Dags igen.

Jordgubbar på chokladglass enligt önskemål

Ett barn till fyllde år i helgen. Tårta är inte så poppis där, så det blev glass och jordgubbar i stället. Som brukligt är i den skaran, så blev presenten precis vad jubilaren ville ha: En ny mobil, med MP3, FM-radio och kamera. Det slukade förstås hela budgeten, men lite annat smått och gott blev det också.

Mamman?
Hon var inte med på mobilen. Det var pappan, Barnens Farmor och jag som samlade till den. Däremot var hon med på att finansirera ett litet event som barnet hade med några kompisar dagen efter. För en gångs skull blev det halva kostnaden, dessutom.

Vad mamman gav barnet i fråga vet vi faktiskt inte. H*n berättade inte spontant och vi snokar ju inte i förhållandena hemma hos Henne.

Kommer ni ihåg Tom?
Den stackars hamstern som fick ett kort liv hos pappan hösten 2007. Det gör barnen:

Graven

Inte varje gång de är hos pappan, men ofta nog, så minns de Tom och sätter en blomma vid graven. De ligger inte på om en ny hamster, kanske för att de är rädda att den ska gå samma öde till mötes: Ett blott månader långt liv.

Heders, Camilla!

Pär Ström, IT- och genusdebattör har videointervjuat Camilla Lindberg, riksdagsman (FP) i Genusnytt. Där går hon hårt fram emot dagens mansfientliga klimat, som Barnens Pappa är så hårt drabbad av. Vårdnad, bidrag och domar har gått honom emot på ren slentrian. Vi känner igen mycket av det som sägs.

Själv hör jag till de som har svårt för att se på Youtubes klipp mer än någon minut eller så, men Expressens nätupplaga tar upp intervjun i läsbar form här.

Män är förtryckta
Det är temat. Lindberg tillhör en generation där pojkarna har uppmuntrats att stå tillbaka för flickor. Smaka på det här:

-Jag tror faktiskt att vissa män är så pass förtryckta att de knappast själva vet om det, säger Lindberg om det så kallade mansförtrycket.

Ord och inga visor. Vidare kritiserar Camilla Lindberg genusforskningen som hon menar går ut ifrån att kvinnan är det drabbade könet. Det tror jag på. Självklart är Lindberg också emot inkvotering (Mona Sahlin är ett praktexempel på dålig sådan skräckexempel, men det sägs inte här) Det näst bästa näst sist:

Mansfrid

Lindberg skojar om att lägga en motion om mansfrid, för att komplettera lagen om kvinnofrid

Det är något som Barnens Farmor har pratat om i ett par år, nu. Det bästa, då?

He he
Expressen.se har sökt FI:s talesperson Gudrun Schyman för en kommentar, utan framgång

Påsk

Glad Påsk!

Den här veckan hade pappan de två yngsta halva tiden och sedan de äldsta. De bad till och med att få komma tidigare än avtalat till honom. Det var tydligen oroligt hemma hos Henne. (I synnerhet det äldsta kommer ofta ensam till pappan för att få lugn och ro)

I går var Barnens Farmor och jag förbi med påskägg till alla fyra. Två av äggen blir alltså liggande till nästa gång de yngsta är där, vilket inte torde dröja med tanke på hur ofta barnen är hos pappan numera. Sedan åkte vi  på en mycket lyckad utflykt, som innefattade bland annat ett Ekologiskt Korrekt fik, med Veganskt Korrekta bakelser (om man bortser från grädden, förstås)

Ägg kommer inte på tanke i den skaran, påsk eller inte. De fick vi äta hemmavid sedan.

En fölsedag till

De duggar tätt så här års, födelsedagarna. Nu var det Barnens Farmor som fyllde jämnt härom dagen (delbart med två i alla fall) och i lördags firades hon av barnen och deras pappa:

Det heter Grodbakelser för er som eventuellt inte vet

Ingen tårta, men väl bakelser i massor. De avåts njutningsfullt.(Sadistiskt?)

Första biten

Barnen och pappan hyllade Barnens Farmor med egna och inköpta presenter mellan tuggorna.

Nu börjar det bli läbbigt

Det här var oväntat
Vi har ett datorhaveri, så man kan säga att "Internet inte fungerar" hos oss. Jag var noga vid hämtningen hemma hos pappan att berätta detta för det äldsta, spelberoende, barnet. Felet fixas i bästa fall efter helgen, beroende på tillgången på reservdelar. Nix Net, alltså.

Min magkänsla var att h*n skulle avstå från att följa med, men till vår glädje så följde barnet med hem till oss ändå. Det var kul. Kul hade barnen också:

Massakreringen är fullbordad

Smolk
Jag lade märke till att ett av barnen gick lite konstigt, h*n gick som på glödande kol. På en fråga om h*n hade gjort sig illa fick jag veta att det handlade om nya skor som var för små, 'köpta på Tradera'. Det var så illa att barnet inte kunde följa med ut när pappan och jag satte upp en fågelholk. Det gjorde helt enkelt för ont.

Jagt hjälpte det yngstsa med att knäppa och knyta dojorna. Samma sak där. Skorna var för små och inköpta på Tradera.se. Men de här var i allafall inte smärtsamt små.

Vi hittade ett par gamla seglarskor åt det äldsta barnet, om än pontoner, i gömmorna. De smärtade i alla fall inte. H*n var med ut och höll i stegen.

Är barnen sadister?
Det är lätt att tro efter den här bildserien, men kolla här. Ett syskon stylade om sin Grodbakelse helt:

Inte helt fel

Lättnad

Den uppmärksamme läsaren vet ju att jag opererades för cancer i ändtarmen för två år sedan. Då går man på efterkontroller, vanligen med ett års mellanrum. Efter ettårskontrollen blev det bara sex månader till nästa kontroll, 'för säkerhets skull'. Den kontrollen var OK, men jag skulle ändå tillbaka sex månader senare.

Detta skedde i början på mars, nästan på dagen två år efter operationen. Tid för rektoskopi (det är vad det låter som) och läkarsamtal fick jag först fyra veckor senare, i dag. Det var oroliga veckor, ska ni veta. Inte bara för att jag har livlig fantasi.

De tätare kontrollerna tillsammans med faktum att jag har blött några gånger den sista tiden gjorde mig ordentligt orolig inför dagens läkarbesök. Alla överlever ju inte sin cancer.

Hurra!
Doktorn förklarade efter -skopin att allt såg bra ut, inte bara på 'plåtarna' efter datortomografin. Det finns inget att oroa sig för.
-Men blödningarna, sade jag.
-Ingen fara, svarade han -Hemorrojder har ganska många, ska du veta.

Ridå.

Fölsedan

Rosa marsipan, 8 bitar. (Kul, tycker en gammal datanörd)

Ett av barnen fyllde år förra lördagen. Vi kunde inte fira det förrän den här helgen. Det hade sina komplikationer, beroende på den kontaktfamilj som det och ett av syskonen tillbringar en helg i månaden hos. Inte heller började den här helgen bra. Barnens Farmor och jag landade i ett rent krisområde när vi kom till pappan med världens presentsäck i lördags. Hur skulle detta gå?

Bra!
Min telefon gick väl inte direkt varm, men fölsebarnet ringde ett antal gånger och undrade om vi inte skulle vara framme snart. Den sista när jag precis hade baxat in bilen i en p-ficka utanför pappans bostad. Vi lastade ur rena julklappssäcken med presenter och välkomnades av ett strålande glatt födelsedagsbarn.

Alla presenter var inte till jubilaren. För att mildra diverse avundsjukor så har vi tagit för vana att ge något smått till de andra syskonen vid födelsedagar. Det fungerade alldeles utmärkt. Ett av barnen blev till och med så begeistrad över sitt dinosauriepussel att h*n nästan glömde att kolla vad jubilaren fick.

Vi sjöng Ja må h*n leva, alla verserna, åt tårta och drack saft. Allt var frid och fröjd, kan man säga. Och barnet var helnöjt med sina presenter, tårtan och hur dagen utföll. Att det var grädde i tårtan och att marsipan innehåller äggvita bekom inte de veganska barnen.

Summa summarum en mycket bra och lyckad dag, alltså.

Dagen efter plitade barnet ihop ett brev till pappan där h*n tackade för den bästa födelsedag h*n har haft och Barnens Farmor och jag fick också en hälsning och ett tack.

Sånt värmer.

En gåta

Vi tar det i händelseordning:

Fredag eftermiddag
Pappan hämtar barnen. Det äldsta —spelande— barnet har fått korn på en specialutgåva av ett spel som h*n gillar, i begränsad upplaga, med nya banor och vapen tillsammans med allt man nu gör för att blåsa liv i en tynande försäljning av sin produkt.

Efter en del överläggningar om bl.a ekonomin så klipper h*n till. Problemet är att spelet är för Xbox 360, vars konsol är kvar hos mamman. Barnet är med de andra hos pappan.

Lördag morgon
Barnet har suttit med spelet i nypan hela kvällen före utan att kunna känna på det. Konsolen är ju kvar hos mamman. H*n ringer Henne. -Kan jag komma och hämta konsolen? Jag har det här nya spelet. -Visst. Kom du bara. (Mamman är noga med att få vara ifred när pappan har barnen, därav frågan)

Lördag förmiddag
Det äldsta barnet åker till Henne, och det näst äldsta är med. De kommer hem till Henne.

Och får råskäll!

Anledningen är att det näst äldsta är med. Mamman hetsar upp sig över att det näst äldsta är med. Det var ju bara det äldsta som fick komma.

Det äldsta får skäll för att h*n tog med det näst äldsta, och det näst äldsta får skäll för att det hade det dåliga omdömet att följa med sitt storasyskon när det bara var storasyskonet som fick komma. Hon nöjer sig inte med detta; Hon ringer upp pappan och skäller ut honom för att det näst äldsta fick följa med.

Ingen av de drabbade begriper ett vitten. Vad är det som är så förfärligt med att det äldsta hade det näst äldsta i släptåg? Ingen förklaring från Henne, bara mera skäll.

Det näst äldsta blir sur på det äldsta som anses ha tagit med det mot bättre vetande och de blir osams. Djupt osams.

När de kommer tillbaka till pappan är Barnens Farmor och jag där. Vi har en födelsedag att fira.

Lördag eftermiddag
De två äldsta käftar om vems felet är att det blev som det blev hemma hos Henne och vem som egentligen har något att säga till om när det gäller det gemensamt finansierade spelet.

Det äldsta är mer irriterad än jag har sett på länge. Och detta på mamman! H*n fäller följande replik:

Det finns en mamma[Henne] och en yrkes[Henne]. Jag hatar yrkes[Henne]

Det verkar som om att yrkes[Henne] inte är särskilt barnvänlig. Det var helt klart yrkes[Henne] som de drabbades av, och lika klart att yrkes[Hennes] persona inte var okänd för barnen.

