19 januari 2009

Hur skulle det här gå?

Det kunde man fråga sig, som pappans helg med barnen inleddes.

Öppet hus
Det var öppet hus i den skola som tre av de fyra barnen går i lördags.Vi var förstås där och såg barnen i deras vardagsmiljö. Det verkar vara en bra skola. Pappan pratade med flera av lärarna och fick ett mycket gott intryck av dem.

Det äldsta barnet, det som har problem med närvaro och koncentration, manifesterade sitt totala ointresse genom att se så där coolt trött och likgiltig ut som man gör när man är i fel universum. Det var bara en sak som gällde: Att gå till ett hamburgeri. Det näst äldsta var med på detta, eftersom de två har kommit ifrån varandra på sistonde på grund av det äldstas ständiga spelande. H*n såg ett besök på hamburgerrestaurangen som ett sätt att komma närmare sitt storasyskon igen. (Resonemanget och ordvalen är barnets egna, ska ni veta)

Julgransplundring
Efter Öppet Hus var det tänkt att vi skulle till en julgransplundring på Barnens Farmors jobb. Det näst äldsta ville hemskt gärna dit, men att få vara med syskonet var viktigare. Nu blev det dubbelstrul: Det äldsta krävde plötsligt att jag skulle köra dem till hamburgeriet, något som skulle blockera julgransplundringen och dessutom inte gå mycket fortare än att åka kommunalt. Jag förklarade att det inte var på tal att skjutsa eftersom vi skulle komma alldeles för sent till julgransplundringen då.

Barnet gick hem till mamman.

Och så strulade ett av de andra barnen om placeringen i bilen. Det här med att sitta fram är ju viktigt, och jag har med framgång låtit barnen själva hålla ordning på vems tur det är att göra det. Men nu skar det sig med besked. Det slutade med att barnet gick ur bilen för att gå hem till mamman. Pappan hoppade ur, med mamman om det äldsta barnet i telefonen.

Mamman krävde att pappan skulle komma upp i lägenheten och lyfta ut det för avfärd till hamburgeriet. Pappan vägrade förstås. Fysiska tvångsmedel är inte hans grej, och det äldsta var alltså uppe i en lägenhet som pappan har haft besöksförbud på. Sånt sitter långt inne.

Jag fick kör- och förhållningsorder.

Vi åkte till mammans lägenhet. Om det äldsta inte var på gatan efter fem minuter, skulle vi åka tillbaka och försöka få in det andra strulande barnet i bilen och åka till julgransplundringen med tre av barnen. Annars skulle det näst äldsta hoppa ur och de två åka till hemburgeriet.

Det äldsta väntade på gatan, utkastad av mamman. Syskonet hoppade ur och de två tog sig till hamburgerrestaurangen. Vi andra åkte tillbaka till pappan och det strulande syskonet gav sig inte. Då bjöd det andra syskonet på sin plats och vi kunde äntligen komma iväg —tjugo minuter försenade— till julgranplundringen.

Sedan gick allt bra. Det var kul på julgransplundringen, och de två på hamurgeriet åt sig mätta och var lite coola med (farmoderns) Rikskuponger. De kom hem till pappan bara tio minuter före oss andra. Kvällen och söndagen förflöt sedan lugnt och fint.

Emellertid
Hur mycket spelar det äldsta barnet egentligen? Syskonen vet att berätta att det är 'nästan jämt'. Så mycket att syskonet känner att de håller på att komma ifrån varandra. Hur mycket skolkar det, och är detta för att spela? Här blev svaret 'en del', respektive att 'nog är det så'. Att fråga om mammans hantering av situationen är meningslöst, barnens yppandeförbud står i vägen för detta. Och så mobbas ett av barnen av sina kamrater, fick vi veta.

Det är samma barn som hade problem med lärare (och Studierektor!) i sin förra skola förra året som får gliringar av kamraterna. Varför just h*n, frågade jag. -Därför att h*n tar åt sig, svarade det näst äldsta. -Man ska skita i det, så lägger dom av! Klart att dom fortsätter när h*n tar åt sig.

Kanske sant, men ändå lättare sagt än gjort.

4 kommentarer:

stina sa...

Det är ju helt galet!!!

Plastfarfar sa...

Det är mycket som är galet i den här historien, Stina. Vad är det som du tänker på?

stina sa...

Jag tänker på hur ni försöker fixa det så att barnen har det trevligt under era "umgängesstunder", men att det så lätt blir fel, någon blir sur, går hem till mamma osv..

jag känner nog igen min egen situation helt enkelt. Man vill så mycket under den korta stund man har, det känns så trist om något barn ska behöva bli ledsen då. Ja, du fattar nog vad jag menar?

Plastfarfar sa...

Jag förstår. Nu är det i alla fall hela helger det handlar om, om än varannan. Det var värre när pappan hade fem timmar med kontaktperson.