Idyllen är skenbar
Det har varit glest mellan inläggen här en period och det är lätt att tro att situationen är om ej harmonisk, så dock stabil. Pappan jobbar och har barnen när det går, inte bara de helger han är ledig. Barnen har sitt i skolan, men det är bättre nu efter byte av skola. Inga stora problem just nu, alltså. Fel:
Pappan är nu arbetslös
Han sade upp sig när det inte längre gick att kombinera jobbet med barnen. Hela hans tid har varit arbetet och barnen och han var på väg in i väggen. En oförstående arbetsledare lyfte inte ett finger för att underlätta.
Nu blir det till att vända på varje krona till dess att A-kassan börjar fungera. Och det är en lång karens när man frivilligt har slutat sitt jobb, 45 arbetsdagar. Det är sju veckor eller nästan tre månader. Usikterna för ett nytt jobb är inte så goda, som för så många andra i dessa tider.
Mamman gjorde förstås tillslag direkt. Pappan 'avlastar' Henne så gott som dagligen numera. Ett ljus i det mörkret är att Hon ibland ger matpengar när barnen åker till pappan. Det räcker till kanske halva utgiften, men ändå.
Jag vill hem till mamma!
Två gånger har det hänt den sista tiden att ett av barnen bara måste hem till mamman. Bägge gångerna efter plötsliga och häftiga raseriutbrott som inte förorsakades av någonting. Det barnet är det som har haft problem med klasskamraterna (och de med barnet, kan jag tänka mig). Humöret har alltid varit lynnigt, men utbrotten inte allt för långvariga.
Syskonen är vana och har berättat att h*n är sådan hemma hos mamman också. Ofta för att få sin vilja igenom. Mamman ger ibland efter, ibland inte. Vad Hon gör när hon 'inte' ger med sig, vet jag inte.
Den senaste incidenten kom efter en lång och fin dag tillsamman med pappan och ett syskon. Klockan var efter tio på kvällen, så det var inte på tanke att barnet skulle få åka till mamman själv. Pappan ringde Henne och fick förstås skäll. Han skulle besinna sitt pappaansvar och tvinga barnet att vara kvar.
Ni läste rätt.
Tvinga barnet att vara kvar hos pappanHan lirkade och till slut kom en av Hennes herrbekanta, som uppenbarligen var på plats, och hämtade det trilskande barnet i en taxi.
Pappan är orolig
Förstås. Mycket orolig för barnet. Men han har ju ingen vårdnad och kan inte följa upp saken hos t.ex skolsköterskan. Mamman å sin sida har uttryckt oro för barnet i fråga.
Det är allt.
Update
Incidenten skedde i går. Det vredska barnet är nu tillbaka hos pappan, på egen begäran.
Resonemanget om 'pappaansvar' får ni tänka ihop själva. Jag har misslyckats...
9 kommentarer:
Jag har, visserligen i mycket mindre omfattning, delvis samma problem. Alltså att min lille prins "använder" den andre föräldern som "utpressning".
De signaler man faktiskt måste skicka är: jag står kvar. Jag finns här. Det är inte barnen som fattar beslut i familjen (nåja, vissa saker kan man demokratiskt besluta, förstås!) utan det är föräldrarna.
Och faktiskt: det är inte rätt att ändra beslut om var barnen ska vara. Är det bestämt att de ska vara hos pappa viss tid så ska de vara det, särskilt om det är raseriutbrott - "om jag inte får som jag vill ska jag till mamma/pappa" - som framkallar krisen.
Det är inte rättvist mot barnet att skapa två ställen där det inte är konsekvent, inte stabilt. Det är inte "snällt" att låta barnet få som det vill i de lägena.
Min lille prins har slutat med det där nu, efter ett antal incidenter... Jag har klargjort, i lugna stunder, hur det ligger till. Är man hos mamma så är man hos mamma. När det sen börjat igen - om den lille börjat med (det vanligaste) "hos pappa får jag..." - är det bara att bita ihop, ha is i magen och säga att sorry, det här är inte ok, du vet hur vi bestämt, och vi pratar när du är lugn.
Inte låta barnen bestämma sånt, alltså. Även om mamma gör/inte gör/gör vad fan det nu kan vara. Höja sej över...
Jag har sett några av utbrotten, och blivit rädd. De är rätt så kraftiga ska du veta.
Annars håller jag delvis med. Barn borde fås att inse att det som är sagt, det gäller.
Men pappan har svårt för tvång, och ungarna har dessutom tillräckligt med tvångsmedel (förmodligen är våld ett av dem) hemma hos Henne.
De flesta --för att inte säga alla-- barn vet att olika spelregler gäller på olika ställen. Hemmet och skolan, förstås. Men även olika regler hos olika kompisar eller i olika andra grupperingar som gäng och föreningar.
