Åsa Vilbäck: Barn berövas sin pappa för enkelt

Det är rubriken på en artikel i gårdagens Expressen. Egentligen är det en krönika i Dagens Medicin som citeras, men i skrivande stund finns den inte på deras nätupplaga. Åsa Vilbäck är läkare, debattör och känd från TV. Artikeln i Expressen har mängder av kommentarer, de flesta läs- och beaktansvärda.

Det är bara att hålla med. Våra erfarenheter är ju att en mamma i en vårdnadstvist 'vinner' den mer eller mindre på slentrian. Vårdnadsutredningen, till exempel, gjordes av en kvinna som skildrade vedervärdiga förhållanden i Hennes hem, men ändå föreslog att Hon skulle få vårdnaden om de fyra barnen. Och tingsrätten (kvinnlig majoritet) följde efter.

Den påstådda misshandeln, som ledde till 58 dagar med fotboja och ett stort skadestånd, var i princip odokumenterad. Hon var 'i chock' och 'trauma', var förklaringen till att all bevisning saknades. Inte ens ett läkarintyg på de påstådda skadorna kunde hon förevisa. Ett par vittnen som Hon hade ringt upp och berättat om händelsen i efterhand, fick berätta om detta och rätten köpte detta som om de hade sett 'misshandeln' ske.

Alla Hennes handläggare på Soc de första ett och ett halvt åren var kvinnor och hon fick i princip vad hon ville av dem. Pappan sökte hjälp en gång i början, men avspisades. Han var bostads- och arbetslös men det betydde inget för Soc. Han var ju man och missdådare.

Åsa Vilbäck skriver att flera studier visar att papporna diskrimineras i vårdnadstvister, bland annat för att socialtjänsten är kvinnodominerad. Det har vi sett.

Studier visar att pappor diskrimineras. De får inte komma till tals i lika hög grad som mamman, och deras syn på barnets bästa tas inte på allvar, skriver Åsa Vilbäck i Dagens Medicin

Det har vi också sett.

– Vi har alla en bild av den goda modern som alltid vill sina barn väl och aldrig ljuger, men jag tycker jag att om man jobbar med sådant här får man faktiskt sätta sig ned och studera saken lite djupare och inte vara för blåögd

Vi håller med.

Det har ju varit en del skriverier om samhällets syn på män i vårdnadstvister, kvinnojourer och inte minst om Liza Marklund den senaste tiden. Förhoppningsvis är det början till en attitydförändring som hjälper fram en genusneutral lagstiftning och får våra domstolar att engagera sig lite mer i de fall de dömer, inte bara slentrianmässigt gå på slentrianmässigt utförda vårdnadsutredningar och slentrianmässigt köpa allt som en 'misshandlad' kvinna påstår.

Det är för sent för barnens pappa. Hans liv är förstört av Henne, domstolarna och Soc. Men kanske andra män i liknande situationer framöver får en rättvis behandling om fler tycker som Åsa Vilbäck.

Hoppas kan man ju alltid.

Interiörer

Pappan kunde ha ett av barnen över natt i helgen trots att han jobbade. (Han slutade tidigt i lördags och började sent i går) Det var som vanligt när han är med bara ett av dem lungt och harmoniskt. Och barnet pratade oväntat fritt om sitt äldsta syskon för oss.

H*n sitter uppe på nätterna och spelar, och för ett sådant oväsen att de andra ofta får gå upp och säga till för att de själva ska kunna sova.

Knytnävar
Vid ett tillfälle spelade ett av barnen på synten med en kompis och det här barnet tittade på. Spelövningarna störde det äldsta barnet som gick loss på dem med nävarna. Att barn bråkar hör till, men att använda nävarna mot ett syskon är väl för mycket? Det tyckte i alla fall det barn som berättade om det inträffade.

Vad gjorde mamma?
När det gäller spelandet på kvällar och nätter, tydligen ingenting. När incidenten med nävarna inträffade, tog Hon till sin vanliga bestraffning och körde ut barnet. (Att köras ut ur sitt eget hem är en djupt olämplig bestraffning i min ögon)

Emellertid vägrade barnet den här gången och allt rann ut i sanden, vad jag kunde förstå.

Mamman verkar inte ta det här med spelandet på allvar. Hon tillät till och med inköp av en Xbox när det redan fanns både Wii och Nintendo DS i hemmet och vidden av barnets spelade stod klar för omgivningen.

Vi vet i alla fall att skolan är på fallet, efter pappans träff där för en tid sedan, föranledd av barnets bristande närvaro och uppmärksamhet. Spelande är vad h*n lever för.

