Syndrom

Att det äldsta barnet har ett konstaterat syndrom torde inte vara en hemlighet här, bara vilket. Det vill pappan inte att jag berättar. Att det näst äldsta, det med sitt besvärliga temperament, också har ett syndrom borde inte heller vara en överraskning. Att det svårt dyslektiska barnet är diagnosticerat med just dyslexi har jag också berättat.

Stöd
Det äldsta, som i princip vägrar skolan men ändå är medveten om att betyg är ett måste inför den instundande arbetsmarknaden, har stödinsatser och för närvarande en femtioprocentig närvaro som ett resultat av en ren förhandling med föräldrarna (läs pappan, men mamman är ju vårdnadshavare. Hennes engagemang för barnen är ju hart när försumbart).

Det näst äldsta har också insater från samhället i sin vardag. H*n går i det som på min tid kallades specialklass och alla i dessa föraktades på min tid, men i dag är det annorlunda. H*n får stöd och inget annat.

Det dyslektiska barnet går i en särskild klass med fyra utbildare på kanske tolv elever. Guld och framsteg!

En kvar
Återstår ett barn. Guld, vad oss anbelangar. Positiv, utåtriktad och aktiv. Helt normalt.

Men, som sagt, en var kvar. Mamman agerade och fick mycket riktigt ett Syndrom klistrat på barnet i fråga. För oss är detta helt obegripligt. Ungen är ju helt normal!

Aha!
Stödinsatser, överallt stödinsatser. Mammans rent ekonomiska vinning av dessa är obefintlig, men Hon slipper ju att engagera sig i aktiviteter som läxhjälp (Soc skickar fram en person. Det är sant!)

Att man saboterar sitt eget barns närmaste år för egen skull här inget som Hon verkar bry sig om.

Begravningen

Nu är min far iofs inte i vigd jord, men väl tagen farväl av. Detta i en mycket vacker liten kyrka i närvaro av kanske fyrtio personer. Det som gladde, var att några ännu levande skolkamrater från examensåret 1949  —med viss möda— slöt upp och tog farväl. Det hela avslutades med en gemensam måltid som gick i dur. Många återföreningar och skratt blev det, som vanligt vid begravningar. Ett tal hölls, av en kusin till den avlidne. Givetvis var det positivt och ärade farsan. Nu, så här på kvällen, är jag tacksam för att jag inte —äldste son som jag är— tvingades tala.

Vad säger man om en som har mobbat och tråkat en i hela sitt liv? Om en som har örfilat en för att en inte har gjort en tillfredsställande start på en akademisk karriär? Om en som säger "Hur kan du tycka om en sån som han" till sin nyblivna sambo? Om en som systematiskt har spritt sitt välstånd över syskonen?

Om en som 48 timmar före dödsfallet tackar för att jag är där varje förmiddag?

Tack & Hej.

Punkt

Är allt som det ska nu när det inte berättas så mycket?

Svaret är nej. Jag har drabbats av den berömda bloggtorkan och, som jag är den jag är, så blir det svårare att komma igen desto längre tiden går. (Saken blir inte enklare av att pappan numera inte tillåter att jag skriver om allt som sker). Jag ska försöka bygga upp en inblick i nuläget med några fristående inlägg, varav det här är det första:

Bostaden
Pappan, som våren 2006 hade besöksförbud på Henne och deras f.d gemensamma bostad, har fem år senare  nycklarna till våningen i fråga och kan komma och gå som han vill där. Det gör han ogärna, men varför?

Svaret är förstås barnen och det ansvar pappan tar för dem. Han hämtar och lämnar —särskilt de yngre— till skola och diverse aktiviteter alltsomoftast. Det är en obehaglig uppplevelse för pappan att komma upp i lägenheten, inte bara för alla minnen från de bra åren de hade tillsammans, utan även smuts. Kaos. Oordning.

En av de första gångern han var där ruttnade han på hur det såg ut och tillbringade 40 —fyrtio— minuter med att göra rent och skapa ordning. Detta i köket. Det var helt enkelt för snuskigt där för att han inte skulle ta tag i saken.

Lådfronter
Två eller tre är borta och har inte ersatts. Gissningsvis är det en följd av barnens ständiga bråk och konflikter. Samt Hennes prioriteringar.

Snusk? Kaos.
Bostaden har av Soc år 2006 beskrivits som mer eller mindre lortig och illaluktande. Lukten är borta nu, men kaoset och oordningen består. Det är en plågsam upplevele för den ordningssamme pappan att se detta. Han kan inte göra mycket åt saken mer än att då och då hjälpa ett barn eller två att leta efter det som nu är borta.

Det bör ha inträffat mer än en gång att pappan och Barnens Farmor har nyköpt något som egentligen inte är försvunnet, bara borta i kaoset.

Sån är Hon.