Det näst äldsta ringer upp mamman för att försonas och får bara mera skäll. H*n skulle bara inte ha följt med. Ingen vet varför det var så allvarligt att ett barn till kom med för att hämta Xboxen. Bägge barnen är nu irriterade på mamman, vilket leder till att de försonas. Det halvt förstörda födelsedagsfirandet kan nu fortsätta och utgöra ett lyckligt slut på den här inte så lite märkliga historien.

Men varför var det så störande att två barn kom? Och varför sade Hon i så fall inte till om att bara det äldsta fick komma i ett ärende som tog högst fem minuter?

Ingen vet. Och ingen lär väl få veta heller.

Sån är Hon.

Spelet?
Tyvärr visade det sig vara en release av Halo Wars, ett tämligen våldsamt krigsspel. Mina förhoppningar om ett våldsfritt spelande är nu raderade.

Happy Birthday

Jag har berättat att de två yngsta barnen är hos en kontaktfamilj en helg i månaden. Nu sammanföll detta med ett av barnens födelsedag. Hur hanterar då den ömma och kärleksfulla modern detta? På sitt alldeles egna vis, förstås.

Ett 'party' med några kompisar hemma hos Henne på fredagen och sedan marsch iväg till kontaktfamiljen över helgen.

Jag saknar ord.

[Huruvida k-familjen uppmärksammade fölsedagen i fråga vet vi inte. Återkommer när —eller om— vi får kunskap i saken]

Update: Det barn som inte fyllde (det är två år mellan dem) fick inte vara med på kalaset och fick i stället gå till kontaktfamiljen på fredagkvällen. Det som fyllde kom dit dagen efter, på sin födelsedag. K-familjen visste att h*n fyllde den dagen, men gjorde inget av det.

Jag förstår att de inte trivs där. /Update

Terror eller anarki?

Vi har kört ett av barnen, som har umgängeshelg med pappan, till ett födelsedagskalas. H*n bubblade hela vägen om hur kul det var med ett kalas, det var så länge sedan förra gången. Kalaset i fråga äger rum ett stenkast från Hennes hem, så det vore naturligt att hon hämtade barnet när det är klart vid fyratiden. Icke.

Mamman har meddelat att barnen inte får komma 'före klockan arton', så det blir till att ta bussen och hämta barnet för att sedan bida någon timme innan det är dags att ta barnet och de andra till mamman. (Jag har ingen möjlighet att hjälpa till då)

Det är på något vis typiskt Henne att låta bli att underlätta på det viset. Underlåtenhetssabotage skulle jag kunna kalla det. Lika typiskt som att hon överlät till pappan att köpa presenten. Där sparade hon en slant på pappans bekostnad.

En vanlig vecka
Det har annars varit en ganska typisk vecka. De kvällar pappan över huvud taget har kunnat, så har ett eller ett par av barnen varit hos honom. Ett av dem kanske fyra kvällar. Vi tror att lugnet och harmonin hemma hos pappan spelar in när de söker sig till honom utanför det stadgade umgänget. För det gör de. Det är inte pappan som ber om att få ha barnen. Det är barnen som ber om att få vara hos pappan.

Terror eller anarki?
Mamman kan vara en resolut typ. Hon tvekar inte inför att vare sig skrika eller klippa till. Gränsen verkar gå vid knuten näve eller tillhygge. Jag har länge varit inne på att barnens oro —när alla är hos pappan kan det stundom bli väldigt oroligt— beror på att han vägrar våld eller att skrika åt barnen, till skillnad från mamman. Nu har jag bytt uppfattning, mycket beroende på ett replikskifte med ett av barnen igår.

Hur orden föll skulle bli för krångligt att berätta, men det står helt klart att de bråkar inbördes ännu mer hemma hos Henne än när de är med pappan. Och att mamman inte verkar bry sig. Hon låter det storma och kanske stänger in sig på rummet eller något för att slippa oljudet. (Grannarna har ringt på och klagat ett antal gånger, vet vi)

Undra på att barnen kan vara så oroliga som de är.

Bråk och kärlek

Så kan man sammanfatt helgen. Pappan hade tre av barnen fredag-lördag och det fjärde slöt upp på lördagen efter att ha varit på resa med mamman. Barnens glädje och rena kärlek vid återsendet var en fröjd för pappan.

Men av någon anledning så var morgnarna väldigt besvärliga. Barnen bråkade i timtal i olika konstellationer och pappan, som inte tar till vare sig krafttag eller -ord, hade mycket svårt att lugna ner dem och få slut på konflikterna.

Spelförbud
Det äldsta barnet var belagt med spelförbud av Henne, så h*n hade med sig sin XBox till pappan även om onlineläget inte fungerar där. Orsaken till förbudet var att barnet hade skolkat en hel dag bara för att spela, vilket var för mycket för mamman, som ju numera har skolans uppmärksamhet på sig.

Annars vet vi mer om skolket nu. Barnet är ofta frånvarande från vissa lektioner, men går för den skull inte hem. H*n går i stället på diverse lärarlösa aktiviteter i skolan, gissningsvis då mycket i datorsalarna.

Skolans strävan just nu är att aktivera barnet på det här med hemuppgifterna. Barnens Farmor hade ett USB-minne över, så detta kommer nu att ta material från och till skolan.

Anmäld eller inte?
I ett inlägg för en tid sedan berättade jag om den dåliga närvaron och om möten med skolan. Vi vet nu mer, och kan berätta att skolan inte har gjort någon orosanmälan till Soc om något av de två aktuella barnen. Däremot har någon på skolan antytt för mamman att en sådan kan bli aktuell.

Det räckte för att mamman skulle ta tag i problemen även på hemmaplan. Hon vill inte uppmärksammas mer av Soc just nu, har pappan förstått.

Tanken på att Hon skulle vara på kant med Soc, som ju har gjort så mycket för henne de här åren, känns främmande. Vad som står på törs jag inte ens fantisera om, men något är det tydligen som gör att Hon inte vill ha fler kontakter med Soc just nu.

Annars är insatsnivån som följer: De två yngsta är hos en kontaktfamilj en helg i månaden. De två äldsta har också kontakperson (inte samma) som tar dem på olika aktiviteter någon gång i veckan. Pappans insatsnivå är förutom den stadgade umgängeshelgen varannan vecka att han har barnen i olika konstellationer i princip varje gång det är möjligt för hans tider, 2-4 kvällar i veckan. Ett avsevärt lass, eftersom han arbetar medan mamman går sjukskriven.

Tradera -igen

Vi har noterat att mamman lägger ut stort och smått på Tradera, auktionssajten. En del av det är faktiskt saker som barnen har fått av oss. Sådant är trist att se, även om vi nu vet att ungarna får pengarna i fråga. (Ett riktvärde på salupriset verkar vara tio procent av inköpspriset)

Här gick Barnens Farmor i taket
Nu ligger saker ute som tillhör pappan. De glömdes i det brådstörtade och traumatiska uppbrottet för tre år sedan. Och det är barndomsminnen, saker som han har fått av sin mamma, Barnens Farmor. Mamman får alltså in pengar på saker som pappan fick som liten och har sparat genom åren.

Det är gement av Henne att försöka sälja pappans tillhörigheter. De har faktiskt en något så när civiliserad kontakt —med gardering för Hennes lynniga temperament— när det gäller barnen. Då kunde hon väl ha frågat om han ville ha sina saker, frågar vän av ordning.

-Inte Hon, inte, svarar jag.

(Dessutom vet hon att vi har koll på vad hon säljer efter den här historien. Det verkar inte påverka henne)

Problem i skolan

Att det äldsta barnets spelberoende har påverkat närvaron i skolan har jag nämt, för att inte säga tjatat om. Lite i förbigående har jag också berättat att ett syskon ochså har problem i skolan. I bägge fallen har det visat sig vara värre än jag hade trott.

Möten med skolpersonal
Pappan har varit på möten om bägge barnen nu. Även mamman var förstås med, vårdnadshavare som hon är. Pappan har ett gott intryck av lärarna och tydligen de av honom. Det väckte visst uppseende när de fick reda på att pappan bodde i stan. De trodde tydligen att han hade flytt fältet och stan —var de nu fick det ifrån. Nåväl:

55%
Det äldsta skolkar mer än någonsin. H*n är närvarande bara 55% av tiden, och h*n är i princip aldrig sjuk. Syskonet har problem med klasskamraterna, som gärna retas eftersom h*n tar åt sig och reagerar starkt på tråkningarna. Då går h*n helt sonika hem från skolan. Hur ofta vet vi inte, men tillräckligt för att det ska leda till föräldrasamtal.

Vad gör mamman?
Vi har alltså ett läge där mamman, sjukskriven på heltid, är mycket hemma och två av barnen ofta kommer hem när de borde vara i skolan. Pappan försökte få reda på vad hon gjorde eller hur hon reagerade när barnen kom hem på skoltid, men fick inget riktigt svar.

Att Hon accepterar sådant tyder i mina ögon på att hon egentligen inte bryr sig om barnen. Vi har ju från vårdnadsutredningen att hon sätter sig själv före barnen, och det här verkar vara ännu ett kvitto på saken.

Helgen

Jag ligger lite efter i rapporteringen, av skäl som bland mycket annat har med jobbet att göra. Nåväl:

Moll-Dur-Moll
Så skulle man kunna beskriva den. Pappan hämtade barnen i fredags. Av fyra blev det två. Det yngsta var —per överenskommelse—  iväg med mamman på något. Det äldsta vägrade att komma med till pappan. Orsaken var att Xbox 360 Live inte fungerar hemma hos honom.

Pappan ringde Henne och berättade vad som stod på. Hon lyckades med det fantastiska: Att ställa till med ett uppträde per telefon. Omkringstående måste verkligen ha undrat, men det slutade med att jag och pappan hämtade de två dagen efter medan Barnens Farmor var hemma hos pappan med de två andra.

Lördagen förlöpte väl. Bland annat avnjöt de Mamma Mia på DVD tillsammans. (Vem var egentligen pappan?)

I söndags var jag tvungen att bistå på jobbet, så jag missade ett lyckat biobesök. Värre blev det efteråt.

På Pizzerian
Efter bion bjöd Barnens Farmor hela gänget på middag på en pizzeria. Ett av barnen bara vägrade att gå med. Ett annat beslöt sig för att en enklare markand utanför var mer intressant och det äldsta spelade ut en Stor Scen om sin akut inträffade huvudvärk, med Kast Av Överkroppen Över Bordet och allt som skulle ge vederbörande uppmärksamhet, medkänsla och annat.

Farmodern kände sig givetvis kränkt och sårad av det hela. (Folk stirrade på de olika uppträdandena) Hon sade till de två barnen, som faktiskt borde begripa att de gjorde bort sig. Svaret:

Vi är barn
Vi gör vad vi vill. Hade jag svarat så på min tid, så hade mina föräldrar gjort saker som hade renderat dem fängelse i dagens Sverige. Men de här barnen har inte längre någon som helst styrsel när de är ute. De förstår helt enkelt inte att de gör bort sig när de lever ut konflikter och aggressioner av alla de slag.

De saknar en hämsko i sina liv.

Sån är Hon.

PS: Jag vet en krog hemmavid där hela sällskapet hade blivit utkastat.