Men det blir tungt för skolan att hjälpa barnet när mamman inte verkar bry sig särskilt mycket om det hela.

Får ROKS Ak 5 snart?

Den här bloggens ovetande huvudperson tog in på vår lokala kvinnojour —medlem i ROKS— i mellandagarna 2005. Vad hon sade till dem vet vi förstås inte, men hon blev uppenbarligen inte ifrågasatt. Hon blev kvar där med alla fyra barnen en månad, och sedan nästan två till på ett familjehem utanför stan. Hela notan kom på skattsedeln.

I samband med historien om kvinnojouren Helga i Tranås, de som i åratal skyddade en mamma som hade flytt undan en vårdnadsdom som gått henne emot, lärde jag mig att ROKS har som policy att aldrig ifrågasätta en kvinna som söker skydd hos dem. Det förklarar en hel del. Vår kvinnojour bara måste ha fått höra rena stolligheter om pappan och hans beteende och köpt dem.

Jag har också lärt mig att ROKS får bidrag utan att behöva redovisa dem. Och nu detta:

8 minuter SVT Play. Ha tålamod, så går det igång.

I Aktuellt i går kunde vi höra om en kvinnojour, Terrafem, som delade ut receptbelagde mediciner, lugnande medel och sömntabletter till de boende trots att ingen läkare hade skrivit ut något till dem. Men det mest intressanta börjar vid 5:38 i inslaget:

Nämligen att det är i princip omöjligt för samhället att granska en kvinnojours verksamhet. Birgitta Resenius, jurist på Socialstyrelsen pratar om en 'rättslig gråzon', och påpekar att man hänvisar en utsatt grupp till ett boende som samhället inte har vare sig kontroll eller tillsyn över. Helene Fritzon, utredare av Socialtjänstlagen, konstaterar att många kommuner överlåter skyddet av våldshotade kvinnor till kvinnojouren när det är samhällets ansvar att skydda medborgarna mot våld och hot.

Otroligt! En kvinnojour ska alltså inte ifrågasätta en hjälpsökandes berättelse, den lyfter bidrag som inte behöver redovisas och det finns ingen som helst tillsyn. Och den får samhällets ansvar att skydda kvinnor. Vad kommer härnäst. Får ROKS en en egen poliskår eller kommer de att bilda ett Kvinnovärn med Ak 5 Ak 4 och allt?

Det är när man läser och ser sånt här som man inser att barnens pappa inte hade en chans. Från första dagen var han kvinnojourens, Soc's och sedan rättväsendets måltavla. Och de sköt skarpt, ska ni veta.

Allt grundat på Hennes trovärdiga utsagor. Som den här, till exempel.

Hur skulle det här gå?

Det kunde man fråga sig, som pappans helg med barnen inleddes.

Öppet hus
Det var öppet hus i den skola som tre av de fyra barnen går i lördags.Vi var förstås där och såg barnen i deras vardagsmiljö. Det verkar vara en bra skola. Pappan pratade med flera av lärarna och fick ett mycket gott intryck av dem.

Det äldsta barnet, det som har problem med närvaro och koncentration, manifesterade sitt totala ointresse genom att se så där coolt trött och likgiltig ut som man gör när man är i fel universum. Det var bara en sak som gällde: Att gå till ett hamburgeri. Det näst äldsta var med på detta, eftersom de två har kommit ifrån varandra på sistonde på grund av det äldstas ständiga spelande. H*n såg ett besök på hamburgerrestaurangen som ett sätt att komma närmare sitt storasyskon igen. (Resonemanget och ordvalen är barnets egna, ska ni veta)

Julgransplundring
Efter Öppet Hus var det tänkt att vi skulle till en julgransplundring på Barnens Farmors jobb. Det näst äldsta ville hemskt gärna dit, men att få vara med syskonet var viktigare. Nu blev det dubbelstrul: Det äldsta krävde plötsligt att jag skulle köra dem till hamburgeriet, något som skulle blockera julgransplundringen och dessutom inte gå mycket fortare än att åka kommunalt. Jag förklarade att det inte var på tal att skjutsa eftersom vi skulle komma alldeles för sent till julgransplundringen då.

Barnet gick hem till mamman.

Och så strulade ett av de andra barnen om placeringen i bilen. Det här med att sitta fram är ju viktigt, och jag har med framgång låtit barnen själva hålla ordning på vems tur det är att göra det. Men nu skar det sig med besked. Det slutade med att barnet gick ur bilen för att gå hem till mamman. Pappan hoppade ur, med mamman om det äldsta barnet i telefonen.

