11 september 2011

Ännu ett dödsfall

Så här skrev jag på Facebook:

När personalen kom för att väcka honom i morse, var han dit han länge hade velat komma: Hos sin älskade hustru som gick bort 2004.

Min far blev 89 år
Så var det. På boendet han var på kom de som vanligt klockan halv åtta för att väcka honom, men han var inte i livet. Fem i ringde sköterskan mig, och före dess hade hon redan pratat med brorsan som stod före på larmlistan. Min omedelbara reaktion var förstås chock. Som jag sade till sköterskan: "Vi visste att det skulle komma, men inte så snart"

Han har varit frisk som en nötkärna i alla år, men de senaste två eller tre åren tappade han lusten för att aktivera sig. Hemtjänstens insatser steg från en till fem gånger om dagen. För någon månad eller två sedan konstaterades att han hade cancer, samt att han inte skulle klara vare sig operation eller cellgifter vid sin kondition och ålder. Palliativ vård var det som gällde.

Sjukvården och köer
Det känner vi alla igen. I väntan på en vårdplats togs han in på ett boende. Där fanns sköterskor, men läkare bara en dag i veckan. Personalen var fantastisk. De tog hand om och skötte om honom med en uppställning som var i det närmaste total, trots att han inte var lätthanterlig. Bokstavligen. Det krävdes två personal och en Rollator för att få honom de fyra metrarna till badrummet, bara det.

Han var alltid välkammad och nyrakad när vi såg till honom, men blev bara sämre. Smärtan krävde allt starkare morfindoser, så de sista dagarna hade jag svårt att förstå vad han sade.

Nu är det över
Vi efterlevande visste att detta var sista resan, UPDATE och att det var bäst det som skedde. Vi delar faktiskt den känslan med varandra.

Ett lidande är förbi, och ett långt liv till ända.


10 kommentarer:

Johnny sa...

Sorry. Beklagar.

Plastfarfar sa...

Tack

Mummel sa...

Jag beklagar. Det spelar ingen roll att man vet att det är nära,och det bästa för personen ifråga, det är alltid en chock och en sorg att mista en när och kär.

Plastfarfar sa...

Så är det, Mummel. Tack.

Anonym sa...

Jag beklagar sorgen. Jag förlorade både min mormor och morfar på en och samma kväll förra året, deras hjärtan klarade inget mer, sorgen var total hos oss alla, även att vi visste att de var gamla - men båda på samma kväll! Jag delar er sorg - kramar från en återkommande gäst på din blogg.

Plastfarfar sa...

Tack, NN, och beklagar dröjsmålet med publiceringen. Det är en del i min tillvaro just nu.

Anonym sa...

Jag beklagar verkligen sorgen...

John

Systerdyster sa...

Beklagar din/er förlust men känner trots allt en tacksamhet över att det finns vårdboenden som fungerar och att din far hade turen att hamna där. Idag är det tyvärr få förunnat.

Men jag tror aldrig att man är beredd, inte fullt ut, trots att det handlar om personer som är "mätta på tid". Döden är oåterkallelig och sorgen och saknaden är enorm oavsett om dödsfallet var väntat eller ej.

Mina tankar går till dig och din familj.

Plastfarfar sa...

Tack, ni bägge

Christian R. Conrad sa...

Beklagar, Plastis; djupaste medkänsla.