen efter-resultat. Icke. Pappan vet att hålla sig nykter. Han är bara trött de här dagarna. Mycket trött.

Jobbet
Pappans arbetsledare och den högste på stället är informerade om bojan. Häromdan kom han att vara i enrum med dem, och visade dem bojan (en diskret utbuktning under strumpan) och berättade lite om den. En av dem började faktiskt skratta och sade att det här skulle h*n vilja ha på sina tonåriga barn. De har lärt känna pappan och visar honom stöd och sympati.

Hemmet
Har man inget annat för sig än att behöva vara hemma när man inte jobbar, så hittar man på något att göra. Pappan ska dana om i lägenheten, flytta runt hyllor och möbler mm så att det passar bättre när han sedan har barnen igen. Helgen före 'påbojningen' var vi även förbi hans hobbylokal och körde hem delar av den verksamheten till pappans våning. Ett av rummen i 2½-rummaren är nu i praktiken en Hobbylokal Light, skulle man kunna säga.

Humöret
Inför den här perioden var pappan nedstämd. Han mådde inte alls bra. Det gör han egentligen inte nu heller, men bland annat en värnplikt som elitsoldat har lärt honom att det inte är helt fel att gilla läget, som det heter. Hans humör är bättre nu än före 'påbojningen' och han tacklar de nya omständigheterna konstruktivt och någorlunda positivt.

Barnens Farmor och jag är inte heller särskilt glada. Dels för pappans skull och framförallt för att vi knappast kommer att få träffa barnen under de 58 dagar som pappan ska ha bojan.

Henne
I torsdags kom det ett förment omtänksamt SMS från mamman. 'Hur mår du?'. 'Bojad',svarade pappan bara. 'Ja vi vet, men hur mår du '. Pappan svarade inte på detta.

Först gör Hon sitt bästa för att få honom dit han är (för barnen var det länge en sanning att pappan skulle låsas in på ett fängelse), sedan låtsas hon bry sig om honom och hans situation.

Man mår illa.

2 kommentarer:

Ullah sa...

Bra inställning av pappan att försöka "gilla läget", eller rättare sagt stå ut eftersom han ändå inte har något val. Ibland (ofta) kan det ju vara bättre att det jobbiga sätter igång, så man kan få det ur världen, än att bara gå och vänta och ha det framför sig. Nu får ni bara hoppas att de här 58 dagarna går väldigt snabbt. Vilka prövningar ni utsätts för, allihop.

Plastfarfar sa...

Visst är det skönt att få något ur världen, Ulla. Men ska det ta 58 dagar, så är det i sanning en prövning.