Mamman krävde att pappan skulle komma upp i lägenheten och lyfta ut det för avfärd till hamburgeriet. Pappan vägrade förstås. Fysiska tvångsmedel är inte hans grej, och det äldsta var alltså uppe i en lägenhet som pappan har haft besöksförbud på. Sånt sitter långt inne.

Jag fick kör- och förhållningsorder.

Vi åkte till mammans lägenhet. Om det äldsta inte var på gatan efter fem minuter, skulle vi åka tillbaka och försöka få in det andra strulande barnet i bilen och åka till julgransplundringen med tre av barnen. Annars skulle det näst äldsta hoppa ur och de två åka till hemburgeriet.

Det äldsta väntade på gatan, utkastad av mamman. Syskonet hoppade ur och de två tog sig till hamburgerrestaurangen. Vi andra åkte tillbaka till pappan och det strulande syskonet gav sig inte. Då bjöd det andra syskonet på sin plats och vi kunde äntligen komma iväg —tjugo minuter försenade— till julgranplundringen.

Sedan gick allt bra. Det var kul på julgransplundringen, och de två på hamurgeriet åt sig mätta och var lite coola med (farmoderns) Rikskuponger. De kom hem till pappan bara tio minuter före oss andra. Kvällen och söndagen förflöt sedan lugnt och fint.

Emellertid
Hur mycket spelar det äldsta barnet egentligen? Syskonen vet att berätta att det är 'nästan jämt'. Så mycket att syskonet känner att de håller på att komma ifrån varandra. Hur mycket skolkar det, och är detta för att spela? Här blev svaret 'en del', respektive att 'nog är det så'. Att fråga om mammans hantering av situationen är meningslöst, barnens yppandeförbud står i vägen för detta. Och så mobbas ett av barnen av sina kamrater, fick vi veta.

Det är samma barn som hade problem med lärare (och Studierektor!) i sin förra skola förra året som får gliringar av kamraterna. Varför just h*n, frågade jag. -Därför att h*n tar åt sig, svarade det näst äldsta. -Man ska skita i det, så lägger dom av! Klart att dom fortsätter när h*n tar åt sig.

Kanske sant, men ändå lättare sagt än gjort.

Får man träffa sina barn när man är sjuk?

Pappan gjorde det i alla fall. Inte helt oväntat efter den senaste tidens press och i dessa influensatider blev han sjuk i helgen. Ganska rejält, dessutom. Matt och orkeslös gjorde han inte mycket de två första dagarna, men när det kom fram till barnen att han 'inte jobbade' så ville de naturligtvis träffa honom.

Alla fyra skulle han aldrig klara. Det blev två av dem på en aktivitet i helgen, och det ena följde sedan med pappan hem. Där jobbade de hårt med en hemuppgift som barnet hade. Uppgiften bestod i att skriva en berättelse på ett visst tema. Inte helt lätt, för det var nämligen det barn som konstaterades ha läs- och skrivsvårigheter förra året.

Träning ger resultat
Skolan i fråga bistod med en coach, heter det väl nu för tiden, som satt med barnet några dagar i veckan och tränade. De hade dessutom mycket roligt tillsammans, så roligt att de kunde dra över tiden utan att de märkte det. Och det hjälpte! Vi har noterat att barnet blev allt bättre på att till exempel hänga med på textade TV-inslag eller att det inte var några problem att formulera eller skriva julkorten.

Den här uppgiften bekräftade att barnet verkligen hade kommit ikapp. Pappan bistod med råd och en och annan stavningskorrigering. Det var allt.

Vi myser.

Liza Marklund fick mig att skratta

Jag skrev om Liza Marklund härom dagen och kommenterade den (brist på) uppmärksamhet som Monica Antonssons bok "Mia - Sanningen om Gömda" har väckt. Antonsson påvisar där att Marklund har många —och stora— fel i sina böcker. I dag går Marklund ut med en artikel på debattsajten newsmill.se där hon bemöter Antonssons kritiska bok. Antonsson lär nog bemöta artikeln på sin blogg.

Artikeln är lång och Newsmill som även i vanliga fall är lite seg och instabil är extra seg och instabil i dag. Detta sägs bero på Marklunds artikel. Den som inte orkar vänta ut Newsmill och sedan ta sig igenom 15.000 tecken som lika gärna kunde komma från en förorättad politiker kan läsa Svd-s sammanfattning här. Eller Dagens Medias artikel här. DN. Expressen på ledarplats i förrgår. Och Aftonbladet.

