Allt väl?

Det ser bra ut för barnen och pappan just nu och det är inte mycket att rapportera om här på bloggen. Bara man inte skrapar på ytan:

Det äldsta
Barnet som spelar tillbringar alltså mer eller mindre all tillgänglig tid framför PC-n. I somras vände h*n till och med på dygnet och satt uppe mest hela nätterna, men det är bättre med det nu. Barnet går i en specialklass med särskilda pedagoger för att få ordning på närvaron och motivationen i skolan.

H*n är också lynnig och kan ge sig på syskonen nästan utan anledning. Det är väl därför mamman har låtit barnet spela så mycket och till och med ordnade fram en ny spelkonsol i present redan före barnets födelsedag tidigare i år. Det har en lugnande inverkan på syskonskaran.

Det här barnet lever mer på socker än på vanlig mat, verkar det, och är då förstås överviktigt. Choklad är det stora.

Det näst äldsta
Det är det dyslektiska barnet. I våras fick h*n en stödresurs i skolan, och det gick bra. Pappan satt också mycket med barnet och tränade läsning. (Mamman har berättat att hon 'pratar mycket' med barnet i fråga). I samband med skolstarten uteblev ett par träningar pga sjukdom, och barnet som verkligen vill komma ikapp kände pressen att inte komma efter klasskamraterna. Förtvivlan uppstod och h*n är långt ifrån säker på att klara studietakten.

H*n är också fysiskt aktiv och vill gärna idrotta. Det lag som h*n tränade med lade ner i somras, och pappan jagar efter alternativ. Det ser inte bra ut just nu. Huruvida mamman också har engagerat sig i saken vet jag inte.

Även det här barnet är lite rund under hakan, men långt ifrån överviktig. Dessutom är h*n medveten om saken, så det blir nog inte lika många onödiga kilon som det äldsta har.

Det barnet har också axlat bördan som det mest ansvarstagande i skaran. Förut hade det äldsta ansvaret för mycket av det praktiska, som mathandling och städning, som mamman ålägger barnen (det blir ingen veckopeng annars). Nu är det det här barnet som har koll på det mesta. Det äldsta är ju inne i andra världar framför PC-n.

Nummer tre
Det är det barn som hade så stora problem med sitt lynne i skolan (och skolan med barnet) i våras att en speciell resurs sattes in. Det är också det barn som stod stilla i växten i långt över ett års tid. Resursen är med nu i höst också, det har gett resultat: Barnet har varit på inte mindre än fyra kalas i förra veckan. Förut 'var det ingen som bjöd mig' har h*n berättat.

Barnet har också växt på sistone.

Det yngsta barnet
H*n drabbades för flera år sedan en medicinsk komplikation. Pappan ville ta barnet till specialist, men mamman vägrade av skäl jag inte har begripit. Förra året kom så barnet äntligen till specialist och komplikationen, som hade gått av häva om läkarhjälp hade sökts i tid, ser nu ut att kunna bli ett permanent tillstånd.

Mamman håller faktiskt pappan ansvarig för detta. Orsaken är att han 'inte var tillräckligt ihärdig' när symptomen kom. Det resonemanget är Hennes eget och ingen annans.

Pappan
Han är förtvivlad och ligger ofta vaken på nätterna i sin oro för barnen. Hur mycket av det här hade kunnat undvikas eller stävjas om han hade haft mer att säga till om de senaste åren? Frågan är förstås omöjlig att besvara, men det ligger ändå och mal hela tiden.

Han gör vad han kan för ordning och reda i skaran, men barnen är präglade av den anarki som råder hemma hos Henne. När det brakar loss mellan barnen, har jag det bestämda intrycket att Hon helt enkelt låser in sig på rummet. (Här måste jag gardera mig eftersom barnen ju lever under sitt yppandeförbud och inte får berätta om livet med Henne)

Helt klart är det i alla fall att Hon har påkallat grannarnas och värdens uppmärksamhet genom den höga ljudnivån i lägenheten.

Pappan är fortsatt arbetslös. Barnen vet att han sade upp sig för deras skull (det handlade om tider och en rigid arbetsledning) och han har respekt för detta. Han söker nya jobb, men det är inte lätt i tider som våra. Ekonomin är skral, han vänder på varenda krona, och han överlever.

Pappan har också drabbats av en åkomma som kräver specialist. Han medicinerar och det ser ut att gå vägen.

Barnens Farmor
Hon är också förtvivlad och hon ligger också ofta vaken om nätterna och våndas över barnen och hur de har det, och framför allt över hur det ska gå för dem. Ibland läser hon tillbaka i bloggen till det mardrömslika 2006 och gråter.

Barnens väl och ve går före det mesta för farmodern. Att hennes dåliga höfter —bägge opererade— saboterar vardagen är underordnat.

Jag, då?
Jag har inga egna barn och är alltså 'inflyttad' i den här släkten. Självklart är jag orolig för barnen och känner för pappan, men jag tenderar att var mer praktisk och konkret i mitt tänk. Vad händer t.ex när det äldsta fyller 18, blir myndig och bidragen torkar in. Får h*n bo kvar hos mamman då?

Så gör jag förstås det jag kan för dem. För egen del avstår jag från att läsa tillbaka i bloggen. Det blir för jobbigt. Att pappan stod ut!

Min hälsa är vad den är. Jag är canceropererad och har klarat två årskontroller, men är för den skull inte ute ur skogen. Tre till krävs. Jag medicinerar också mot högt blodtryck och kolesterolhalt, vilket håller.

Henne
Skiter jag i