Sommaren 2009
Hög tid att summera årets sommar för barnens del. Inför sommaren gladde sig det yngsta åt 'tre semestrar'. Med pappan till farfar, med mamman till mormor och med oss till Kolmården. Det har varit en del andra upplevelser också, även om man ha roligare på midsommarafton är att sitta hemma, vilket två av dem gjorde. Pappan var då alltså bortrest till barnens farfar med de två andra.
Sedan var de två äldsta på kollo, vilket det ena uppskattade varmt. Det andra var så passivt att en stödperson ryckte ut. Vi har rapporterat om Kolmården, men inte om ett några andra utflykter på hel- och halvdag.
Pappan har haft något, några eller alla barnen i princip hela sommaren. Det har varit ansträngande, men givande. Bad varje gång vädret tillät, till exempel. Nöjesparken.
Fiske!
Ett av barnen —betänk att de är veganer— har börjat fiska. H*n tyckte att det såg kul ut, ville prova på själv och var fast. Först mete, nu med kastspö. Barnet fiskar uteslutande tillsammans med pappan. Mamman har skällt på dem och kallar det hela djurplågeri. Får barnet napp, avfotograferas fångsten innan den åker tillbaka i sjön.
Det är det det här barnet som har ett svårt lynne och kan vara tämligen oroligt. Pappan är fascinerad och glad över att h*n har tagit till sig den tämligen tålamodiga sysslan och ser det som ett mycket gott tecken.
Cykelsemester
De hade pratat om saken länge, och för ett par veckor sedan blev det av: Pappan och barnet cyklade iväg kanske tio mil med en övernattning i tält på vägen. Det var kul och barnet vill ha det till en årlig vana, även om alla ljuden i skogen kunde kännas lite läbbiga.
Mamman då?
Hon ska ha cred för kollovistelsen (liksom vi skattebetalare, som ju betalade den) Hon var också med alla fyra hos släkten några dagar i början av juli. Ett av barnen fick hänga med en kompis till Gröna Lund. Midsommar satt de alltså hemma.
Det är allt.
9 kommentarer:
Ibland, min käre, tycker jag att du ska fundera lite på formuleringar och tankegångar...
För pappa är det jobbigt. Mamma är slö. Eller hur det nu är.
Jag har haft hand om mina barn ensam och allena under de år de växte upp, och det var inte ofta vi kunde göra särskilt speciella saker på semestern.
Framförallt fattades förstås pengar, eftersom det kostar att ha barn, varenda dag. Det vet pappan också, har jag sett, eftersom han vill ha matbidrag för de dagar han har sina barn.
Jag ser att barnen lider, men det hjälps föräldrarna åt att ordna. Om mamman sa: ta dem, allihop, du får hela boendet och jag tar varannan helg, vad gör pappan då? Jublar och firar, eller säger: oj, vad det är jobbigt med så många barn, och dyrt är det ju också?
NN: Av de bägge föräldrarna så är det tveklöst mamman som har den starkare ekonomin. Inte nog med att hon --ensam vårdnadshavare-- får alla bidrag, pappan är ju arbetssökande också. Bidragen täcker de avsevärda perioder pappan har barnen, då Hon ju slipper att fylla på i skåpen.
Hon borde rent ekonomiskt klara fler aktiveteter med barnen än pappan, som faktiskt inte har umgängesrätt mer än varannan helg.
Mamman kommer aldrig att säga "ta dem" när det gäller umgänget. Då blir hon ju av med bidragen.
Skulle pappan (rent hypotetiskt, alltså) få frågan, så skulle han kasta sig över möjligheten.
Har du verkligen full koll på ekonomin? Det har aldrig varit lönsamt att ha barn!
Dessutom är kollo inte gratis. Man betalar minst 1 400 kr/v och barn.
Mamman har ingen skyldighet att försörja barnen när de är hos sin pappa. Det är bara pappans skyldighet.
Och det är väl lika mycket vi skattebetalare som försörjer, den frivilligt arbetslösa pappan, om sanningen ska fram. Samma sak med det ringa underhåll han de facto betalar i samband att han har så låga inkomster, som a-kassa. Vi skattebetalare betalar mellanskillnaden. Vad är det för skillnad för dig/farmor om vi skattebetalare betalar för sonen eller för sonens barn, som HAN själv borde försörja? Låter bara bittert, surt och missunsamt att hoppa på mamman i detta läge.
Det är ett himla klagande på allt som mamman gör här. Men det är svårt att ta riktigt på allvar då pappan tycks både handlingsförlamad och fullt upptagen med att vara bitter och skylla allt på mamman.
Ivrigt stödd av dig och farmor. Kanske dags att se sanningen i vitögat och be pappan ta ansvar för sitt egna liv. Som alla vuxna har skyldighet att göra? Och för alla barn han själv valt att sätta till världen. Hans val, hans ansvar!
