15 mars 2009

Terror eller anarki?

Vi har kört ett av barnen, som har umgängeshelg med pappan, till ett födelsedagskalas. H*n bubblade hela vägen om hur kul det var med ett kalas, det var så länge sedan förra gången. Kalaset i fråga äger rum ett stenkast från Hennes hem, så det vore naturligt att hon hämtade barnet när det är klart vid fyratiden. Icke.

Mamman har meddelat att barnen inte får komma 'före klockan arton', så det blir till att ta bussen och hämta barnet för att sedan bida någon timme innan det är dags att ta barnet och de andra till mamman. (Jag har ingen möjlighet att hjälpa till då)

Det är på något vis typiskt Henne att låta bli att underlätta på det viset. Underlåtenhetssabotage skulle jag kunna kalla det. Lika typiskt som att hon överlät till pappan att köpa presenten. Där sparade hon en slant på pappans bekostnad.

En vanlig vecka
Det har annars varit en ganska typisk vecka. De kvällar pappan över huvud taget har kunnat, så har ett eller ett par av barnen varit hos honom. Ett av dem kanske fyra kvällar. Vi tror att lugnet och harmonin hemma hos pappan spelar in när de söker sig till honom utanför det stadgade umgänget. För det gör de. Det är inte pappan som ber om att få ha barnen. Det är barnen som ber om att få vara hos pappan.

Terror eller anarki?
Mamman kan vara en resolut typ. Hon tvekar inte inför att vare sig skrika eller klippa till. Gränsen verkar gå vid knuten näve eller tillhygge. Jag har länge varit inne på att barnens oro —när alla är hos pappan kan det stundom bli väldigt oroligt— beror på att han vägrar våld eller att skrika åt barnen, till skillnad från mamman. Nu har jag bytt uppfattning, mycket beroende på ett replikskifte med ett av barnen igår.

Hur orden föll skulle bli för krångligt att berätta, men det står helt klart att de bråkar inbördes ännu mer hemma hos Henne än när de är med pappan. Och att mamman inte verkar bry sig. Hon låter det storma och kanske stänger in sig på rummet eller något för att slippa oljudet. (Grannarna har ringt på och klagat ett antal gånger, vet vi)

Undra på att barnen kan vara så oroliga som de är.

5 kommentarer:

Gutegirl sa...

Första gången jag läste igenom den här bloggen för ett par år sedan så häpnade jag över vilken puckad morsa det verkade vara. Nu har jag läst igen för första gången på rätt länge, och jag måste säga att alla ni vuxna i de här ungarnas närhet framstår som lika goda kålsupare allihop. Är det inte dags att gå vidare med livet nu?

Ullah sa...

Gutegirl: Så uppfattar inte jag situationen. Vad då att de skall gå vidare med livet? Fattar inte vad du menar.

Plastfarfar sa...

Jag går gärna vidare, Gutegirl. Dock inte utan barnens välbefinnande, hoppas jag att du förstår.

Majsanochmalla sa...

Gutegirl..

huvvet på spiken..

Mallaundrarsåhurvuxnatänkeriblandbralla

Plastfarfar sa...

Menar ni att vi ska lämna pappan och barnen åt sitt öde?