23 juli 2011

Mitt i sommaren

Själv har jag avverkat halva semestern, Barnens Farmor har en vecka kvar och det har varit bra hittills. Vi har gjort stort och smått. Mycket med barnen som fått olika upplevelser, något vi anser är viktigt. En stor sak återstår: Liseberg med de två yngsta. Gissa om de har surfat runt och planerat sin vistelse där!

Som vanligt har mamman strulat efter bästa förmåga. Det känns för småttigt att nämna allt här, men det handlar om allt från barnens kollotider till att de plötsligt saknar något inför en aktivitet —flytväst, typ— som pappan med sin skrala ekonomi plötsligt måste inhandla.

Festivalen
I veckan var vi med pappan till de bygder som Barnens Farmors pappa kom ifrån. Med hjälp av en skrift från hembygdsföreningen i fråga kunde pappan se den stuga i vilken morsfarfarfar växte upp i för hundra år sedan, eller så, (dock var ingen hemma). Lite häftigt, tycker jag.

Sen var det en av alla dessa festivalkvällar som landet är fullt av. Tingeltangel, lakrits, öltält, övervintrade Tio-i-toppstjärnor. You know the drill. Riktigt trevligt, fram till

Budet
Mitt under kvällen ringde det från L-s hemtelefon. Vi visste att det inte fanns någon som helst möjlighet för L att komma hem från sin palliativa vård, så illa däran som hon var i sin 'accelerande' skelettcancer, så det var lätt att inse att det innebar dåliga nyheter:

'Mamma somnade in tidigt i morse', meddelade en dotter, tappade rösten och lade på.

Det var den kvällen.

R.I.P, L. We love you and miss you.

6 kommentarer:

Ullah sa...

Mitt i alla andra hemska nyheter måste detta vara det värsta för er. Det spelar ingen roll om man visste innan att någon var dödssjuk, just när det händer är det obegripligt. Jag sänder er mitt varma deltagande.

Plastfarfar sa...

Tack,Ulla.

Mummel sa...

Så ledsen för er skull. Fina vänner saknas alltid.

Plastfarfar sa...

Sant, Mummel. Tack.

Systerdyster sa...

Beklagar sorgen, er förlust av en vän och kär medmänniska. Det spelar ingen roll att det är ett väntat dödsfall, döden är oåterkallelig och även när man vet att den som avlidit är fri från plågor så har man rätt till sin egen sorg, den som vissa kanske anser lite egoistisk.

Jag är inte rädd för döden eller döendet men jag vänjer mig inte riktigt trots en massa år med bl.a. hospice. Varje människa är unik och därmed varje dödsfall.

Det gör mig glad att barnen får upplevelser! De kommer minnas dessa och kunna plocka fram den där känslan av t.ex. en våt Flumeride närhelst de vill och behöver. Allt gott till er alla!

Plastfarfar sa...

Kloka ord, Systerdyster. Tack.