Liza -igen

Jag hade bestämt mig för att inte skriva mer om Liza Marklund, Mia Eriksson och Monica Adamsson Antonsson, och inget annat, här. Parallerna mellan Mias och Hennes uppenbarligen mytomaniska beteende och myndigheternas tjänstvilliga uppställning därpå är smärtsamt tydliga. Skillnaden mellan Mia Eriksson och Henne är egentligen bara den tjänstvilliga (och penninghungriga/aningslösa) Marklund och den vidhängande boken. En bok som har gjort bägge till miljonärer. Emellertid:

Aftonbladet
Liza Marklunds hemmaplan och beskyddare har i helgen gjort ett stort nummer av att presentera 'bevis' på att Marklund/Eriksson minsann hade rätt och att allt annat minsann är förtal. Bevisen i fråga har skärskådats av ett antal bloggare. En av dem är Catta, som i sin lilla värld konstaterar att det är Mia själv som är källan till alla bevis. Alltså:

1. Gå till en myndighet och dra din historia
2. Myndigheten tecknar okritiskt ner den
3. Erhåll ett utdrag
4. Bevis!

Det här känner vi igen. I Hennes fall gav det exet 58 dagar med fotboja, ingen vårdnad och ett skadestånd för ett 'nackgrepp' på närmare sextio tusen kronor.

Jan Guillo Guillou
Marklunds vapendragare och business partner på Piratförlaget, en man som skriver på maskin och knappt vet vad en dator är för något, uttalar sig idag om bloggare och Antonssons bok om Mia i en krönika på Aftonbladet Plus, betaltjänsten som jag inte anser är värd pengarna, så jag citerar återigen Catta som citerar  Guillou.

bloggarna kan fortsätta babbla bäst dom vill, för i Aftonbladet och andra riktiga medier lyfter man ändå bara in sånt som är rätt och riktigt.

Läs hennes inlägg on Guillous självgodhet och helt oförstående inställning till bloggare. Mycket bra och läsvärt. Det som inte är bra, är att Mia Eriksson alltså inte är ensam.

Hur många fler män har fallit offer för verbala 'offer' och fega, okritiska myndigheters agerande?

Stöd

Mamman har sedan några månader en stödfamilj för de två yngsta, som är där en helg i månaden. Barnen tycker att det är så-där att vara hos dem, men de vägrar ialla fall inte. I och med att pappan har alla fyra varannan helg, så har mamman alla fyra bara ett veckoslut i månaden. Men hon har nu fått mera stöd.

Sedan en tid har det näst äldsta barnet en kontaktperson som ska bistå med aktivitetsstöd av olika slag. Det började kanske inte helt bra: Tar man ett barn med lässvårigheter och i behov av glasögon till en engelsktalad film med svenska undertexter? H*n hängde mycket dåligt med, och följer gärna med nu i helgen och ser rullen en gång till med syskonen och sin farmor, nu en version med svenskt tal.

Eller planerar man en höjdaraktivitet (för det är det) under en helg när barnet är med pappan? Mamman okejade det hela, men efter lite palavrar är detta nu avstyrt. Barnet får göra det en annan gång.

Omdömeslöst
Varken k-personen och mamman verkar ha tänkt längre än sina respektive näsor. Att mamman inte gör det är inget nytt, men att kontaktpersonen verkar vara i samma liga är trist. Dessutom är den som verkligen behöver komma igång utan hjälp. Det äldsta spelar, spelar och spelar...

Kaospraktik

Så kändes det när pappan och två av barnen kom förbi i lördags. Han hade förstås alla fyra, udda vecka som det var, men det äldsta ville inte annat än att vara kvar i pappans lägenhet och spela.

Ett gott tecken
Spelar man det här? Det inflöt en nerladdningsorder på ett planetariumprogram inför det äldsta barnets eventuella hitkomst. Stellarium är ett himmelsskådarprogram skapat av entusiaster på Sourceforge.net, en osviklig källa till goda, nyttiga och fria program helt i Internets ursprungliga anda.

Stellarium är mycket vetenskapligt, pedagogoskt, välgjort och alltså gratis. Det handlar om stjärnhimlen, galaxer, kvasarer och planeter. Ganska häftigt, faktiskt. Point and klick, som det heter. Then you're There. Where No Man Has Gone Before :-)

Fast det äldsta ville alltså inte följa med. Spela roll. Vi andra fröjdades också över Stellarium.

Barnet hade stött på Stellarium i skolan, bara det!

Närvaron bättre än frånvaron?
Vi vet efter ett skolmöte att barnet fortfarande har en tendens att utevara från lektioner som har lunch eller håltimmar i kanten, även om skolket har minskat. Sammanlagt är närvaron bättre, men h*n verkar forfarande kila hem och spela när det går. Vad den hemmavarande och sjukskrivna mamman gör åt saken vet vi fortfarande ingenting om.

Ett barn kvar att redovisa
H*n var med mamman på en resa och tilbaka först på lördagskvällen. Mamman hade frågat pappan om det var okej, umgängeshelg som det var, och pappan hade gått med på det hela.

Tre fyra timmar vid spisen
Var dom hungriga eller inte? Var pappan hungrig eller inte? Var vi hungriga eller inte? Vi hade laddat med diverse veganska och andra ingridienser och satsat på en stor gemensam sittning, men ack:

Ett barn hade just ätit, det andra skulle bli hungrigt 'lite sernare' och pappan längtade faktiskt efter min vegetariska Lasagne, trots att den innehåller bechamelsås. (Jag bara vägrar att ersätta mjölk med soyaprodukter i matlagning. Det funkar bara inte). Det blev inte ens gående bord. Det blev gående matlagning.

Dessutom var jag svårt förkyld. Jag hade till och med skickats hem från jobbet dagen före. Var är skalkniven? De andra bara umgicks, ju. Jag hade inte tid att vara hungrig.

Öronljus
Det finns delade meningar om saken, men både pappan och Barnens Farmor har använt dem till belåtenhet. Självklart ville då det näst äldsta också prova. Där stod jag och skalade och stekte grönsaker medan  vaxljuset brann ner och sög upp orenheter ut barnaörat i knastande ljud bara någon meter eller så bort.

Gottis
Det blev en promenad till den lokala gottekjorren (godisbutiken på nusvenska) där barnen inte bara tog för sig, de förbarmade sig över den galne stackars kocken också, och fyllde en påse åt honom utan att veta att jag medicinerar mot verkningarna av sådant. Men värmde gjorde det. (Godiset landar i en skål på mitt jobb och ger mig Karma, som det heter)

Ett i taget
Jag, med rådgivande bistånd från pappan, lagade en middag i taget till de bägge barnen och pappan allt eftersom de blev hungriga. Barnens Farmor var inte heller kry, men hade roligt tillsammans med barnen. Skulle hon äta Lasagne med pappan eller? Icke. Det vore för mastigt för dem bägge. Jag hade gjort Lasagne som ingen ville ha!

Barn tre
Vid åttatiden satte mamman av det bortresta barnet på en närbelägen hållplats där pappan mötte. (Efter mycket känsliga förhandlingar. Mamman är inte välkommen till ens vår port, och det vet Hon) Givetvis hade barnet i fråga inte ätit, det hade ju varit med mamman. Fast det hade med sig presenter från resan. Till alla syskonen utom det äldsta, förstås. H*n 'glömdes bort'. Det var inte första gången, lärde jag mig.

[/pf:] (jag, alltså) lagar en middag till. Disken hopas.

Lasagnen då?
Den blev klar i sinom tid, men ingen hade alltså tid att äta den. Pappan fick hem den i ett par matlådor att käka i veckan.

Sammantaget
Alla hade kul utom möjligen Sura Gamla Katten, för dagen Obama-pimpad:

Hon var rar nog att inte fräsa år barnen, men det fick räcka med det. Och att klorna hölls inne.

Gnäller jag?
Alls icke som den uppmärksamme läsaren säkert inser. Det var en kul kväll, ska ni veta.

Smolket går inte att blunda för, men ändå: Vi hade kul och mådde bra tillsammans Sådant är viktigt.

Åsa Vilbäck: Barn berövas sin pappa för enkelt

Det är rubriken på en artikel i gårdagens Expressen. Egentligen är det en krönika i Dagens Medicin som citeras, men i skrivande stund finns den inte på deras nätupplaga. Åsa Vilbäck är läkare, debattör och känd från TV. Artikeln i Expressen har mängder av kommentarer, de flesta läs- och beaktansvärda.

Det är bara att hålla med. Våra erfarenheter är ju att en mamma i en vårdnadstvist 'vinner' den mer eller mindre på slentrian. Vårdnadsutredningen, till exempel, gjordes av en kvinna som skildrade vedervärdiga förhållanden i Hennes hem, men ändå föreslog att Hon skulle få vårdnaden om de fyra barnen. Och tingsrätten (kvinnlig majoritet) följde efter.

Den påstådda misshandeln, som ledde till 58 dagar med fotboja och ett stort skadestånd, var i princip odokumenterad. Hon var 'i chock' och 'trauma', var förklaringen till att all bevisning saknades. Inte ens ett läkarintyg på de påstådda skadorna kunde hon förevisa. Ett par vittnen som Hon hade ringt upp och berättat om händelsen i efterhand, fick berätta om detta och rätten köpte detta som om de hade sett 'misshandeln' ske.

Alla Hennes handläggare på Soc de första ett och ett halvt åren var kvinnor och hon fick i princip vad hon ville av dem. Pappan sökte hjälp en gång i början, men avspisades. Han var bostads- och arbetslös men det betydde inget för Soc. Han var ju man och missdådare.

Åsa Vilbäck skriver att flera studier visar att papporna diskrimineras i vårdnadstvister, bland annat för att socialtjänsten är kvinnodominerad. Det har vi sett.

Studier visar att pappor diskrimineras. De får inte komma till tals i lika hög grad som mamman, och deras syn på barnets bästa tas inte på allvar, skriver Åsa Vilbäck i Dagens Medicin

Det har vi också sett.

– Vi har alla en bild av den goda modern som alltid vill sina barn väl och aldrig ljuger, men jag tycker jag att om man jobbar med sådant här får man faktiskt sätta sig ned och studera saken lite djupare och inte vara för blåögd

Vi håller med.

Det har ju varit en del skriverier om samhällets syn på män i vårdnadstvister, kvinnojourer och inte minst om Liza Marklund den senaste tiden. Förhoppningsvis är det början till en attitydförändring som hjälper fram en genusneutral lagstiftning och får våra domstolar att engagera sig lite mer i de fall de dömer, inte bara slentrianmässigt gå på slentrianmässigt utförda vårdnadsutredningar och slentrianmässigt köpa allt som en 'misshandlad' kvinna påstår.

Det är för sent för barnens pappa. Hans liv är förstört av Henne, domstolarna och Soc. Men kanske andra män i liknande situationer framöver får en rättvis behandling om fler tycker som Åsa Vilbäck.

Hoppas kan man ju alltid.

