Det här var obehagligt, Facebook.
Ett av barnen har Justin Bieber som sin absoluta idol. H*n och pappan har suttit igenom en och samma DVD om Bieber åtskilliga gånger.
I dag, när vi hälsade på som vanligt om helgerna hos pappan, visade jag barnet en J.B-docka att handla på nätet.
Den har jag fått,
meddelade barnet. Oj, tänkte jag. Nästan trehundra spänn.
-En julklapp, eller?
-Näe. En present.
-Jaha. Från vem då?
-En vän.
Där undslapp sig barnet ett förnamn och knep sedan direkt till, på det sätt som vi har lärt oss: Detta är inget man pratar om.
Fejjan på gott och ont
Vår första gissning var att det var någon av mammans 'bekanta', ett namn som pappan kände igen. Mycket riktigt. Det finns en med det namnet bland mammans vänner på Facebook, som likaså är en av barnets vänner. (Att barnet i fråga är under åldersgränsen tretton för FB torde mamman ha hjälpt till att komma runt. Pappan gillar det inte).
Vad har vi?
En gift man i mammans ålder som ger ett minderårigt barn presenter för hundratals kronor.
Kalla mig gärna nojjig, men det här tycker jag inte om.
4 kommentarer:
Hm, tja...
Man kan kanske hoppas att det bara beror på att du är så gammal; såvitt jag förstår ännu äldre än jag. Det måtte vara därför du tycker att "hundratals kronor" är mycket pengar! ;-)
Nä, men på allvar alltså: Några hundra nu, det är väl som vad, ett par tior på sjuttiotalet? Jag kommer ihåg att på den tiden skrattade man åt italienarna, som gav typ tusen lire för en glasstrut... Numera känns det som om kronan är på väg åt samma håll -- det som gjorde liran och drachman till "Musse Pigg-pengar" i nordiska ögon var ju bl.a. att de inte hade några underenheter som ören, pfennig, pence eller centimes att delas in i. Fåsenu, var det ifjol eller förfjol femtiöringen gick ur tiden...?
Nej, visst har du rätt i att det kan vara misstänkt med alltför generösa vuxna "vänner", och jag håller helt med om att skolgården räcker som "socialt medium" för ungar i den åldern som vistas på densamma.
Men i den mån det är just presentens _värde_ som stör dig så kan man ju hoppas att det inte var så farligt ändå, om du räknar med inflationen sedan vår barndom.
Enligt prisomräknaren på SCB (Googla!) motsvarar tre hundra i dag en knapp femtiolapp 1973.
Inget att fnysa åt vare sig då eller i dag.
Jahappjapp, det var ju synd att du hade rätt och jag fel. För din sinnesfrids skull, menar jag; det kunde ju ha hjälpt lite.
Och så är det tydligen jag som är äldst av oss, i alla fall mentalt alltså -- eftersom det är jag och inte du som lider av överdrivet "Vad dyrt allt är nuförtiden! På min tid kostade en limpa bröd bara två öre! -- Oj, vad billigt, farfar! -- Vet hut, unge! Två öre var mycket pengar då!"-syndrom. :-)
Tummar hålles i vanlig ordning för barn och pappa.
:-)
Skicka en kommentar