Ett otäckt igenkännande

...infann sig i dag när jag läste och hörde mer om de två bortrövade barnen. Pappan, i en svår vårdnadstvist som hade givit mamman allt, 'försvann' med dem under ett besök på Junibacken i Stockholm. Soc var med, för det var ett 'övervakat umgänge'. Men de missade uppenbarligen tåget helt, även om mammans advokat påpekar i P4 Extra att övervakarna (Plural! betraktades han som farlig?) inte hade rätt att stoppa honom. Övervakar man någon borde väl förresten inte denne bara kunna försvinna med två småttingar?

Nu börjar pappans vinkel på det hela glimta fram. Han har till och med en blogg i saken. Tittar man i den så känner man igen en pappa som kämpar för sina barn och har hela maskineriet emot sig.

Pappan i den här bloggen har samma upplevelser kan man lugnt påstå. Skillnaden är att Osama Al-Hasane, invandrad irakier med svenskt medborgarskap, förvägras umgänge med sina barn, medan 'vår' pappa inte bara får umgås med barnen. Han förmodas dessutom ta hand om en hel del som ankommer Henne, ensam vårdnadshavare.


Jag kan inte låta bli att tänka tanken att 'här har vi en till'.


I dag, tre dygn efter de första larmrapporterna, har dessutom rapporteringen om fallet halkat märkvärdigt långt ner —för att inte säga bort från— medierapporteringen.

Spela roll varför. Mamman i fråga vann första ronden. Det känner vi också igen.