Är allt som det ska nu när det inte berättas så mycket?

Svaret är nej. Jag har drabbats av den berömda bloggtorkan och, som jag är den jag är, så blir det svårare att komma igen desto längre tiden går. (Saken blir inte enklare av att pappan numera inte tillåter att jag skriver om allt som sker). Jag ska försöka bygga upp en inblick i nuläget med några fristående inlägg, varav det här är det första:

Bostaden
Pappan, som våren 2006 hade besöksförbud på Henne och deras f.d gemensamma bostad, har fem år senare  nycklarna till våningen i fråga och kan komma och gå som han vill där. Det gör han ogärna, men varför?

Svaret är förstås barnen och det ansvar pappan tar för dem. Han hämtar och lämnar —särskilt de yngre— till skola och diverse aktiviteter alltsomoftast. Det är en obehaglig uppplevelse för pappan att komma upp i lägenheten, inte bara för alla minnen från de bra åren de hade tillsammans, utan även smuts. Kaos. Oordning.

En av de första gångern han var där ruttnade han på hur det såg ut och tillbringade 40 —fyrtio— minuter med att göra rent och skapa ordning. Detta i köket. Det var helt enkelt för snuskigt där för att han inte skulle ta tag i saken.

Lådfronter
Två eller tre är borta och har inte ersatts. Gissningsvis är det en följd av barnens ständiga bråk och konflikter. Samt Hennes prioriteringar.

Snusk? Kaos.
Bostaden har av Soc år 2006 beskrivits som mer eller mindre lortig och illaluktande. Lukten är borta nu, men kaoset och oordningen består. Det är en plågsam upplevele för den ordningssamme pappan att se detta. Han kan inte göra mycket åt saken mer än att då och då hjälpa ett barn eller två att leta efter det som nu är borta.

Det bör ha inträffat mer än en gång att pappan och Barnens Farmor har nyköpt något som egentligen inte är försvunnet, bara borta i kaoset.

Sån är Hon.