Interiörer

Pappan kunde ha ett av barnen över natt i helgen trots att han jobbade. (Han slutade tidigt i lördags och började sent i går) Det var som vanligt när han är med bara ett av dem lungt och harmoniskt. Och barnet pratade oväntat fritt om sitt äldsta syskon för oss.

H*n sitter uppe på nätterna och spelar, och för ett sådant oväsen att de andra ofta får gå upp och säga till för att de själva ska kunna sova.

Knytnävar
Vid ett tillfälle spelade ett av barnen på synten med en kompis och det här barnet tittade på. Spelövningarna störde det äldsta barnet som gick loss på dem med nävarna. Att barn bråkar hör till, men att använda nävarna mot ett syskon är väl för mycket? Det tyckte i alla fall det barn som berättade om det inträffade.

Vad gjorde mamma?
När det gäller spelandet på kvällar och nätter, tydligen ingenting. När incidenten med nävarna inträffade, tog Hon till sin vanliga bestraffning och körde ut barnet. (Att köras ut ur sitt eget hem är en djupt olämplig bestraffning i min ögon)

Emellertid vägrade barnet den här gången och allt rann ut i sanden, vad jag kunde förstå.

Mamman verkar inte ta det här med spelandet på allvar. Hon tillät till och med inköp av en Xbox när det redan fanns både Wii och Nintendo DS i hemmet och vidden av barnets spelade stod klar för omgivningen.

Vi vet i alla fall att skolan är på fallet, efter pappans träff där för en tid sedan, föranledd av barnets bristande närvaro och uppmärksamhet. Spelande är vad h*n lever för.

Men det blir tungt för skolan att hjälpa barnet när mamman inte verkar bry sig särskilt mycket om det hela.

Får ROKS Ak 5 snart?

Den här bloggens ovetande huvudperson tog in på vår lokala kvinnojour —medlem i ROKS— i mellandagarna 2005. Vad hon sade till dem vet vi förstås inte, men hon blev uppenbarligen inte ifrågasatt. Hon blev kvar där med alla fyra barnen en månad, och sedan nästan två till på ett familjehem utanför stan. Hela notan kom på skattsedeln.

I samband med historien om kvinnojouren Helga i Tranås, de som i åratal skyddade en mamma som hade flytt undan en vårdnadsdom som gått henne emot, lärde jag mig att ROKS har som policy att aldrig ifrågasätta en kvinna som söker skydd hos dem. Det förklarar en hel del. Vår kvinnojour bara måste ha fått höra rena stolligheter om pappan och hans beteende och köpt dem.

Jag har också lärt mig att ROKS får bidrag utan att behöva redovisa dem. Och nu detta:

8 minuter SVT Play. Ha tålamod, så går det igång.

I Aktuellt i går kunde vi höra om en kvinnojour, Terrafem, som delade ut receptbelagde mediciner, lugnande medel och sömntabletter till de boende trots att ingen läkare hade skrivit ut något till dem. Men det mest intressanta börjar vid 5:38 i inslaget:

Nämligen att det är i princip omöjligt för samhället att granska en kvinnojours verksamhet. Birgitta Resenius, jurist på Socialstyrelsen pratar om en 'rättslig gråzon', och påpekar att man hänvisar en utsatt grupp till ett boende som samhället inte har vare sig kontroll eller tillsyn över. Helene Fritzon, utredare av Socialtjänstlagen, konstaterar att många kommuner överlåter skyddet av våldshotade kvinnor till kvinnojouren när det är samhällets ansvar att skydda medborgarna mot våld och hot.

Otroligt! En kvinnojour ska alltså inte ifrågasätta en hjälpsökandes berättelse, den lyfter bidrag som inte behöver redovisas och det finns ingen som helst tillsyn. Och den får samhällets ansvar att skydda kvinnor. Vad kommer härnäst. Får ROKS en en egen poliskår eller kommer de att bilda ett Kvinnovärn med Ak 5 Ak 4 och allt?

Det är när man läser och ser sånt här som man inser att barnens pappa inte hade en chans. Från första dagen var han kvinnojourens, Soc's och sedan rättväsendets måltavla. Och de sköt skarpt, ska ni veta.

Allt grundat på Hennes trovärdiga utsagor. Som den här, till exempel.

Hur skulle det här gå?

Det kunde man fråga sig, som pappans helg med barnen inleddes.

Öppet hus
Det var öppet hus i den skola som tre av de fyra barnen går i lördags.Vi var förstås där och såg barnen i deras vardagsmiljö. Det verkar vara en bra skola. Pappan pratade med flera av lärarna och fick ett mycket gott intryck av dem.

Det äldsta barnet, det som har problem med närvaro och koncentration, manifesterade sitt totala ointresse genom att se så där coolt trött och likgiltig ut som man gör när man är i fel universum. Det var bara en sak som gällde: Att gå till ett hamburgeri. Det näst äldsta var med på detta, eftersom de två har kommit ifrån varandra på sistonde på grund av det äldstas ständiga spelande. H*n såg ett besök på hamburgerrestaurangen som ett sätt att komma närmare sitt storasyskon igen. (Resonemanget och ordvalen är barnets egna, ska ni veta)

Julgransplundring
Efter Öppet Hus var det tänkt att vi skulle till en julgransplundring på Barnens Farmors jobb. Det näst äldsta ville hemskt gärna dit, men att få vara med syskonet var viktigare. Nu blev det dubbelstrul: Det äldsta krävde plötsligt att jag skulle köra dem till hamburgeriet, något som skulle blockera julgransplundringen och dessutom inte gå mycket fortare än att åka kommunalt. Jag förklarade att det inte var på tal att skjutsa eftersom vi skulle komma alldeles för sent till julgransplundringen då.

Barnet gick hem till mamman.

Och så strulade ett av de andra barnen om placeringen i bilen. Det här med att sitta fram är ju viktigt, och jag har med framgång låtit barnen själva hålla ordning på vems tur det är att göra det. Men nu skar det sig med besked. Det slutade med att barnet gick ur bilen för att gå hem till mamman. Pappan hoppade ur, med mamman om det äldsta barnet i telefonen.

Mamman krävde att pappan skulle komma upp i lägenheten och lyfta ut det för avfärd till hamburgeriet. Pappan vägrade förstås. Fysiska tvångsmedel är inte hans grej, och det äldsta var alltså uppe i en lägenhet som pappan har haft besöksförbud på. Sånt sitter långt inne.

Jag fick kör- och förhållningsorder.

Vi åkte till mammans lägenhet. Om det äldsta inte var på gatan efter fem minuter, skulle vi åka tillbaka och försöka få in det andra strulande barnet i bilen och åka till julgransplundringen med tre av barnen. Annars skulle det näst äldsta hoppa ur och de två åka till hemburgeriet.

Det äldsta väntade på gatan, utkastad av mamman. Syskonet hoppade ur och de två tog sig till hamburgerrestaurangen. Vi andra åkte tillbaka till pappan och det strulande syskonet gav sig inte. Då bjöd det andra syskonet på sin plats och vi kunde äntligen komma iväg —tjugo minuter försenade— till julgranplundringen.

Sedan gick allt bra. Det var kul på julgransplundringen, och de två på hamurgeriet åt sig mätta och var lite coola med (farmoderns) Rikskuponger. De kom hem till pappan bara tio minuter före oss andra. Kvällen och söndagen förflöt sedan lugnt och fint.

Emellertid
Hur mycket spelar det äldsta barnet egentligen? Syskonen vet att berätta att det är 'nästan jämt'. Så mycket att syskonet känner att de håller på att komma ifrån varandra. Hur mycket skolkar det, och är detta för att spela? Här blev svaret 'en del', respektive att 'nog är det så'. Att fråga om mammans hantering av situationen är meningslöst, barnens yppandeförbud står i vägen för detta. Och så mobbas ett av barnen av sina kamrater, fick vi veta.

Det är samma barn som hade problem med lärare (och Studierektor!) i sin förra skola förra året som får gliringar av kamraterna. Varför just h*n, frågade jag. -Därför att h*n tar åt sig, svarade det näst äldsta. -Man ska skita i det, så lägger dom av! Klart att dom fortsätter när h*n tar åt sig.

Kanske sant, men ändå lättare sagt än gjort.

Får man träffa sina barn när man är sjuk?

Pappan gjorde det i alla fall. Inte helt oväntat efter den senaste tidens press och i dessa influensatider blev han sjuk i helgen. Ganska rejält, dessutom. Matt och orkeslös gjorde han inte mycket de två första dagarna, men när det kom fram till barnen att han 'inte jobbade' så ville de naturligtvis träffa honom.

Alla fyra skulle han aldrig klara. Det blev två av dem på en aktivitet i helgen, och det ena följde sedan med pappan hem. Där jobbade de hårt med en hemuppgift som barnet hade. Uppgiften bestod i att skriva en berättelse på ett visst tema. Inte helt lätt, för det var nämligen det barn som konstaterades ha läs- och skrivsvårigheter förra året.

Träning ger resultat
Skolan i fråga bistod med en coach, heter det väl nu för tiden, som satt med barnet några dagar i veckan och tränade. De hade dessutom mycket roligt tillsammans, så roligt att de kunde dra över tiden utan att de märkte det. Och det hjälpte! Vi har noterat att barnet blev allt bättre på att till exempel hänga med på textade TV-inslag eller att det inte var några problem att formulera eller skriva julkorten.

Den här uppgiften bekräftade att barnet verkligen hade kommit ikapp. Pappan bistod med råd och en och annan stavningskorrigering. Det var allt.

Vi myser.

Liza Marklund fick mig att skratta

Jag skrev om Liza Marklund härom dagen och kommenterade den (brist på) uppmärksamhet som Monica Antonssons bok "Mia - Sanningen om Gömda" har väckt. Antonsson påvisar där att Marklund har många —och stora— fel i sina böcker. I dag går Marklund ut med en artikel på debattsajten newsmill.se där hon bemöter Antonssons kritiska bok. Antonsson lär nog bemöta artikeln på sin blogg.

Artikeln är lång och Newsmill som även i vanliga fall är lite seg och instabil är extra seg och instabil i dag. Detta sägs bero på Marklunds artikel. Den som inte orkar vänta ut Newsmill och sedan ta sig igenom 15.000 tecken som lika gärna kunde komma från en förorättad politiker kan läsa Svd-s sammanfattning här. Eller Dagens Medias artikel här. DN. Expressen på ledarplats i förrgår. Och Aftonbladet.

Update 13/1 På DN Debatt i dag skräder advokaten och brottsofferjuristen Max Fredriksson, fil dr och brottsofferforskaren Magnus Lindgren samt psykologen och brottsoffersakkunnige Björn Lagerbäck inte orden. De utgår från Marklunds val av agent, en dömd kvinnomisshandlare, och kopplar detta till den i det närmaste förföljelse som 'Mias' ex har fått utstå. Resonemanget landar på att Marklund agerar rasistiskt eftersom det tydligen betonas att 'Mias' ex i 'Gömda' är utlänning. De använder uttrycket 'publicistelitens kamaraderi' om media-Sveriges tystnad, som dock verkar hävas nu. Det är ju skönt. /Update

I all korthet
Marklund beklagar att boken inte flaggades som 'baserad på verkliga händelser' utan som en 'sann historia'. Hon går ut hårt mot småfel i Antonssona bok ('Jag har aldrig signerat böcker i Nyköping') och det blir även en hel del juridik. Hon faller tillbaka till det här med källskyddet hela tiden, trots att hennes böcker inte längre är baserade på 'en sann historia'.

