Syndrom

Att det äldsta barnet har ett konstaterat syndrom torde inte vara en hemlighet här, bara vilket. Det vill pappan inte att jag berättar. Att det näst äldsta, det med sitt besvärliga temperament, också har ett syndrom borde inte heller vara en överraskning. Att det svårt dyslektiska barnet är diagnosticerat med just dyslexi har jag också berättat.

Stöd
Det äldsta, som i princip vägrar skolan men ändå är medveten om att betyg är ett måste inför den instundande arbetsmarknaden, har stödinsatser och för närvarande en femtioprocentig närvaro som ett resultat av en ren förhandling med föräldrarna (läs pappan, men mamman är ju vårdnadshavare. Hennes engagemang för barnen är ju hart när försumbart).

Det näst äldsta har också insater från samhället i sin vardag. H*n går i det som på min tid kallades specialklass och alla i dessa föraktades på min tid, men i dag är det annorlunda. H*n får stöd och inget annat.

Det dyslektiska barnet går i en särskild klass med fyra utbildare på kanske tolv elever. Guld och framsteg!

En kvar
Återstår ett barn. Guld, vad oss anbelangar. Positiv, utåtriktad och aktiv. Helt normalt.

Men, som sagt, en var kvar. Mamman agerade och fick mycket riktigt ett Syndrom klistrat på barnet i fråga. För oss är detta helt obegripligt. Ungen är ju helt normal!

Aha!
Stödinsatser, överallt stödinsatser. Mammans rent ekonomiska vinning av dessa är obefintlig, men Hon slipper ju att engagera sig i aktiviteter som läxhjälp (Soc skickar fram en person. Det är sant!)

Att man saboterar sitt eget barns närmaste år för egen skull här inget som Hon verkar bry sig om.