Gerd
Gerd, borde inte mamman försörja barnen också genom att jobba i så fall? ALLA bidrag går ju till henne. Pappan har väl inte "satt barnen till världen" själv?
Vi som läser har bara den bild Plastfarfar ger oss, men tydligen ser inte du och jag samma sak. Kanske den färgas av personliga erfarenheter?
Tack, UllaH. Gerd: Juridik är inte min starka sida, det vet jag. Men borde inte mammans skyldigheter inefatta att hon redovisar de perioder pappan har barnen för Soc, så att hon inte får stöd för de perioder hon inte har barnen?
Lösningen föräldrarna emellan har alltså hetat matpengar vilket Hon sent omsider började medskicka, och detta långt ifrån de faktiska kostnaderna.
Mamman är ensam vårdnadshavare och boendeförälder. Pappan har faktiskt bara umgängesrätt varannan helg.
Pappan går på A-kassa, vilket väl är en försäkring. Han går också på jobbintervjuer och han har inte begärt ett öre från Soc.
(Det kan man inte säga om mamman. Vid ett tillfälle krävde hon faktiskt dem på kostnaden för bredbandet. Och fick nobben)
Ulla!
Borde kanske inte besvara din naiva inlägg. Men något så dumt som du uttrycker ska inte få stå oemotsagt.
Plastfarfar har uttryckt sig många gånger om mammans sätt att försörja sig. Iblamd har hon jobb, ibland är hon sjukskriven och ibland har hon bidrag till förbannelse. Ja många är buden! Men hur det verkligen förhåller sig vet inte jag. Inte du heller tycks det!?
Uppenbart är ju att mamman har rätt, enligt lag till det hon får i bidrag, lön eller annat. Varför stör det dig?
Pappan har inte sina barn boende hos sig, ändå efterlyser han bidrag från mamman, soc, Fk, mfl. Då är det inget fel? Men Herre Gud... Hur partisk och oinsiktsfull kan en människa bli?
Vad har du problem med egentligen? Att mamman/barnen får det de har rätt till, enligt lag eller att pappan inte tillvaratar sina egna intressen?
Intressant att få ett vettigt/genomtänkt svar för en gångs skull.
Gerd
Gerd, det är uppenbart att du och jag tolkar det Plastfarfar skriver på helt olika sätt. Undrar faktiskt om du har läst hela historien, där det berättas att mamman orättfärdigt utmålat pappan som ett monster och gjort allt för att få honom så långt ifrån barnen som möjligt. Jag menar att bidrag som är för barnen är till barnen, och skall följa dem oavsett om de är hos mamman eller pappan. Att pappan inte har vårdnad är något som mamman gjort allt för att ordna, trots att det enligt den bild Plastfarfar ger inte är det bästa för barnen. Det finns en stor dos samhällskritik i den här bloggen. Den ifrågasätter ju socialens och andra myndigheters slentrianmässiga beteende att bara lyssna på mammorna och jag tycker att Plastfarfar lyckas mycket bra att argumentera mot detta.
Jag vet egentligen inget om sanningshalten i det som skrivs här, men upplever en ärlighet och förtvivlan i texterna i bloggen som gör att jag tar den på allvar.
Eftersom "Gerds" inlägg riktades mot UllaH, så väntade jag med mitt till Ulla hade svarat.
Mamman har inte arbetat en minut de senaste fem (eller flera) åren. Detta är ett ovedersägligt faktum. Hon är sjukskriven på heltid. Diagnoserna varierar beroende på den läkare hon kontaktat. De är alla mer eller mindre ospecificerat psykiska.
Detta är min bild efter Hennes framträdande i Hovrätten. (Du har väl läst om det, Gerd?)
Officiellt har Hon dock 'arbetstränat' utifrån sin sjukskrivning och barnen har ofta drabbats av att Hon är störningskänslig när hon är på det de kallar 'jobbhumör'.
Att Hon ror in lite schaber som ingen ser när hon är på sitt 'jobbhumör' torde hon vara ensam om att förneka.
Gerd: Mamman får det hon har rätt till, men hon släpper alltså inte ifrån sig det hon borde iom att pappan har barnen så ofta. Är det så svårt att ta till sig ensådan sak?
UllaH skrev så här,och det vill jag lyfta fram:
Jag vet egentligen inget om sanningshalten i det som skrivs här, men upplever en ärlighet och förtvivlan i texterna i bloggen som gör att jag tar den på allvar
De enda som egentligen vet, är ju vi inblandade och vi är än så länge anonyma. Jag bugar och tackar för Ullas förtroende.
Hon har rätt i att ta det hela på allvar.
Skicka en kommentar