Här skrattade jag faktiskt
Marklund skriver nämligen att diverse händelser är sanna eftersom de resulterade i olika domar! Är hon dum, eller?

Vi som på nära håll har sett hur samhället behandlat en påstådd misshandel vet att en dom sannerligen inte kan vara ett sanningsbevis. Barnens pappa gick med elektronisk boja i tre månader och han har betalat närmare sextio tusen i skadestånd, baserat på sitt Ex' inte ens konsekventa uppgifter.

Vem tror då att jag tror på vårt rättssystem?

Ett möte på skolan

Jag berättade om det äldsta barnet för en tid sedan. Det har problem i skolan och verkar just nu intresserat av endast en sak: Dataspelande. Konstigt nog så tillät mamman att h*n i det läget skaffade ännu en spelkonsol —en Xbox 360— helt nyligen.

Pappan trodde då att barnet skolkade, men visste inte helt säkert. Nu vet han. Och det hela är inte bra alls.

Fullt pådrag
Vid ett möte på skolan i förra veckan var det fullt pådrag: Bägge föräldrarna, klassläraren, kurator och studievägledare var med, liksom barnet själv. Där framgick det att barnet inte längre gör några som helst hemuppgifter och att h*n skolkade mycket ofta. Hela och halva dagar är inte alls ovanligt.

Alla var överens om att barnet är intelligent och lätt skulle klara skolarbetet, bara h*n ville. Det är där skon klämmer. H*n är helt ointresserad av skolan och de olika verksamheterna där. Barnets dataspelande togs upp, men konstigt nog verkade ingen fästa någon vikt vid detta.

Jag anser att mamman som går hemma om dagarna, sjukskriven på heltid, bara måste ha märkt det ökande skolket. Pappan ställde frågan och fick några överslätande repliker till svar. Visst hade Hon pratat med barnet och även 'försökt' vara sträng (lätt gjort för Henne) men 'inget hade hjälpt´.

Resultatet
Det viktigaste var förstås att barnet börjar visa sig i skolan igen. Barnet får till och med dispens från hemuppgifter i ett par ämnen för att lätta på trycket. Det är förstås bra, men en sak till är jättebra. Pappans intryck av skolpersonalen och deras engagemang var mycket gott. Till skillnad från den förra skolans personal, så verkar de här människorna bry sig. Sånt är viktigt.

Mitt förslag:
Mamman utfärdar spel- och datorförbud de timmar skolan är öppen. Och hon skulle inte ha tillåtit Xboxen, men det är ju för sent. Det går ju inte att dra tillbaka den.

Vardag

Helgerna med barnen är över. Det var bra helger, ska ni veta. (I dag är det annars 92 dagar till nästa röda dag, Långfredagen) Den vanliga lunken med alla fyra barnen udda helger är tillbaka.

Pappan hade barnen nu i helgen som avslutade vecka 1. Det började inte bra, ungarna var oroliga och bråkade ordentligt inbördes när han hämtade dem. Inte så att de inte ville med till pappan, de var 'bara' rastlösa efter ett jullov under vilket (vad pappan tror) att de inte har gjort någonting annat än att vara hemma.

Ett mönster som han noterade redan för ett år sedan finns kvar: Barnen är uttröttade och sover hur länge som helst på morgnarna, även om de inte varit uppe särskilt länge kvällen före. I lördags skulle de göra något på dagen, så pappan ställde för säkerhets skull väckarklockan på elva (11:00). Han var den enda som vaknade av den.

Just det. Pappan är också väldigt trött i dessa dagar. Hela situationen tär på honom och när han inte jobbar så har han barnen, verkar det som. Både barnen och mamman vill nämligen att de är med honom i olika konstellationer när det går. (Jag skulle vilja se ROKS i vår stad ta del av detta ;-) Han har inte haft en dag för annat än jobbet eller barnen sedan före jul. Då blir man trött, hur bra det än är att vara med sina barn.

En annan sak är också sig lik: Mamman lägger ut saker på Tradera igen. Vi ser saker och kläder som vi har givit barnen. Det är trist men kanske inte helt oväntat. Man kan ju hoppas på att barnen är med på det hela och att Hon inte säljer av saker mot deras vilja.

Update: De som får in det här inlägget en gång till i sin RSS-läsare ska veta att jag bara snyggade till texten. Ingen egentlig ny information är tillagd.

Liza Marklund

Det har varit uppståndelse om Monica Antonssons bok "Mia - Sanningen om Gömda". Där påvisar Antonsson att Marklund var ganska långt ifrån sanningen när hon kom med sina böcker om den förföljda "Mia" i början av 90-talet.

Turerna är många och inte helt lätta att sätta in sig i för den oinvigde, men Antonssons blogg ger en del kött på benen.

Det som stör mig och många andra är media-Sveriges dånande tystnad. TV4, vars nyhetschef är polare med Marklund, försökte kväsa sin egen reporter. Bonniersfären förbigår kritiken mot Ikonen Marklund, liksom både radio och TV. Aftonbladet har haft en artikel, skuggad av chefredaktörens i det närmaste ursäkt för publiceringen. Sedan har Staffan Heimersson skrivit i AB-s Plus om saken som en skandal, men hur många abbonnerar på AB-s Plustjänst?

Marklund har kontakter, har många hävdat. Jag tror dem efter de senaste veckornas självcensur i press, radio och TV.

Vad är det då som är så obehagligt att det inte bör nämnas?

Marklund har skrivit en bästsäljare om en kvinna som tydligen är en bedragare och lögnare som har kört samma race som jag speglar i den här bloggen. "Mia" har haft rättsväsendet och media med sig hela vägen till banken, som det heter. Ingen har ifrågasatt hennes uppgifter och Marklund har förstört mer än en människas liv. (Så blev hon ju mångmiljonär på kuppen)

Det är inte Politiskt Korrekt att i dessa tider ifrågasätta 'utsatta' eller 'misshandlade' kvinnor. Det vet Vår Bloggs Huvudperson mycket väl. Hon har kört samma race som Marklunds 'Mia'. Och kommit undan, kanske inte med lika mycket pengar i fickan, men med livet förstört för sitt ex.

Talande för hur media kör Marklund-historien är annars denna krönika i dagens Expressen. Den handlar om en fullkomlig dåre som misshandlar och hotar 'Cecilia'. Nu ifrågasätter jag inte sanningshalten i den skildringen (det finns Monster i Vardagen, jag vet) men Expressens och Marklunds timing tål att funderas över.

Liksom att just denna av alla krönikörers krönikor för närvarande är den enda som inte går att kommentera.

Som Barnens Farmor brukar säga: Vi behöver lite mansfrid i det här landet.

Update 5:e Januari Krönikan som jag länkar till här ovan var illustrerad med ett foto i försommargrönska. Mycket riktigt är det en omstuvad version av det här, publicerat den 21 Maj 2008. Vad håller mänskan på med?

Inget märkvärdigt

Pappan hade två av barnen över Nyårsafton (Mycket lyckat, kan jag berätta). Idag, Nyårsdagen, jobbar han eftermiddag-kväll. I morgon arbetar han morgon-eftermiddag. Två ganska täta pass, alltså. I morgon eftermiddag hämtar han barnen för att ha dem över helgen. So what?

Ett SMS
Mamman messade honom i morse med budskapet att de två äldsta kunde väl vara ensamma hos pappan 'några timmar' när de ändå skulle hämtas i morgon eftermiddag. Dessa 'några timmar' handlar om två arbetspass à ungefär nio timmar stycket. Arton timmar totalt under ett styvt dygn. Det vet hon. Men det är tydligen inget att hetsa upp sig över.

Pappan frågade barnen vad de tyckte om saken och fick svar som delvis var skylt av Hennes Yppandeförbud, men ändå mycket tydligt: De hade erfarenhet av att få sköta sig själva timmar och timmar i sträck, och de tyckte inte om det.

Vad tror ni?
Pappan såg till att barnen i fråga kom hem till mamman, och vi hämtar dem i morgon eftermiddag.

Är det så kul att vara själv hemma när man är liten?

Tredje året

Vad vi har att se fram emot under 2009 är väl det som kommer att ske under 2009. Ingen vet och det är vanskligt att gissa. Men önska kan man ju alltid. Det här blir tredje året på raken som jag har samma nyårsönskningar. Så här såg de ut 2007:

1. Soc, Tingsrätten, BUP och Fina Advokatbyrån inleder det nya året med att bränna sina skygglappar i ett gemensamt nyårsbål. Det blir ingen liten brasa, kan jag berätta
2. Barnen kommer till läkare, tandläkare, dietist, psykolog och till sist en frisör. Sen går vi ett varv med dem och köper fräscha kläder
3. Barnens pappa och deras farmor delar på en Hej&Hå-vinst från Tipstjänst
4. Hon, den här bloggens huvudperson, får ett erbjudande som man inte kan tacka nej till. Hon utvandrar till Nordön på Nya Zeeland och blir guide för Sagan Om Ringen-turer på inspelningsplatserna.
   Hon har ju ändå förlorat vårdnaden om barnen och spriten är billigare där
5. Det vanliga flummet om Fred i Världen, avstannad klimatförändring, mirakelkurer mot AIDS och utbyte av diverse regeringschefer med mera

Såg ni att 'Soc' var överstruket? Jäpp. Vi vet att det finns folk där som inte längre äter ur handen på Henne. Mer kan vi inte säga för stunden.

Mycket är sig likt, även om Fina Advokatbyrån verkar ha mullrat färdigt å Hennes vägnar. Jobbet är avslutat. Tandläkarönskningen är viktig. Ett par av barnen har nämligen haft svåra problem under året och inget av dem borstar längre tänderna vanemässigt. Kan det finnas ett samband?

Kvällen
Jag och Barnens Farmor tar det lugnt med God Mat och sedan en ostbricka. Pappan har två av barnen, de äldsta, hos sig. Ett tag var det på tal att de skulle vara här och sedan övernatta. Men eftersom Hon är vårdnadshavaren så krävs det nog hennes tillstånd för en sådan sak.

Även om hon går med på saken, så kan hon kovända efteråt och göra procedur mot den hårt slitna pappan om saken. (Jag har i ett protokoll från Soc sett att mamman inte vet vad jag skulle kunna 'ta mig till' med ett av barnen om jag var ensam med detta. Det är förmodligen mest kränkande jag har varit ut för i hela mitt liv)

Vi tar inte den risken efter tre så uppslitande år. Hoppas att det fjärde blir bättre.

Ett bättre 2009 till er alla, förresten!

