Problem i skolan
Att det äldsta barnets spelberoende har påverkat närvaron i skolan har jag nämt, för att inte säga tjatat om. Lite i förbigående har jag också berättat att ett syskon ochså har problem i skolan. I bägge fallen har det visat sig vara värre än jag hade trott.
Möten med skolpersonal
Pappan har varit på möten om bägge barnen nu. Även mamman var förstås med, vårdnadshavare som hon är. Pappan har ett gott intryck av lärarna och tydligen de av honom. Det väckte visst uppseende när de fick reda på att pappan bodde i stan. De trodde tydligen att han hade flytt fältet och stan —var de nu fick det ifrån. Nåväl:
55%
Det äldsta skolkar mer än någonsin. H*n är närvarande bara 55% av tiden, och h*n är i princip aldrig sjuk. Syskonet har problem med klasskamraterna, som gärna retas eftersom h*n tar åt sig och reagerar starkt på tråkningarna. Då går h*n helt sonika hem från skolan. Hur ofta vet vi inte, men tillräckligt för att det ska leda till föräldrasamtal.
Vad gör mamman?
Vi har alltså ett läge där mamman, sjukskriven på heltid, är mycket hemma och två av barnen ofta kommer hem när de borde vara i skolan. Pappan försökte få reda på vad hon gjorde eller hur hon reagerade när barnen kom hem på skoltid, men fick inget riktigt svar.
Att Hon accepterar sådant tyder i mina ögon på att hon egentligen inte bryr sig om barnen. Vi har ju från vårdnadsutredningen att hon sätter sig själv före barnen, och det här verkar vara ännu ett kvitto på saken.
8 kommentarer:
Då är ju frågan var skolan vill göra åt saken. Skolplikt har vi ju, borde inte än 45% frånvaro automatiskt höja ögonbrynen hos personal på skolan? Borde itne det leda till en oros-anmälan hos socialtjänsten? Det hade det gjort här iaf.
Hoppas någonting händer - till det bättre - innan barnet måste gå om hela årskursen. Då kommer h*n verkligen bli mobbad!
Som sagt: anmälningsplikten skall framhållas.
Även om soc är inblandat förut borde skolan, så fort något nytt oroande inträffar, ta sin anmälningsplikt på allvar.
Det bör och skall pappan påpeka, samtidigt som han framhåller att det inte är lönt att han gör det - av kända skäl...
Det är som att jag skulle försöka prata med mitt ex om hur han låter 7-åringen spela och spela och spela. Inte bara låter, för den delen, han spelar tillsammans med ungen! Jag frågade om han (barnet alltså) inte gör nåt annat än att spela tv-spel och då sa han att han spelar datorspel och ser på tv också...
Detta barn är magiskt när det gäller att l e k a här hos mej. Han är superhjälte, han bygger lego, han grejar och donar och uppfinner - och spelar spel med mamma. Monopol och Vem där? och Funny Farm och kort...
Det ä r ett föräldraansvar, man får inte stå bredvid och titta på, eller t o m hjälpa till med att göra barnet beroende av virtuella världar.
Där blir de nämligen gärna kvar då. De virtuella världarna är så mycket lättare att hantera än den riktiga verkligheten.
Det är möjligt att skolan har gjort en oros-anmälan, men jag vet ännu inte säkert. Därför har jag inte nämnt saken.
För övrigt hörde Barnens Farmor av sig till Soc om barnen och skolundervisning mer än en gång uder de tre månader som mamman hade dem på skyddat boende. Utan resultat. "Mamman undervisade barnen", hette det.
Spelandet kan vara en tillflykt från en besvärlig värld, men det är jag långt ifrån säker på. Det handlar i alla fall inte om spel med våldsinslag, mer om klur och att klara banor av alla de slag. Alltid något.
Det bästa vore att göra ännu en anmälan till soc (inte av pappan, men kanske du pf) där ni påpekar att barnet missat halva sin skolgång. Ni ska inte nämna att barnet bara spelar hemma, mer än flyktigt isf, utan säg bara sakligt att ni är oroliga för utvecklingen av barnet samt oro att h*n kommer hamna efter sina klasskamrater och ev då bli mobbad. Gör det skriftligt och ta kopia på det och har ni inte hört något på två-tre veckor så ringer ni länsstyrelsen/socialstyrelsen och tar upp ärendet där. :)
Vi har skrivit till Soc under de här åren --fyra gånger tror jag att det är, Tröttis.
Enda gången vi fick ett svar var när jag begärde det, och det var i princip ett kvitto och hänvisning till deras tystnadsplikt.
Men vi tror att de agerade på ett par av dem.
...och vi funderar nu på ännu ett brev.
Jag har bara läst ett tiotal inlägg här, men du verkar ganska bitter tycker jag.
Men jag ska läsa vidare lite, jag är inte den som dömer på förhand.
/Klaus
Det är lätt att bli bitter under en sån här resa, K-P.
Vem skulle inte bli bitter av en sådan här historia? Det är ett sundhetstecken.
Skicka en kommentar