Grannar har klagat

Ett av de barnen som var med mamman på resan till nordafrika, är det som har svårt med humöret sitt. Efter hemkomsten så har pappan haft enorma problem med just det barnet.

Vänt på dygnet
H*n har vänt på dygnet och mer eller mindre struntar i skolan. Närvaron är till och med sämre än det äldsta syskonets. Pappans tålmodiga ansträngningar att få barnet till skolan är fåfänga.

Utbrott
Humöret är sämre och lynnigare än på länge. Minsta motgång leder till skrikande och kastande-saker-i-väggen-utbrott. Detta leder till oönskad uppmärksamhet:

Nu har pappans grannar tröttnat på livet och tjivet när h*n beter sig. De har klagat hos hyresvärden. Pappan är förtvivlad. Ska han fortsätta att ha sitt barn hos sig och riskera vräkning, eller ska han säga nej till att ha sitt barn hemma?

Min fundering
Vi har sedan åratal tillbaka märkt att barnen blir tysta som möss när det ringer på dörren. De är vana vid att Hennes grannar (och värden?) ringer på och klagar på livet och tjivet.

Barnen vet att andra spelregler gäller hos pappan än hos Henne. (Hos mamman verkar det inte finnas några alls,  ren anarki verkar råda i det hemmet). Men pappan sätter gränser, gränser som det här barnet just nu mer eller mindre medvetet struntar i.

Då har jag full förståelse för att pappan inte bara är ordentligt irriterad på barnet i fråga, han till och med tvekar inför att ha vederbörande hos sig framöver.

Det gäller att säkra sitt boende.