Vad som är tillåtet hos pappan men inte hos mamman eller vice versa tror jag inte är något som helst problem för dem.
Två fel gör inte ett rätt...
Barn ska aldrig behöva ta ansvar för de där besluten - alltså vem som ansvarar för spelreglerna.
När min äldste växte upp hade han ruggiga problem med humöret. Han rev ett badrum en gång, och det hände att jag fick bära honom in i hans säng och i princip ligga på honom tills han lugnat sig - men det är ju det uppväxandet handlar om. Att lära sej vilka sätt som är ok att uppföra sej på.
När han lugnat sej, när raseriet lagt sej och han var sitt vanliga, kloka, underbara lilla jag funderade vi ofta kring hur vi skulle bära oss åt när han fick allt det där (helt normala, förresten...) arga i sej. Han föreslog dusch, eftersom han visste att det kändes bra, han blev lugn av det. När det sen begav sej igen funkade det givetvis - inte!
Och det gick över. Han är nu (vid 22) en ung man som aldrig tagit till nävarna ute bland folk.
Men: han visste att det var tryggt hemma. Där kunde man känna det man känner utan att bli avvisad.
Minstingen har det ännu lite lättare, eftersom han har en morsa som hunnit skaffa sej lite rutin. Och han har en burk som han kan viska alla hemska saker han vill säga i... För man måste få tänka dem, känna dem, de där hemska sakerna som bara kommer i förpuberteten. Säga vad som helst är däremot inte ok.
Utom i burken...
Vi har haft mycket konflikten av liknande art. Både barn som ställt oss föräldrar mot varandra, velat till det andra hemmet när galoscherna inte passat, men också deras far som dumpat barnen hos mig när de inte passat honom. I vissa fall kanske det bästa, jag vet inte vad följderna blivit annars... Men vi föräldrar kan ju inte hålla på att dumpa barn så fort vi inte orkar. Det skapar en enorm otrygghet för barnen. Och föder faktiskt också ett förakt hos barnen gentemot oss vuxna, har jag märkt.
Men...i en kärnfamilj kan man ju inte bara sticka när konflikter uppstår. Då måste man rida ut dem.
Håller med Mummel, det gäller att stå kvar mitt i stormen. Fast det är lättare sagt än gjort ibland.
Lycka till!
Mummel: Barnen vet att det är tryggt hemma hos pappan och --förstås-- vad som gäller där. De utbrott som handlar om att åka till mamman, respekterar han. Vem som helst får tycka vad h*n vill om detta, men så är det.
Utbrott betingade av andra orsaker eller av andra önskemål hanteras på vis du skulle känna igen.
Systerdyster: Pappan har aldrig 'dumpat' barn till Mamman. (I andra riktningen har det förkommit, men inte särskilt ofta)
Barnen har alltså varit där de har velat vara av egen vilja, begränsat av omständigheter som pappans tider och juridik, förstås.
Jag vet inte hur länge du har följt den här bloggen eller hur mycket bakåt du har läst, men 2006-07 fick pappan träffa sina barn fem timmar varannan vecka och detta under övervakning. Oerhört förnedrande.
När vårdnadsdomen kom, varannan helg utan övervakning, kastade sig barnen över möjligheten att få vara med pappan igen och mamman tog alla tillfällen i akt för att få 'avlastning'. Barnen har sedan dess i olika omfattning varit hos pappan i princip så mycket det går.
Plastfarfar:
Jodå, jag har läst. Jag menade INTE att pappan dumpar barn i ert fall. Vad jag syftade på är att det i splittrade familjer finns en möjlighet att fly eller dumpa. En möjlighet som vanligen inte finns i kärnfamiljer.
Fast, i kärnfamiljer finns det ju 2 vuxna, där man kan stå i skottgluggen växelvis. Det är tufft att stå ensam i stormen. Särskilt när barnen spelar ut föräldrarna mot varandra.
Ber om ursäkt om du tog illa vid dig, det var aldrig min mening.
Jag tog inte illa upp, Systerdyster. En och annan flykt har pappan annars sett; Det är inte ovanligt att något av barnen kommer till honom för att få lugn och ro.
Hej Plastfarfar!
Tack för frâgan, tack än sâ länge sâ är allt bra *peppar peppar*
Det känns som man gâr och väntar pâ provsvaret som river upp ens värld igen, men än sâ länge sâ mâr jag bra, jag kan till och med bli irriterad pâ smâsaker igen, precis som förut, innan sjukdommen kom.
Kram
Kul att höra, Lille. Veckorna före provsvar är numera de värsta på året...
Skicka en kommentar