Begravningen

Nu är min far iofs inte i vigd jord, men väl tagen farväl av. Detta i en mycket vacker liten kyrka i närvaro av kanske fyrtio personer. Det som gladde, var att några ännu levande skolkamrater från examensåret 1949  —med viss möda— slöt upp och tog farväl. Det hela avslutades med en gemensam måltid som gick i dur. Många återföreningar och skratt blev det, som vanligt vid begravningar. Ett tal hölls, av en kusin till den avlidne. Givetvis var det positivt och ärade farsan. Nu, så här på kvällen, är jag tacksam för att jag inte —äldste son som jag är— tvingades tala.

Vad säger man om en som har mobbat och tråkat en i hela sitt liv? Om en som har örfilat en för att en inte har gjort en tillfredsställande start på en akademisk karriär? Om en som säger "Hur kan du tycka om en sån som han" till sin nyblivna sambo? Om en som systematiskt har spritt sitt välstånd över syskonen?

Om en som 48 timmar före dödsfallet tackar för att jag är där varje förmiddag?

Tack & Hej.

Punkt