Update 13/1 På DN Debatt i dag skräder advokaten och brottsofferjuristen Max Fredriksson, fil dr och brottsofferforskaren Magnus Lindgren samt psykologen och brottsoffersakkunnige Björn Lagerbäck inte orden. De utgår från Marklunds val av agent, en dömd kvinnomisshandlare, och kopplar detta till den i det närmaste förföljelse som 'Mias' ex har fått utstå. Resonemanget landar på att Marklund agerar rasistiskt eftersom det tydligen betonas att 'Mias' ex i 'Gömda' är utlänning. De använder uttrycket 'publicistelitens kamaraderi' om media-Sveriges tystnad, som dock verkar hävas nu. Det är ju skönt. /Update

I all korthet
Marklund beklagar att boken inte flaggades som 'baserad på verkliga händelser' utan som en 'sann historia'. Hon går ut hårt mot småfel i Antonssona bok ('Jag har aldrig signerat böcker i Nyköping') och det blir även en hel del juridik. Hon faller tillbaka till det här med källskyddet hela tiden, trots att hennes böcker inte längre är baserade på 'en sann historia'.

Här skrattade jag faktiskt
Marklund skriver nämligen att diverse händelser är sanna eftersom de resulterade i olika domar! Är hon dum, eller?

Vi som på nära håll har sett hur samhället behandlat en påstådd misshandel vet att en dom sannerligen inte kan vara ett sanningsbevis. Barnens pappa gick med elektronisk boja i tre månader och han har betalat närmare sextio tusen i skadestånd, baserat på sitt Ex' inte ens konsekventa uppgifter.

Vem tror då att jag tror på vårt rättssystem?

Ett möte på skolan

Jag berättade om det äldsta barnet för en tid sedan. Det har problem i skolan och verkar just nu intresserat av endast en sak: Dataspelande. Konstigt nog så tillät mamman att h*n i det läget skaffade ännu en spelkonsol —en Xbox 360— helt nyligen.

Pappan trodde då att barnet skolkade, men visste inte helt säkert. Nu vet han. Och det hela är inte bra alls.

Fullt pådrag
Vid ett möte på skolan i förra veckan var det fullt pådrag: Bägge föräldrarna, klassläraren, kurator och studievägledare var med, liksom barnet själv. Där framgick det att barnet inte längre gör några som helst hemuppgifter och att h*n skolkade mycket ofta. Hela och halva dagar är inte alls ovanligt.

Alla var överens om att barnet är intelligent och lätt skulle klara skolarbetet, bara h*n ville. Det är där skon klämmer. H*n är helt ointresserad av skolan och de olika verksamheterna där. Barnets dataspelande togs upp, men konstigt nog verkade ingen fästa någon vikt vid detta.

Jag anser att mamman som går hemma om dagarna, sjukskriven på heltid, bara måste ha märkt det ökande skolket. Pappan ställde frågan och fick några överslätande repliker till svar. Visst hade Hon pratat med barnet och även 'försökt' vara sträng (lätt gjort för Henne) men 'inget hade hjälpt´.

Resultatet
Det viktigaste var förstås att barnet börjar visa sig i skolan igen. Barnet får till och med dispens från hemuppgifter i ett par ämnen för att lätta på trycket. Det är förstås bra, men en sak till är jättebra. Pappans intryck av skolpersonalen och deras engagemang var mycket gott. Till skillnad från den förra skolans personal, så verkar de här människorna bry sig. Sånt är viktigt.

Mitt förslag:
Mamman utfärdar spel- och datorförbud de timmar skolan är öppen. Och hon skulle inte ha tillåtit Xboxen, men det är ju för sent. Det går ju inte att dra tillbaka den.

Vardag

Helgerna med barnen är över. Det var bra helger, ska ni veta. (I dag är det annars 92 dagar till nästa röda dag, Långfredagen) Den vanliga lunken med alla fyra barnen udda helger är tillbaka.

Pappan hade barnen nu i helgen som avslutade vecka 1. Det började inte bra, ungarna var oroliga och bråkade ordentligt inbördes när han hämtade dem. Inte så att de inte ville med till pappan, de var 'bara' rastlösa efter ett jullov under vilket (vad pappan tror) att de inte har gjort någonting annat än att vara hemma.

Ett mönster som han noterade redan för ett år sedan finns kvar: Barnen är uttröttade och sover hur länge som helst på morgnarna, även om de inte varit uppe särskilt länge kvällen före. I lördags skulle de göra något på dagen, så pappan ställde för säkerhets skull väckarklockan på elva (11:00). Han var den enda som vaknade av den.