2008

En tillbakablick på året som gått. Jag läste igenom arkiven månadsvis, men gav upp efter första halvåret. Det blev rätt så tungt att läsa. Några 'höjdpunkter':

Barnen
Pappan hade kommit igång ett umgängesmönster där barnen var hos honom varannan helg, och i veckorna när det passade hans tider. De var mycket oroliga och bråkade sinsemellan så till den grad att en granne hörde av sig till honom. Sådant var inget nytt för barnen, visade det sig. Det hade hänt mer än en gång hemma hos Henne, och hon hade till och med hotat med att de skulle bli vräkta om de inte skötte sig.

De var också mycket trötta när de kom till pappan. Sömnbehovet föreföll oändligt, liksom matbehovet. Det kunde förekomma att inte hade fått något att äta på hela dagen när de kom till honom långt in på eftermiddagen.

Det är bättre med maten nu, men barnen är lika trötta när de kommer till honom.

Skolan
Ett av barnen hade problem i skolan. Det slutade med att vi anmälde en lärare och studierektor för att barnet hade tvingats att ge sig själv ett blåmärke, samt att det hade bestraffats genom att inte få mellanmål. Anmälan ledde ingen vart, mer än att vederbörande skolledning förhoppningsvis fick ögonen på sig.

Två av barnen Det här barnet och ett till bytte skola till höstterminen och det gick bra. Fast det äldsta har nu problem med koncentration och motivation, möjligen på grund av sitt närmast fanatiska spelintresse. (Att mamman tillät inköp av ännu en spelkonsol i ett läge som detta är för mig obegripligt)

Juridik
Året inleddes med att Hon vägrade att inställa sig till en förhandling i Hovrätten. Och kom undan med det! En andra förhandling skedde i Maj, och domen blev två månaders fängelse och ett skadestånd som inte liknade något jag sett för liknande situationer, 40.000:- till Henne och 7.000:- var till de två äldsta barnen.

Fängelsedomen omvandlades helt enligt praxis till att pappan gick med elektronisk fotboja under hösten. Det visade sig att han inte fick träffa barnen under tiden med boja, så det var 58 mörka dygn.

Pappan lade också in om underhållsbidrag för de helger han hade barnen. Det visade sig att Hon måste skriva på om saken, men det gjorde hon aldrig. Hon 'hade inte råd'. Argument som att bidrag är till för mat och annat till barnen biter inte på Henne. Men vi tror att Hennes bidrag skrevs ner i en omfattning som motsvara pappans umgänge med barnen.

Dagarna före midsommar uppstode en akut —våldsfri— konflikt mellan pappan och ett av barnen, som då åkte tillbaka till mamman. Hon gjorde en stor affär av det inträffade och drog i den nödbroms som finns för en vårdnadsförälder om barn i fara. Soc hade både stoppat umgänget, inlett 'en snabbutredning' och gjort en misshandelsanmälan på pappan. Det var fel, visade det sig. Soc har t.ex inte mandat att stoppa umgänge. Tingsrätten gäller.

Jag meddelade Henne per mail att det här var ett klart fall av umgängessabotage och att händer det en gång till blir det anmälan och vite upp till 100.000:- Men mamman lugnade inte ner sig. Och det var för sent. Pappans semester hade gått utan att han fick vara med barnen. Mamman fortsatte att strula under sommaren, så pappan gjorde en anmälan om umgängessabotage. Det hjälpte. De satte ett schema och pappan drog tillbaka sin anmälan.

Det här var i alla fall rätt kul. Jag förstörde informationen på ett par hårddiskar som hade suttit i en PC familjen hade fått låna av mig fram till det sprack. Hon kunde inte påvisa att jag var skyldig att ge henne informationen på dem, så när Hovrättens dom stadfästes blev det dags. Hennes reaktion var typisk Henne: Jag skulle komma inför rätten. Ännu sex månader efteråt har jag inte hört något, och jag lär inte göra det heller.

Det största under året var alltså pappans 58 dagar med fotboja. Det minsta får väl sägas var det här:

Tradera
Vi upptäckte att Hon lade ut stort och smått på auktionssajten Tradera. Detta inkluderade fräscha kläder, presenter och julklappar som Barnens Farmor och jag givit barnen. Inte så trevlig läsning, ska ni veta. Det hela (kanske) löste sig genom att jag meddelade det äldsta barnet att om vi ser den ryggan h*n just fått på Tradera, så blir det inget mer att ta med hem till mamman.

Budskapet verkade gå fram, även om vi känner igen ett plagg som ligger där i skrivande stund.

Sammantaget var 2008
Ett bättre år än både -07 och -06. Tro mig, även om det kan verka svårt. Nu får vi se vad 2009 kommer att bjuda på.

Sura Gamla Kattens jul. Sorry, Helga. Kunde inte låta bli.

Update 29/12: Helga skötte sig nästan bra. Barnen fick både klappa henne och klia henne bakom öronen. Men det här med luvan var alltså ingen hit. Jag gick över gränsen där, kan man säga.

Veterinären ringde tidigare i dag om provsvaren. Allt är okej, så när som på att hon verkar lite uttorkad, "precis som gamla tanter kan bli", vilket Helga —född 1991— ju är. Nu gäller det att få i henne vätska, och på inga villkor salt sådan. Det vore rena mordet med tanke på hennes njurar.

Nog kattbloggat.

9½ av tio

Släng dig i väggen, Disney

Nästan en Tia, alltså
Det är pappans betyg på barnens Julafton IV som firades igår hemma hos oss. Själva julafton hade Barnens Farmor och jag tagit det lugnt, softat framför Disney och Karl-Bertil samt somnat framför TV-n (jag) . Klapparna fick vänta till Juldagen.

Det blev en lång dag för pappan. Han jobbade från tidigt till två, då jag hämtade honom och sedan barnen för transport hem.

Häpnadsväckande nog, så hade barnen ätit strax innan de lämnade Hennes hem (gissningsvis för att hennes mamma är i stan över helgerna. Då blir det bättre ordning i det hemmet), så vi slapp börja med maten. Det viktigaste först:

Barnen och pappan spärrade in sig i ett rum och slog in presenter till mig och Barnens Farmor. Stämningen steg, och jag fick stoppa mer än ett försök till fusk —som jag ser det— när barnen lyfter, känner och läser på olika paket under granen i förväg. Så blev det dags:

Tomteluva på
Jag hade enväldigt och utan protester utsett mig själv till klapp-utdelare. Ett av barnen tog på den andra luvan och blev Tomteniss*, så att jag slapp annat än att ta upp de olika paketen i en någorlunda rätt ordning, bara ge det till Tomteniss*n, som gav det till mottagaren. Det hela tog långt över en timme, eftersom vi vuxna hade bestämt att ingen klapp delas ut förrän den föregående var vederbörligen öppnad och alla hade sett vad det var. Det hela var, på ren svenska, skitkul.

Julafton IV, var det
Barnen hade julat hos pappan i söndags, med ett par släktingar den 23 och med mamman den 24. Jag var lite bekymrad för att några skulle få dubbelt från den önskelista som Hon hade mailat ut till alla inblandade (utom Barnens Farmor och jag, förstås) utan att bry sig om att följa upp vem som köpte vad till vilket barn, men det förlöpte väl.

Jag kunde inte låta bli att förhöra mig om barnens julafton med Henne. Jodå, hon svek inte sina vanor. Schampoflaskor hade ungarna fått, men gudskelov också mer seriösa saker från olika släktingar på Hennes sida.

Smolk?
Det var i så fall jag. Min mage gjorde en retrotripp till 2007, så jag kunde inte delta i den följande måltiden. Inte ens vara uppe, faktiskt. Jag gick och lade mig som en riktig Gammelsläkting en timme eller så medans de andra åt och glammade runt bordet.

Sedan var det lite gny om antalet julklappar, som kunde variera mellan barnen. Pappan och Barnens Farmor fokuserar på hur mycket som spenderas på varje barn. Får man något stort (och önskat) så påverkar det ju antalet klappar.

Kvällen fortsatte
Hemma hos pappan efter en hemtransport med en Taxichaffis som verkade fullt nöjd med att ha bara ett barn när han såg pappans fyra i högform. De stojade, stimmade och avslutade med en (hemlagad!) pizza klockan ett på natten.

Det, ni.

Fyra julaftnar

Så skulle man kunna uttrycka saken. Barnen kommer i år att fira jul fyra gånger. Mer än en julafton är väl inte ovanligt i en splittrad familj, men fyra? Så här ligger det till:

Julafton I
Firades igår hemma hos pappan, som har dem nu i helgen. Han fick mycket fina saker av barnen och en inte så billig av det äldsta barnet (Ja, Xboxen var med...) som hade tullat på det skadestånd som h*n fick. En fin gest, tycker jag.

Det var en lyckad tillställning så när som på att ett av barnen fick ett Nintendo spel —och DS-en låg hemma hos mamman— och att en leksak gick sönder nästan direkt.

Julafton II
Blir den 23, hemma hos mamman. Ett par släktingar på den sidan kunde inte få tågbiljetter till annat än att vara på plats den kvällen.

Julafton III
Hemma hos mamman den 24. Hennes presentvanor är inte så lite ovanliga: Nyttosaker som tvål och schampo gäller sedan åratal.

Julafton IV
Hemma hos oss den 25. Eftersom vi vet att barnen vid det laget kommer att vara välförsedda med schampo, så har vi betat av deras önskelistor i stället. Vi har faktiskt hittat nästan allt, till priset av ett antal mil och timmar, så vi är nöjda.

Hoppas att barnen blir det också. Sura Gamla Katten har på äldre dar —17½ år bliven—  blivit riktigt trevlig och kelig mot Barnens Farmor (med kattens mått mätt, alltså) och kanske barnen till och med får klappa henne.

Det vore något.

Det äldsta barnet

Det äldsta av de fyra barnen var det som manifesterade en start lojalitet mot mamman och därmed antipati mot pappan under det första året efter skilsmässan. H*n kunde till exempel vägra att vara med och äta när vi var på pizzeria. Med tiden gick beteendet över och nu är h*n som de andra gentemot pappan. Det är till och med skönt att vara hos pappan, har han fått veta.

Spelberoende
Det är ingen stor överdrift. Barnet tillbringar större delen av sin fria tid framför spel av olika slag, antingen framför PC-n och olika nätspel, eller med sin Wii hos mamman och den PS2 som står hos pappan. H*n har också en Nintendo DS att bruka utanför hemmet. Jag har noterat att h*n inte ägnar sig åt spel med våldsinslag, iallafall. Det är klur och byggen av olika slag som gäller.

Man kan fundera på om barnet i fråga är genuint intresserad av dataspelandet eller om det är någon slags tillflykt undan en obekväm omvärld. Personligen lämnar jag frågan öppen. Vi vet för lite om hur det ganska fåordiga barnet känner och tänker. Frågar man hur det är i till exempel skolan eller med kompisarna, så är allt bara bra. Punkt.

