Midsommardagen 2010
Det äldsta barnet har lämnat midsommarfirandet i förtid, rest hem och kommer nu att sitta ensam hemma framför TV och PC under en vecka eller så. Update: Det var mamman som föreslog saken inför en högst motvillig avresa.
Trygghetslarm?
Barnet har lovat både pappan och mamman att svara när det ringer på telefonen. Detta förefaller betryggande för dem bägge, Update även om pappan inte 'är bekväm' med situationen. Mamman är uppenbarligen det, eftersom det var hon som föreslog saken.
Själv är jag lite gammeldags till min läggning, så jag skulle inte ens kunna tänka tanken på att ett sådant läge skulle uppstå. Och hade jag inflytande så skulle jag inte tillåta dennna midsommarflykt. Någon jävla ordning måste det faktiskt vara.
NOT: Det här är min och endast min egen åsikt.
2 kommentarer:
Jag kan bara säga det jag säger till mina egna fruktansvärt envisa och obstinata ungar: det är jag som bestämmer.
Det är alldeles förfärligt att vika ner sej och låta ett barn ta kommandot.
Jag förespråkar på intet sätt diktatoriska eller auktoritära metoder, men det går ju helt åt helvete med ett barn som tillåts styra allt i sitt liv - så till den grad att spelberoende faktiskt uppmuntras.
För så är det. Sätts det inte stopp är det lika med uppmuntran.
Jag hade en dust med den yngste, som är på väg in i förpubertet med allt vad det innebär, på midsommarafton, och tillochmed min käraste, barnlös som han är, förstår vad meningen är: att sätta gränser, ge struktur och framförallt: att förbereda för den riktiga världen, den värld där man måste kunna fungera tillsammans och i samverkan med andra människor, människor som inte är familj, inte förlåter...
Jag hoppas att någon, även om det blir myndigheterna, kan stå upp och hjälpa detta barn till sist. Konsekvens och konsekvenser är inte "elakt". Det är att ge barn trygghet, ge dem övertygelsen om att de har en stabil grund, någon som finns kvar, trots allt. Så länge alla går efter "för husfridens skull"-principen gräver man ju bara ner den stackars ungen djupare i skiten!
Nää, få dit soc snarast möjligt om ingen av föräldrarna orkar ta striden och få barnet in i gemenskapen igen! Att tillåta att den stackaren flyr in i sin parallellvärld gränsar till ren misshandel.
Och nej, jag är inte och kommer aldrig att bli den perfekta föräldern! Däremot sätter jag faktiskt barnets bästa framför allt annat i mitt liv, må det vara husfrid, jobb eller kärlek!
Jag borde reläa ditt inlägg till Henne, men hon är lyckligt ovetande om den här bloggen.
När pappan tidigare i våras satte gränser för barnets spelande, så slutade det bara att komma till pappan en tid. Sedan dök h*n upp igen, gissningsvis ditföst av mamman. Men det är ovanligt att barnet är hos pappan en hel helg.
Skicka en kommentar