Just det. Pappan är också väldigt trött i dessa dagar. Hela situationen tär på honom och när han inte jobbar så har han barnen, verkar det som. Både barnen och mamman vill nämligen att de är med honom i olika konstellationer när det går. (Jag skulle vilja se ROKS i vår stad ta del av detta ;-) Han har inte haft en dag för annat än jobbet eller barnen sedan före jul. Då blir man trött, hur bra det än är att vara med sina barn.

En annan sak är också sig lik: Mamman lägger ut saker på Tradera igen. Vi ser saker och kläder som vi har givit barnen. Det är trist men kanske inte helt oväntat. Man kan ju hoppas på att barnen är med på det hela och att Hon inte säljer av saker mot deras vilja.

Update: De som får in det här inlägget en gång till i sin RSS-läsare ska veta att jag bara snyggade till texten. Ingen egentlig ny information är tillagd.

Liza Marklund

Det har varit uppståndelse om Monica Antonssons bok "Mia - Sanningen om Gömda". Där påvisar Antonsson att Marklund var ganska långt ifrån sanningen när hon kom med sina böcker om den förföljda "Mia" i början av 90-talet.

Turerna är många och inte helt lätta att sätta in sig i för den oinvigde, men Antonssons blogg ger en del kött på benen.

Det som stör mig och många andra är media-Sveriges dånande tystnad. TV4, vars nyhetschef är polare med Marklund, försökte kväsa sin egen reporter. Bonniersfären förbigår kritiken mot Ikonen Marklund, liksom både radio och TV. Aftonbladet har haft en artikel, skuggad av chefredaktörens i det närmaste ursäkt för publiceringen. Sedan har Staffan Heimersson skrivit i AB-s Plus om saken som en skandal, men hur många abbonnerar på AB-s Plustjänst?

Marklund har kontakter, har många hävdat. Jag tror dem efter de senaste veckornas självcensur i press, radio och TV.

Vad är det då som är så obehagligt att det inte bör nämnas?

Marklund har skrivit en bästsäljare om en kvinna som tydligen är en bedragare och lögnare som har kört samma race som jag speglar i den här bloggen. "Mia" har haft rättsväsendet och media med sig hela vägen till banken, som det heter. Ingen har ifrågasatt hennes uppgifter och Marklund har förstört mer än en människas liv. (Så blev hon ju mångmiljonär på kuppen)

Det är inte Politiskt Korrekt att i dessa tider ifrågasätta 'utsatta' eller 'misshandlade' kvinnor. Det vet Vår Bloggs Huvudperson mycket väl. Hon har kört samma race som Marklunds 'Mia'. Och kommit undan, kanske inte med lika mycket pengar i fickan, men med livet förstört för sitt ex.

Talande för hur media kör Marklund-historien är annars denna krönika i dagens Expressen. Den handlar om en fullkomlig dåre som misshandlar och hotar 'Cecilia'. Nu ifrågasätter jag inte sanningshalten i den skildringen (det finns Monster i Vardagen, jag vet) men Expressens och Marklunds timing tål att funderas över.

Liksom att just denna av alla krönikörers krönikor för närvarande är den enda som inte går att kommentera.

Som Barnens Farmor brukar säga: Vi behöver lite mansfrid i det här landet.

Update 5:e Januari Krönikan som jag länkar till här ovan var illustrerad med ett foto i försommargrönska. Mycket riktigt är det en omstuvad version av det här, publicerat den 21 Maj 2008. Vad håller mänskan på med?

Inget märkvärdigt

Pappan hade två av barnen över Nyårsafton (Mycket lyckat, kan jag berätta). Idag, Nyårsdagen, jobbar han eftermiddag-kväll. I morgon arbetar han morgon-eftermiddag. Två ganska täta pass, alltså. I morgon eftermiddag hämtar han barnen för att ha dem över helgen. So what?

Ett SMS
Mamman messade honom i morse med budskapet att de två äldsta kunde väl vara ensamma hos pappan 'några timmar' när de ändå skulle hämtas i morgon eftermiddag. Dessa 'några timmar' handlar om två arbetspass à ungefär nio timmar stycket. Arton timmar totalt under ett styvt dygn. Det vet hon. Men det är tydligen inget att hetsa upp sig över.

Pappan frågade barnen vad de tyckte om saken och fick svar som delvis var skylt av Hennes Yppandeförbud, men ändå mycket tydligt: De hade erfarenhet av att få sköta sig själva timmar och timmar i sträck, och de tyckte inte om det.

Vad tror ni?
Pappan såg till att barnen i fråga kom hem till mamman, och vi hämtar dem i morgon eftermiddag.

Är det så kul att vara själv hemma när man är liten?