01 oktober 2005

Om Bloggen

Det är inte helt lätt att berätta vad som har hänt tidigare i ett skeende medan det rullar vidare. Därav den dåliga strukturen på bloggen.

Att alltihopa är jättesubjektivt och enögt torde väl ingen missa. Dom som känner till verkligheten bakom dessa skildringar torde inte missa vem, vad eller vilka (dem själva) det hela handlar om om dom hittar hit. Dom får tycka vad dom vill om Bloggen.

Tanken är att ingen annan än de inblandade ska känna igen sig, därav de utslätade (och många gånger ändrade) detaljerna. Sen får vi se om det räcker avs PUL, men jag tror faktiskt det.

Bloggar är ju till för att skildra löpande utvecklingar, och här har vi en handling som nog kan sägas ha börjat Allhelgonahelgen 2005 som alltså börjar skildras en bit in i mars 2006.

Jag beslöt mig för att starta den när det här hände. En bagatell i sammanhanget, förvisso.

Men det var så oerhört kränkade för barnens farmor. Man blir arg, tvärförbannad, ledsen och förtvivlad på en gång. Vi har på den här resan mött myndigheter och ett rättsväsende som inte verkar kunna ta till sig faktum att inte alla fäder i spruckna förhållande är försupna, socialt handikappade våldsmän. Och nu Dagis, där maken dessutom är väl känd av personalen. Den personalen visade sig göra vad Hon säger utan att någon stannar upp och tänker till:

Är det verkligen som barnens mamma säger om maken? Tar hon inte i lite väl hårt? Vi har ju känt honom i åratal.

Den tanken borde ha slagit flera inblandade vid det här laget, men vi har inga som helst indikationer på detta. Jo, en förresten. En av handläggarna på Soc har blivit utfryst av Henne. Det skulle kunna tyda på att Hon är åtminstonde lite ifrågasatt.

Hoppas vi. Knacka i trä.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Vi har alla våra skäl till att nedteckna en historia, vår egen eller någon annans.

Jag har just lagt din blogg som mina favoriter så att jag kan läsa lite mer när jag har bättre tid.

mvh MH

Anonym sa...

Jag måste ärligt och uppriktigt säga att jag, som mamma till en dotter, hade blivit rysligt förbannad ifall mormor eller farmor plötsligt - ÄVEN i all ödmjukhet - hade dykt upp på min dotters dagis, utan att prata med mig eller barnets pappa FÖRST. I mina ögon är det mkt presumptivt att själv, som farmor/mormor - dvs. annan än barnets föräldrar/vårdnadshavare - ringa till dagis och be om att få komma. All sådan kontakt bör ske uteslutande via föräldrarna. Dagispersonalen vet ju inte vilket relation som finns mellan barn-farmor/mormor, eller förälder-farmor/mormor. Även då jag har mkt bra relationer till både min, och makens, mor, hade jag kännt mig mkt illa tillmods om någon av dem, på eget bevåg och utan att prata med mig eller maken, hade kontaktat dagis. Jag hoppas verkligen att du inte tar illa upp, men så känner jag i alla fall. Hade kännt mig totalt överkörd som förälder.

Plastfarfar sa...

Bakgrunden är alltså att Hon hade klippt alla band med barnens pappa och hans anhöriga (sina egna också, faktiskt). I ett skede av det hela visste vi inte ens om de var i livet.

Det var alltså en mycket speciell situation, ska du veta. Sen ställer jag mig lite undrande till att man ska ha mer eller mindre tillståndsprövning när det gäller en så enkel sak som att morsa på sitt barnbarn.

Anonym sa...

Men det handlar ju inte om att morsa på sitt barnbarn. Du skrev att farmor ville besöka sitt barnbarn på dagiset. Stor skillnad tycker jag!
Mitt intryck är att "hon" verkar vara en mycket liten person, elak och med noll empati; men hennes sjuka egenskaper och tillkortakommanden kan bör inte sätta ribban för andras agerande. "Gör hon så gör jag".
Det, om dagis-besöket, är bara _min_ åsikt. Finns säkert föräldrar som tycker annorlunda.

Anonym sa...

Kära farfar.
Jag känner med dig och barnens farmor. Det är en stor sorg och smärta att bära då barnen ännu finns, men utom räckhåll. Man kan inte sörja färdigt och gå vidare med ljusa minnen, det är en ständigt mer eller mindre närvarande sorg.
Barn kan även fås att hata sin mamma. Jag har tre barn som vändes mot mig efter skilsmässan.
Efter vårdnadsprocesser etc så har jag idag kontakt med dem, men varandes i tonåren så är mamma inte högst på priolistan. Den yngsta däremot har jag lyckats arbeta tillbaka en fin relation till, dock med viss distans.
Och jag saknar innerligheten, närheten självklarheten.
Att inte ha mina barn att ta hand om i vardagen lämnar ett tomrum som ingenting eller någon någonsin kan fylla.
Men, det går att återfå kontakten!
Det går att återuppbygga en relation igen.
Det är inte lätt, men det går.

För din egen del skulle jag vilja tipsa om Vidarkliniken i Järna som har rehabilitering för cancerpatiener. En vistelse där är mycket stärkande på många plan.
Kram Laila

Plastfarfar sa...

Tack för att du hörde av dig, även om det är tråkigt att det finns fler i pappans situation. Dina rader värmer, ska du veta.

Just nu känns det extra motigt p.g.a det här med bojan, men vi räknar ner och tittar framåt.

Vad gäller Vidarkliniken ska jag tänka på ditt råd om nu min cancer tittar upp sitt fula tryne igen.