Ännu ett dödsfall

Så här skrev jag på Facebook:

När personalen kom för att väcka honom i morse, var han dit han länge hade velat komma: Hos sin älskade hustru som gick bort 2004.

Min far blev 89 år

Så var det. På boendet han var på kom de som vanligt klockan halv åtta för att väcka honom, men han var inte i livet. Fem i ringde sköterskan mig, och före dess hade hon redan pratat med brorsan som stod före på larmlistan. Min omedelbara reaktion var förstås chock. Som jag sade till sköterskan: "Vi visste att det skulle komma, men inte så snart"

Han har varit frisk som en nötkärna i alla år, men de senaste två eller tre åren tappade han lusten för att aktivera sig. Hemtjänstens insatser steg från en till fem gånger om dagen. För någon månad eller två sedan konstaterades att han hade cancer, samt att han inte skulle klara vare sig operation eller cellgifter vid sin kondition och ålder. Palliativ vård var det som gällde.

Sjukvården och köer
Det känner vi alla igen. I väntan på en vårdplats togs han in på ett boende. Där fanns sköterskor, men läkare bara en dag i veckan. Personalen var fantastisk. De tog hand om och skötte om honom med en uppställning som var i det närmaste total, trots att han inte var lätthanterlig. Bokstavligen. Det krävdes två personal och en Rollator för att få honom de fyra metrarna till badrummet, bara det.

Han var alltid välkammad och nyrakad när vi såg till honom, men blev bara sämre. Smärtan krävde allt starkare morfindoser, så de sista dagarna hade jag svårt att förstå vad han sade.

Nu är det över
Vi efterlevande visste att detta var sista resan, UPDATE och att det var bäst det som skedde. Vi delar faktiskt den känslan med varandra.

Ett lidande är förbi, och ett långt liv till ända.