Utvecklingssamtal
Jag har läst ett underlag för utvecklingssamtal i skolan som pappan har fått. Det var ingen trevlig läsning. De olika lärarna påpekade ungefär samma saker: Barnet är ouppmärksamt och verkar helt ointresserad av det mesta. Olika uppgifter slutförs inte och h*n kan bara strunta i vissa saker. En av dem påpekade dock att barnet inte har problem med kamraterna, tack för det. En annan skrev lite sorgset att barnet visst inte var okunnigt eller obegåvat, men det var inte skolans ämnen som intresserade.

Mamman har pratat med pappan om detta och uttryckt sin oro. Hon säger sig vara i kontinuerlig kontakt med skolan om problemen, men har inte gjort så mycket själv, verkar det som. Jo, en sak:

Xbox 360
Nu har barnet har lagt en del av skadeståndet från pappan på ännu en konsol, en Xbox från Microsoft. Det övergår mitt förstånd att mamman tillät en sådan sak när barnet redan har PC och tillgång till två andra konsoler och spelar så mycket som det gör. (Kommentarer från de andra barnen går ut på att h*n sitter uppe långt in på nätterna. Hos pappan har h*n suttit upp till tre ett par gånger, men nu är det senast ett som gäller när det inte är skola dagen efter)

Barnet har inte långt till sin nya skola, så det är lätt gjort att gå hem på lunchrasten, slafsa i sig lite käk och spela en vända eller två innan det är dags att gå tillbaka till skolan igen. Det är precis vad h*n gör. Pappan tror också, men vet inte säkert ännu, att barnet har börjat skolka sedan Xboxen –ganska nyligen– kom in i bilden. Är det så, så lär väl skolan höra av sig i saken.

Men, som sagt, hur kan Hon tillåta ännu en spelmaskin när det är så här?

Helgen

Pappan insjuknade i influensa häromdagen och tvingades till sin första sjukskrivning för året i stället för att jobba i helgen. Han var mycket trött och hängig. Till råga på allt så tog flunsan på magen också. Men de två äldsta kom över ändå, sent på lördagseftermiddagen, och stannade till i morse. (De två yngsta var på sin månatliga vistelse hos kontaktfamiljen, så mamman fick en solohelg)

Barnen var förstås varskodda om att pappan var sjuk och inte inte kunde göra så mycket, men det gjorde inte så mycket. De fick ju vara med pappa. De gjorde egentligen inte mycket. Längsta utflykten gick till ICA för proviantering och sedan gemensam matlagning. (Det yngre av de här två har utvecklat ett intresse för matlagning, det är ju kul)

De pratade mycket, softade framför TV-n och bara var tillsammans. Inte helt fel.

Pappan känner sig bättre nu.

Lucia

Är det fyra barn i spelet, så blir det en del att göra runt Lucia. Pappan kunde vara med på två av aktiviterna och Barnens Farmor var med bägge gångerna. Själv höll jobbet mig borta från samtliga. Den mest anmärkningsvärda var i torsdags.

Ett möte på bussen
Pappan och barnens Farmor satt på bussen till ett av luciafirandena och såg mamman sjasa på de två yngsta en hållplats senare, utan att hon såg dem. Men det gjorde ungarna, som glatt stormade fram och satte sig med sin pappa och deras farmor. Mamman höll god min och satte sig bakom. Hon hälsade på pappan, men ignorerade Barnens Farmor sin i sin tur ignorerade henne.

Det visade sig att ett av barnen inte hade ätit någon lunch och att mamman hade lovat att i stället köpa något att tugga i sig på vägen, men det 'hann' hon inte trots att de var ute i god tid. H*n var vrålhungrig. Barnens Farmor hittade en karamell i handväska och smög till barnet lite kolhydrater, som hjälpte för stunden.

Mamman är alltså en mycket ombytlig människa. 'Dagsform' är pappans formulering, och någon gång är det till det bättre. Lyckligtvis var det så under detta luciafirande. Mamman var riktigt vänlig, för att inte säga kamratlig mot pappan. Hon pratade och var trevlig medan de väntade på lussetåget.

Pappan fick då veta att de två yngsta är hos en kontaktfamilj en helg i månaden, något han inte gillar. Mamman lade ut texten om hur svårt hon hade det och hur jobbigt det var med alla barnen. 'Som man bäddar får man ligga' skulle jag ha sagt i hans ställe och därmed förstört Hennes humör, men pappan kommenterade inte saken.

I kyrkan, sedan, satte sig barnen med pappan och farmodern och Hon satte sig bredvid. Sedan agerade hon inför de andra föräldrarna och anhöriga nästan som om familjen var hel. Hon till och med grät en skvätt när det aktuella barnet kom i lussetåget. (Pappan vet att Hon kan gråta på kommando, så det är inget att fästa sig vid om man känner henne)

Likadant var det efteråt. Som vore det på den gamla tiden, så sade Hon till pappan att göra något. Han vägrade så till vida att han helt enkelt lät bli. Hon sade till igen och pappan lät bli igen. Då gjorde Hon ett nummer av att behöva göra saken själv. Allt är inte som förr.

Den andra gången förlöpte ungefär likadant. Nu detta:

Det äldsta barnet
Den aktiviteten var i går och vare sig pappan, farmodern eller jag kunde närvara på grund av jobbet. Inte mamman heller. Orsak: Det var 'för tidigt'. Barnet i fråga hade ingen anhörig på plats när Lucia firades med början klockan 0900.

Sån är Hon

Två i taget

Helgen förlöpte väl. Pappan hade de två äldsta fredag-lördag och sedan de två yngsta lördag till dess att lämnade dem på skola och dagis i morse. Orsaken var att mamman var på en 48 timmars resa med de äldre barnen.

De äldre var förstås glada över att få vara med sin pappa efter mer än två månader utan honom och verkade glada över att få träffa Barnens Farmor och mig också, även om jag anade en tydlig distans från ett av dem. En indikation på vad detta kunde bero på kom under eftermiddagen när de yngre kommit till pappan:

Ett av barnen hade med sig massor av inslagna presenter som h*n hade gjort själv. Det var lapp med pappans namn på allihopa. Pappan undrade lite försynt om inte vi två skulle få något också.

Svaret var att h*n inte skrev så bra ännu, så h*n brukade be mamman skriva och sedan själv 'rita av' det mamman hade skrivit. Men när mamman blev ombedd att skriva våra namn för barnet sade hon ordagrant:

Där går gränsen!

Vi skrattade åt det hela, barnet berättade det dessutom som en rolig historia. Men man kan ju undra hur Hon framställer oss inför barnen och vad hon säger till dem att göra eller inte göra i vårt sällskap när man hör en sådan sak.

De äldre har länge varit tämligen fåordiga i mitt sällskap. Det är jag som har fått öppna snacket, och detta alltid med något helt utan relevans till den allmänna situationen. Det äldsta, som har en egen PC hemma hos Henne, har haft problem med virus och annat har h*n nämnt för pappan. Men när jag erbjöd att hjälpa till om datorn följde med till pappan nästa gång, så var den plötsligt felfri. Några virus hade den inte haft...

Trist är det. Men barnen kan ju bilda sig egna uppfattningar och de står förhoppningsvis i kontrast till vad Hon nu säger om oss. Och yppandeförbudet, ordern om att inte berätta något som helst negativt om livet hos Henne, verkar kvarstå och åtföljs efter bästa förmåga. Det är inte bara trist, förresten.

Jag är lite orolig också

A+1

Frivården kom som två stormvindar tidigt på förmiddagen i förrgår igår, avbojade pappan, plockade åt sig det tekniska och försvann som en avlöning.

Sen var det över.

Pappan är fri
Han hade ledigt från jobbet den dagen, så han tog sig tid att vara ute. En lång promenad i skogen tog han förstås, liksom en vända till hobbylokalen. Nu helt utan tidsbegränsningar.

Idag
...kom de två äldsta till honom efter skolan och de drog en pizza tillsammans på vägen hem. (Barnen tackar sin farmor särskilt för de Rikskuponger de käkar upp)

Nu
En glad pappa har två av fyra hemma. De softar tillsammans och barnen funderar på vad de vill ha i julklapp.

I morgon
...kommer jag och Barnens Farmor förbi. Vi softar lite, kör de två äldsta till mamman och tar därefter hem de två yngsta till pappan.

A-1

Mamman är aktiv på Tradera igen. Tiotals saker ligger ute för budgivning. Den här gången är det bara enstaka objekt som vi har gett barnen, och ryggsäcken är inte bland dem. Med lite god vilja kan det sägas vara urvuxna plagg som märkligt nog inte ärvs av yngre syskon. Barnens Farmor kände också igen en leksak vi hade gett, en födelsedagspresent från tidigare i år.

Pappan känner igen saker som han glömde i den brådstörtade utflyttningen från sitt tidigare hem. Det känns lite pyrt.

Dagen A-1
Just det. I morgon 'avbojas' han. Det faller sig så att han är ledig från jobbet i dag, och då har han lov att vara tre timmar utanför hemmet. Jag är också ledig, så vi passar på att åka och fylla på förråden inför helgen med barnen.

Jag lämnar också över min gammel-PC som det är tänkt att det dyslektiska barnet ska använda till läs- och andra övningar med hjälp av Greppet. Det är för övrigt den maskin som jag raderade Hennes hårddiskar med.

Det känns bra.

Sex pinnar muck

Så skulle man kunna uttrycka saken. Pappan 'bojas av' nästa torsdag, den 4 December. Just på grund av att han har gått med elektronisk boja i snart 8 veckor och inte fått träffa två av barnen under tiden —de två äldsta som själva hade kunnat ta sig till honom— så har aktivitetsnivån varit låg här. Det har helt enkelt inte funnits mycket att berätta.

I början av strafftiden kontrollerades han ganska ofta. Sedan, efter att han visat sig skötsam, var det ganska lugnt. Men nu, mot slutet av strafftiden får han blåsa 3-4 gånger i veckan. Gissningsvis för att Frivården vet att folk tenderar att slappna av mot slutet av resan. Så icke denna pappa. Han är fortsatt helnykter och noga med tiderna.

Vill pappa träffa oss?
Av någon anledning har barnen inte kontaktat pappan särskilt mycket de här veckorna. Kanske för att de (via Henne) fått för sig att de inte ens fått prata med honom under strafftiden, jag vet egentligen inte.

Men den senaste tiden har pappan pratat med olika barn på telefon ganska ofta. Det har visat sig att de började tro att han inte vill träffa dem längre! Han har i och för sig varit under deras horisont i snart två månader, men ändå. Hur kan sådana funderingar uppstå och varför har inte mamman stävjat dem?

Kontaktfamilj!
Inför pappans påbojning ringde Soc och förhörde sig om saken. -Jodå, svarade pappan. Jag ska gå med boja till December och då blir det knepigt med barnen, särskilt de yngsta eftersom jag inte får vara utomhus mer än ett par timmar som mest. Soc tackade bör beskedet utan att tala om varför de ringde. Jag spekulerade i att det berodde på att mamman var på dem om avlastning, nu när pappan inte kunde ställa upp på ett par månader. Det stämde.

