Diagnoser
Ett av barnen har fått en diagnos ställd —vilket och vad vill pappan inte att jag skriver om— med dithörande stödåtgärder. Dessa har inte gått mamman förbi, så nu har Hon bestämt sig för att ett barn till har ett Syndrom eller vad det nu kan vara frågan om. Här vankas schaber!
Utvärderingssamtal
Mamman har nu släpat ett av de andra barnen till Omsorgen eller vad det nu heter, eftersom hon har bestämt sig för att barnet i fråga har en störning.
Vi, som har läst på rätt bra de här åren, känner inte igen det hela. Barnet har, som alla andra barn, sin personlighet. Men någon störning går det inte att få fram här, inte.
Barnet, då?
H*n suckar och är bedrövad över att ha missat en idrottsdag och en skolutflykt för att i stället sitta med mamman i dagslånga utvärderingssamtal med diverse utvärderingspersoner.
Tänk om?
Barnet hamnar i klorna på någon lagom flummig och övertygande "expert" med egna vinstintressen som agerar konsult gentemot Soc. Sådana finns.
Då är det kört: Barnet är stämplat, experten räknar pengar och mamman likaså.
4 kommentarer:
Blir så trött på denna diagnoshysteri!
Det är som du säger: personlighet får icke finnas, om man inte passar i den oerhört fyrkantiga mall som skolan (i första hand) vill trycka in barn i måste det till bokstäver och syndrom.
Jag är jävligt glad att denna diagnoshysteri inte fanns när min äldste var liten, han var pigg, nyfiken, aktiv, och hade stora svårgiheter att sitta stilla och vara tyst... Vartenda utvecklingssamtal samma sak: han kan inte sitta stilla, inte vara tyst, och detta var, förstås, negativt.
Mina barn har fått lida svårt av sin uppfostran, kan jag säga, jag uppmuntrar nämligen ifrågasättande: kräv argument som håller om du är av en annan åsikt, och blir du motbevisad är det helt ok - och det sitter inte väl med lärare, kan jag säga!!!
Nu är det den lilles tur. Ett år yngre än sina klasskamrater toppar han i samtliga ämnen, nationella prov bevisar det även rent objektivt, men ändå ska han utredas, för han är ett ufo... Ett riktigt litet ufo som vill ha svar, och förklaringar, och som, på grund av eller tack vare, sitt kvicka intellekt och sin förmåga att suga åt sej kunskap, är vad man förr kallade lillgammal. Han är ännu inte gammal nog att inse att alla barn inte är likadana, att alla inte tänker och förstår lika snabbt som han gör, och det innebär att skolan anser att han har "sociala problem".
Fast det är klart, det var ju förut... Dessa finns inte alls kvar i samma utsträckning, eftersom alla barn växer och lär och mognar till - men utredas ska han, enligt diverse lärare.
Fine, säger jag, som vet att en psykolog kommer att titta på "anmälan" och riva sönder den, och om inte det säga stopp och belägg efter första samtalet!
Men du: bättre att de får utreda och komma fram till eventuella neuropsykiatriska problem tidigt, och ännu bättre är det väl om de utreder och inser att barnets miljö inverkar negativt på många plan???
Finns där en diagnos är det gott så, då får barnet det stöd det behöver, och mamman ögon på sej på ett helt annat vis. Finns ingen diagnos blir det kanske ännu bättre?
Hur det än är finns ingen skam, och ingen skuld, om det inte är så att barnet tagit skada av miljön. Att ha psykiatriska eller neuropsykiatriska funktionshinder som inte uppmärksammas är mycket, mycket värre, och förståelse från alla håll kan göra livet oändligt mycket lättare för barnet.
Förhoppningsvis utmynnar eländet i något positivt. Jag håller i alla fall alla tummar, som mamma till två normalstörda barn och ett som är lite mer stört vet jag hur mycket det betyder att omgivningen förstår...
Låt mig klargöra: Det här barnet är inte på det minsta vis avvikande eller utstående. Det är ett barn som alla andra.
Hade dagens diagnoshysteri funnits när jag var i den åldern, så hade man väl hängt någonting på en beskäftig unge som alltid skulle veta bäst och aldrig kunde hålla tyst. (Men sitta still, det kunde jag).
Mammans agerande är otroligt cyniskt, eller otroligt korkat. Själv kan jag inte utesluta en kombination...
Nää, det är nog många kombinationer jag skulle kunna fästa på den mamman, lite borderline och narcissitisk personlighetsstörning till att börja med, kanske? Münchhausen by proxy, fast med psykiatriska förtecken?
Jag, som har lite av varje under mitt tak, ser ju att mina två grabbar är alldeles lagom normalstörda, även om de är starka personligheter och därtill förstörda av sin fostran... Dottern är vad hon är, starkare ändå, och så mycket i andra aspekter - och det är inte svårt att se skillnad, faktiskt.
Har man själv behov av att uppmärksammas tar man till alla möjliga och omöjliga knep för att nå dit, vilket ni ju får uppleva, tyvärr.
Det är bara att försöka att balansera eländet så gott ni kan. Visa normaliteten i all sin bredd!
Münchausen By Proxy kan man läsa om på Wikipedia. Själv har jag inte hört talas om det förrän nu. Barnens Farmor har varit inne på samma tankar, men visste inte att MBP kunde yttra sig på annat sätt än att direkt skada barn.
Tack, Mummel.
BUP har också vid ett tillfälle skrivit att mamman var 'mycket hjälpsökande'.
Vi får inte skriva om vad mamman är sjukskriven på sjätte året för, men så mycket som att hon vid olika tillfällen har uppgivit olika orsaker törs jag berätta. Själv har jag hört två olika läkarintyg läsas upp, vid domstolsförhandlingarna som ledde till pappans fotboja.
Inget av barnen har besökt sjukhus för skador av något slag under de här åren. Det ska vi kanske vara tacksamma för.
Skicka en kommentar