DU FÅR INTE BO HÄR LÄNGRE!

Tidigare i kväll:
Pappan ringer Hennes nummer för att prata med något av barnen om något. Ett av barnen lyfter luren och pappan hör mamman rya:

Du får inte bo här längre!

En situation hade eskalerat och det näst äldsta var på väg ut genom dörren för att ta sig till pappan. Problemet var att pappan inte var hemma. Han befann sig i hobbylokalen två kvarter från den bostad som barnet just hade blivit utkastat ifrån. H*n är inte ens tonåring.

Barnens Farmor
Ringde ett rutinsamtal till pappan och fick höra talas om det inträffade. Samt att pappan inte kunde nå barnet på telefon, inget svar. Hon ringer barnet i fråga på det nummer hon har. Kontakt!

Barnet hade kommit långt mer än halvvägs hem till pappan, men var inte ledsen för att pappan hade varit så nära. H*n vände gladeligen om och tog sig till pappan, som mötte upp vid busshållplatsen.

Det visade sig att pappan hade ringt fel av två nummer inlaga i sin telefon, medan Farmodern hade ringt det nu gällande.

Just nu, fredag kväll:
Barnet är tillbaka hos mamman. Faktiskt. Men pappan kommer att ha det yngsta hos sig i kväll. Det barnet begärde att få komma till pappan vid en tidpunkt då de flesta barn i den åldern börjar fundera på att törna in. Klart han ställer upp och hämtar sitt yngsta barn.

Min åsikt:
Att mamman inte har kontroll över situationen när hon är ensam med barnen har jag känt till sedan långt före skilsmässan. Likaså att hon bestraffar barn med att skicka ut dem från hemmet. Jag ser denna bestraffningsform som misshandel och inget annat.

Men att ryta till ett barn —som alltså inte ens är tonåring — att h*n inte får bo hemma längre är att gå på tok för långt. Barnet är hemma hos Henne nu, visst. Men den repliken kommer att sitta i livet ut, var så säkra.

Och det yngsta har sökt sig till pappa i kväll.

Vad är det som pågår?