BUP
Det äldsta barnet är som bekant spelberoende. Och mamman har faktiskt sagt till pappan att 'du ser inte vilken ångest h*n har när h*n inte får spela'. Hon har detta till intäkt för att låta barnet sitta hemma framför sina spel i stället för att gå till skolan. Det är sant! Vi vet att mamman går hemifrån på morgonen och låter barnen ta sig till skolan själva. Självklart stannar då det äldsta hemma och har en i det närmaste försumbar närvaro i skolan.
Gissningsvis insåg Hon för åratal sedan att det var bekvämt att låta barnet i fråga sitta framför PC-n. Kravlöst och bra. Att tänka framåt finns inte för Henne.
BUP
Den uppmärksamme läsaren av denna blogg har säkert dragit slutsatsen att allt inte är som det ska med det äldsta. Skolan har sent omsider vaknat och i dag skulle barnet på en preliminär träff med BUP. En utredning var inledd. Något verkar inte som det ska med barnet, men vad?
Det var sagt att mamman skulle vara med, men inte pappan. Han var dock underrättad och visste när träffen skulle ske. Kort före, ringde han mamman och erbjöd sin medverkan. Den behövdes inte.
Ruta Ett
Barnet vägrade nämligen. Det blev ingen träff.
Mamman är sig lik
Hon anser nämligen att det är pappans dåliga ansvarstagande som har lett till det uppkomna läget, och Hon har i otvetydiga ordalag (skrikit, alltså) låtit honom veta att allt beror på att han inte tar något ansvar för barnen. Eftersom hon vid det här laget bör ha fått frågor från Soc om det äldsta, frågor som bottnar i en bekymmersanmälan från skolan, så kan jag förstå att hon är stressad.
Vår uppfattning om det här med ansvarstagande —och uppställning— är klar. Den illustreras bäst med faktum att pappan går på föräldramötena, men inte mamman. Hon 'har annat' för sig.
Att det är Hon som (på Soc' inrådan!) har hela vårdnaden om de fyra barnen verkar inte höra hit.
Vad händer nu?
Vet ej.
8 kommentarer:
Fasen att det skall ta så lång tid innan något vettigt händer! Jag kan bara ana den frustration ni, och särskilt pappan, måste känna.
Sant, Ullah. Ordet 'ångest' är inte långt borta.
Det värsta är att inget alls kommer att hända om inte någon ansvarstagande vuxen tar tag i ungen, endera med hjälp av soc och bup, eller på egen hand.
Mamman är uppenbarligen inte kapabel att handskas med vare sej barn eller situation, men allt blir förstås mycket, mycket svårt om inte barnet frivilligt medverkar i eventuella utredningar...
Man kan besluta om en utredning hur lätt som helst. Att sedan genomföra och efter det åtgärda är en annan femma!
Men hursomhelst: någon måste agera. Barnet gör det som funkar, och hittills har I N G E T negativt kommit ur att h*n sitter hemma och spelar i st f att gå till skolan. Givetvis spelar barnet hellret...
Ta bort alla spel. Dator, tv-spel, bärbara spel, allt. Görs inte det finns ingen väg framåt, bara nedåt.
Blir så ledsen av att läsa. Tänker på dej, Plastfarfar...
När barnet i fråga är hos pappan och denne utfärdar spelförbud, så åker barnet helt sonika hem till mamman i stället. Eller när h*n vill köra sin XBox 360 över nätet, eftersom detta inte funkar hos pappan.
Den enda som kan agera någorlunda kraftfullt är mamman, och hon verkar inte se situationens allvar.
Pappan gör vad han kan, men han har inte mycket att säga till om hemma hos Henne, eller rent juridiskt.
Det är ju Hon som har vårdnaden.
Självklart är det så att för att kunna rädda ungen så måste mamman skakas liv i!
Det kommer aldrig att räcka till att en eller två eller tre personer runt barnet sätter stopp - alla måste göra det.
Vilket är ett problem. Förstås. Och roten till problemet är ju inte barnet - det är den primära boendeföräldern.
Här måste alltså myndigheterna kliva in. Jag vet nämligen väldigt väl själv hur det är att tala för döva andra-föräldern-öron, att få i ansiktet att jag minsann inte ska lägga mej i hur han är förälder...
Det måste alltså komma via myndigheterna. Vilket inte är särskilt hoppingivande...
Tror inte att vare sej du eller jag har så stort förtroende för soc, och jag har inget förtroende alls för barnpsyk...
Vårt förtroende för Soc är mycket riktigt mycket lågt. Däremot har pappan goda erfarenheter av skolan (och de av honom).
Kanske det är en väg att gå.
Förhoppningsvis - i teorin har ju skolan (d v s enskilda lärare!) anmälningsplikt...
Problemet är att många, många lärare inte anmäler, att fegheten sätter krokben för de svaga, våra barn.
Jag har i flera år försökt att få min lilles lärare att ge fan i att skicka lappar med den lille, att sluta lägga skuld och ansvar på en 7-8-åring, och i stället ta ett riktigt allvarligt samtal med den förälder som vecka efter vecka inte ser till att hjälpa barnet med läxan... Min röst hör han nämligen inte. Sonens far, alltså.
Menar inte g ö r a läxan - menar se till att den blir gjord.
Under detta läsår finns inte en enda notering i sonens läxbok de veckor han är hos sin far. Inte. En. Enda.
Och fröken - hon gör inte ett skit.
Hoppas att den/de lärare som ansvarar i ert fall har lite mer kurage...
Det tror jag, Mummel. De har ju hört av sig till Soc om den dåliga närvaron. Om de känner till orsaken vet jag inte.
Skicka en kommentar