Ett av barnen har berättat att de två yngsta brukade vara hos en familj i grannskapet varje vecka. I hur stor omfattning vet vi inte. Pappan vet att det inte lönar sig att fråga barnen om deras liv med Henne, eller ens att ställa följdfrågor. De lever ju med yppandeförbud om sådant.

Det här framkom i samband med att pappan fick höra att ett av dem råkade ha sönder en PS2-konsol, något som ansågs värt att berätta. (Vem får ersätta familjen i fråga. Mamman eller Soc?)

Men det är ju trevligt att Soc ansåg sig behöva kontrollera Hennes påstående för en gångs skull.

De borde de ha gjort lite oftare.

Svaret kom

Sent omsider, men ändå. Det gällde huruvida pappan fick träffa sina målsägande barn under strafftiden med boja eller inte. Frivården hade meddelat pappan att han inte fick träffa barnen under strafftiden, men beskedet svävade på något sätt och var inte inte så värst övertygande. Vad gäller?

Vi fick ett tips om Bryggan, en förening som ger stöd till barn och ungdomar vars förälder 'är eller har varit föremål för kriminalvård'. De var svåra att nå och ett mail förblev obesvarat fram till i förrgår.

Det visade sig att de hade bollat frågan vidare till en ansvarig på kriminalvården. Kanske var det därför svaret tog sjutton dagar på sig. Nåväl.

Kriminalvården meddelade att om pappan varit intagen på anstalt (vilket är likställt med fotboja) så hade barnens besök med all säkerhet varit bevakade. Resonemanget gick vidare med Soc, och träffar med kontaktperson.

Tjänstemannen på Frivården hade alltså på sätt och vis rätt, men vederbörande hade inte sagt något om Soc. —eller kontakperson! Sådana har pappan erfarenhet av. Han fick träffa sina barn med en k-person närvarande fem timmar varannan vecka under en längre tid 2006-07.

Nej tack till en ny vända med detta (även om de inblandade var trevliga och bra människor). Dessutom är det så lite kvar på strafftiden nu att Soc knappast skulle kunna få fram någon innan pappan bojas av.

Jag tackade Bryggan för beskedet.

13 dagar till avbojning.

Ett whack och tre whackon

Mamman SMS-ade barnens pappa i dag. Från ett sjukhus. Det näst yngsta låg på skallröntgen. Pappan tog röstkontakt med Henne, något han egentligen vill slippa. Men det här verkade allvarligt.

Whack!
Under ett kalas på en lekanläggning i söndags —för tre dagar sedan— föll barnet av en studsmatta och slog i huvudet. H*n svimmade av, tappade andan och hade tappat minnet av det inträffade när h*n vaknade till. Då kan det vara allvar. Man skulle ha ringt 112. Dock:

Whacko 1
Personalen på stället gjorde ingenting.

Whacko 2
Kalasets organisatör, jubilarens mamma, gjorde ingenting.

Whacko 3
Mamman träder in i handlingen när barnet kommer hem med alla tecken på hjärnskakning. Hon gjorde inte mycket. Barnet fick bara ligga och vila så mycket som möjligt. Först idag, tre dagar efter fallet, tar hon barnet till läkare. Barnet hjärnröntgas.

Nu var det ingen fara, men barnet ska ta det lugnt och får inte vara med på gympan de närmaste veckorna.

Min kommentar
De här tre puckonas slappa agerande hade kunnat kosta barnet åtskilligt, för att inte säga livet, om det hade velat sig illa.

Nu är en ambulanshämtning dålig PR för en lekanläggning, likaså för en kalasorganisatör, men borde inte ett barns hälsa, säkerhet och välbefinnande gå före den egna prestigen?

Vad jag tycker om Hennes slappa agerande, eller strutsattityd, får ni föreställa er själva.

Barnkontakt

Den sjukskrivna mamman har ju varit på utrikes arbetsresa några dagar och ett par släktingar har haft hand om barnen under tiden. Följande utspelade sig efter hemkomsten:

1) Mamman SMS-ade barnens pappa att hon hade det jättefint på resan och att alla barnen ville prata med honom.

2) Pappan ringde förstås upp dem och pratade. De var mycket riktigt glada över att prata med honom. Ett av dem bad till och med om hans adress för att kunna skicka ett försenat Fars Dagskort.

3) De berättade att de hade haft det jättebra medans mamman var bortrest. -Jaha. Vad gjorde ni då, undrade pappan. -Ingenting!

Några frågor?
Visst.

Varför ringde inte ungarna själva upp pappan om de nu ville prata med honom? Kort svar: Vet ej. Längre svar: Det går att spekulera i allt från tömda telefonkort till att de normalt sett inte får ringa sin pappa. Släktingarna som var i stan är tämligen avoga mot honom och kan ha förbjudit barnen att ringa. Å andra sidan har de inte ringt honom någon gång under tiden med boja.

Kanske mamman har tutat i dem att de inte får ringa heller, när beskedet om att de målsägande barnen inte får träffa pappan under tiden med boja.

Hur kan man ha haft det jättebra och ändå inte gjort någonting? Mitt svar: Mammans regim är ganska hård och långt ifrån fri från våld såsom örfilar. Sådant ägnar sig inte de här släktingarna åt. En av dem är gansk vek och vi lärde oss tidigt att h*n köper barnen medelst penning- och andra gåvor om de sköter sig. Den andra är snäll, glad och allmänt hyvens. Då har man det bra även om man inte gör något särskilt.

Tillägg: En annan möjlig förklaring är också trist; Barnen är ju drillade att mörka på allt som inte är positivt. Då säger man att allt är bra, vad det än är frågan om.



20 boj-dagar kvar.

Fars dag

Barnen ringde inte
Det är inte så farligt som det låter. Fars dag har aldrig markerats högt i familjen när den var hel. Dessutom har pappan lärt sig att spontana kontakter från barnen är ytterligt sällsynta. Men trist är det förstås.

Det här har varit en helg när pappan hade kunnat haft barnen, men frivården har ju sagt att han inte får träffa de två äldsta eftersom de är målsägare i det straff han för närvarande avtjänar:

(ur ett Excelark jag har för att räkna dagar)

Ett samtal med frivården
Pappan ringde i veckan upp den person på frivården som hade förklarat att han inte fick träffa sin målsägande barn under strafftiden. Det blev ett märkligt samtal, som tar för stor plats att redogöra för här.

Kontentan
Mannen, ja det är det, verkar ha fiskat upp påståendet ur egen fatabur. Efter några penetrerande frågor från barnens pappa var han reducerad till en ren politiker, ni vet folk som inte kan erkänna att de har haft fel. Ett ordmoln och mummel som mynnade i att pappan får träffa barnen på eget ansvar och att han faktiskt gör det på egen risk. (Som om ungarna skulle anfalla honom, eller?) Man baxnar.

Pappan har, som ni ser, lite styvt tre veckor kvar av sitt straff. Han orkar inte tjafsa mer om saken. Men han planerar för sin första helg utan fotboja med barnen.

Hälften kvar

I dag avverkar barnens pappa halva strafftiden: 29 dagar med fotboja och 29 kvar. Han har vant sig vid tillvaron med elektronisk övervakning och den med honom i så mening att frivården gjorde ett antal kontrollbesök för alkotest de första veckorna, men nu är det ett tag sedan.

Passa tider
Inför tiden med boja fick pappan höra att han inte fick avvika från schemat med mer än fem minuter. Missade han en buss —eller blev den försenad— så skulle han ringa dem och de kontrollera hans påstående. Inte heller fick han komma hem från jobbet för tidigt, det skulle kunna tyda på fusk med arbetstiden.

En gång gick han av detta skäl och vankade utanför hemmet i tio minuter innan han vågade gå in. Andra gånger har han ringt med andan i halsen och berättat att bussen var försenad. Till slut fick han veta att han inte behövde ringa (störa?) dem om det inte rörde sig om intervall på uppåt en kvart eller så. En snabbis in på ICA på hemvägen är därmed möjlig. Det underlättar.

Barnen och helgen
Ingenting är bestämt eller avtalat. Dessutom är mamman (sjukskriven som hon är) på en utrikes arbetsresa hela veckan. Två av hennes släktingar är i stan och tar hand om barnen under tiden. Den ena är OK enligt ett av barnen, men den andra är bara Såååå tråkig.

Mamman har nog lämnat instruktioner till barnvakterna att det är OK med barn hos pappan i helgen om han skulle höra av sig, men han har ännu inte bestämt sig. Bojan är så hämmande att det blir svårt, inte bara praktiskt. Den belastar mentalt också.

Barnen
Det förtjänar att upprepas att det är frivården som har sagt att han inte får träffa de två äldsta under strafftiden, målsägare som de är. Det skulle bli för svårt med de två yngsta, eftersom han bara får vara ute två timmar de dagar han är ledig.

Vi har försökt att bekräfta frivårdens påbud, men inte lyckats. Jag har Googlat i timmar och Barnens Farmor har försökt nå ett gäng som kanske vet, Bryggan, per både telefon och mail utan att få svar.

Hur mår de?
Pappan drar sig faktiskt för att ringa. Det är deprimerande att höra genomfalska försäkringar om att allt är så bra, såå (De två äldsta). Eller att mamman klippte till ett av dem som försökte göra ett snällt bus med henne. Hårt. (Det yngsta är det enda som ännu talar någorlunda fritt)

Barnen har det inte bra, vet han. Men de talar inte om saken, skrämda till tystnad av mamman (Hon har bland annat hotat dem med 'fosterhem i Värmland´och barnhem om de 'skvallrar' på henne) kryddat med en dos lojalitet.

...men han kan i alla fall börja räkna ner nu. Alltid nåt.

32 To Go

Idag är det 32 dagar kvar av pappans straff. Han har kontrollerats kanske åtta gånger de första veckorna. Givetvis så har man återkommit tidigt på morgonen dagen efter en kvällstest. Pappan har lika givetvis blåst grönt (heter det så?) varje gång. Nu, när han har visat sig 'ofarlig', är det kanske en vecka sedan förra kollen.

Vi var förbi honom mellan två arbetspass tidigare i dag. Han är vid gott mod, i alla fall utåt. Hur det känns att vara hårt reglerad av arbets- och restider tillsammans med några nådiga timmar för tvättstuga och mathandling kan man nog bara föreställa sig om man själv är i det läget.

Datorer, TV och telefon räcker bara så och så långt, kan jag berätta. Fotboja är ett straff om nu någon trodde något annat.

Det är dock intet i jämförelse med att inte kunna träffa sina barn.

Ett mail
Vår alltid så trogne och uppställande läsare Tycko Tryck har bidragit med information om Bryggan, en förening för barn med pappan eller mamman i fängelse. Där kanske man skulle kunna få besked om huruvida pappans frivård hade rätt i att ett målsägande barn inte får träffa sin pappa under strafftiden.

På deras hemsida står att läsa att en förälder i fängelse har laglig rätt att träffa sina barn, men inget om denna något ovanliga situation. Men kanske de vet något. Vi har ringt dem ett par dagar utan att nå fram, och nu har vi mailat.

Få se om vi får besked.