Mera stress

Jag har berättat om något som bara måste vara ett stressymptom; ett av barnen har fallit tillbaka till ovanan att kissa på sig igen. Nu har vi sett ett symptom till:

I alla syskonskaror finns det aggressioner. Barn bråkar i olika konstellationer, tråkar och provocerar varandra. Under ett års tid eller så, var t.ex ett av de här barnen ganska provokativ mot ett par av de andra. Det fanns alltid, kändes det som, tillfälle att jävlas med dem. Och de var inte svarslösa. Sådant känner alla flerbarnsföräldrar igen.

Under hösten avtog detta för att till slut helt upphöra. Lugn och sammanhållning ersatte tidvis ganska högljudda och livliga konflikter.

Men nu
Barnet i fråga har återgått till sitt gamla beteende, och därmed syskonen. Inte tu tal om saken. Den senaste tiden har pappan inte haft dem tillsammans utan att bråk av den gamla sorten har uppstått.

Häromdagen var det aktuella barnet ensam hos pappan. Han försökte prata med barnet om saken, men fick ett välbekant svar: En axelryckning och en lite fjärran blick.

Mammans yppandeförbud var där. Igen.

Kiss -återfallet

Ett av barnen kissade på sig i sömnen ganska länge, längre än syskonen, men inte 'onormalt' långt upp i åren. Detta upphörde förra året, till glädje för pappan som slapp tvätta lakan efter varje natt som h*n sov hos honom.

Nu har det börjat igen.

När barnet i fråga hade sovit med pappan i hans bäddsoffa senast, var det ordentligt blött på morgonen. Pappan försökte prata med barnet om saken, ett nog så känsligt ämne. Det gick mycket riktigt inte särskilt bra.

Men barnet var vid ett tillfälle på vippen att börja säga något som hade med saken att göra. Då avbröt h*n sig och bet sig nästan bokstavligen i tungan. Mammans yppandeförbud om förhållandena hemma hos henne hade slagit.

Sånt känns tungt.

Sömn?

Den här helgen skulle pappan haft barnen, men hans nya jobb kom emellan. I torsdags kunde han ha i alla fall de två yngsta. Det var en mycket fin kväll, även om det visade sig att ett av dem inte hade fått någon mat förrän h*n kom till pappan sent på eftermiddagen.

Barnen var trötta. Lika trötta som det äldsta barnet var när h*n var hos pappan veckan före. Och som det barn brukar vara som emellanåt sover hos pappan efter sin träning på måndagar. Eller som alla fyra förra gången de var tillsammans hos pappan.

Vi vet att barnen i mångt och mycket sköter sig själva hemma hos Henne. Vi vet också att hon bokstavligen sliter upp dem ur sängarna på morgnarna för att alla ska komma i tid till skola och dagis, även om de sällan gör det. En vanlig godnatt-tid är framåt elva på kvällarna har vi förstått. Barnens vardag innehåller nog inte så mycket sömn som de behöver.

Sover, kopplar av och mår bra gör de med pappan.

Stiltje?

Det har inte varit många inlägg på bloggen den sista tiden. Så här långt in i Januari var det tretton stycken, lika långt in i den här månaden är det bara fyra. Håller vi på att lägga av? Icke.

Flyt
Det finns inte mycket att berätta just nu. Pappans umgängesschema med barnen håller, trots att mamman faktiskt inte känns vid det. Det går också bra när han är med sina barn, möjligen kan det bli livligt när alla fyra är på plats. I det avseendet har läget både förbättrats och stabiliserats. Det finns inte så mycket att berätta just nu. Men det håller nog inte på så i längden.

Nytt schema
I dagarna börjar pappan på ett nytt jobb efter en tids arbetslöshet och omskolning. Han jobbar 80% med vad det innebär för plånboken. Det är förstås för barnens skull. Den stora förändringen är att han nu jobbar skift, med kvällar och helger på schemat.

Detta påverkar förstås umgänget med barnen. Kommande helg, till exempel, skulle han ha haft två av dem men det nya jobbet sätter P för detta. Mamman tog beskedet om hans nya jobb postitivt. Hon gratulerade honom och accepterade att det inte blir något umgänge i helgen.

Hon är emellertid en ombytlig typ. När det sjunker in att pappan inte kommer att kunna ha barnen lika mycket som hittills, eller att hon knappast får ett högre vårdnadsbidrag, lär det bli annat ljud i skällan. Gissningsvis kommer barnen att få höra att pappan inte vill träffa dem. Sedan lär väl hennes vanliga fras, att pappan 'ska ta sitt ansvar' komma också.

Det gör han, kan jag berätta. Men det nya jobbet kommer alltså att ställa till problem. Pappan kommer inte att fuska med sjukskrivningar och annat för barnens skull. Det finns gränser.

Lugnet lär alltså knappast bestå.

...och pappan träffade BUP

Bakgrund, går att hoppa över för den som har följt bloggen en tid. Ni kan gå direkt hit.
BUP, Barn och UngdomsPsykiatrin, har en central roll i den här historien. I början, våren 2006, gick barnen på terapi för att komma över traumat efter pappans förment våldsamma och onyktra framfart mot familjen.

I alla fall hette det så från mammans sida. Det var också mycket bra att plocka fram detta i den misshandelsrättegång som pappans nackgrepp mot ett av barnen (och påstått hotfulla beteende mot Henne) ledde till. Helt enligt Schablon 1A när det gäller män och föregivet våld i familjen blev pappan fälld. (Domen överklagades och i självaste Hovrätten förvandlades Hennes vägran att inställa sig till 'laga förfall' enligt kapitel 4 moment 3 anm. 4 i sagda Schablon. Rättegången tas om vid en senare tidpunkt) Nåväl.

BUP-s rekommendation i den närmast bisarra vårdnadsutredningen följdes också till punkt och pricka av utredaren, trots att utredningen höll fram ett antal brister i Hennes förmåga att ta hand om barn, hem och sig själv. Hygienen, mathållningen och alkoholmissbruket borde väl var för sig ha varit orsak att ta ifrån Henne vårdnaden om de fyra barnen, men BUP hade alltså ett ord i laget.

Mamman har hela tiden sedan dess hävdat att barnen går i terapi och/eller att de står i kö för ytterligare terapi. Först de två äldsta barnen och förra året ett till. Där har pappan sett tydliga tecken på påverkan utifrån. Det kallas för PAS när en förälder försöker alienera barn gentemot den andra.

Sedan ett halvår eller så har Hon bett pappan att kontakta BUP om barnen. Kanske hon tror att pappan därmed skulle inse att han själv behöver terapi, något som hon själv enligt egen utsaga går i. Behöver hon terapi, så behöver han. Så är det ställt i Hennes värld.

Mötet
Pappan ringde och gjorde upp om en tid. Han fick träffa två personer som märkligt nog inte hade några som helst papper med sig. De hade läst och pratat före mötet, sade de.

Det första som framkom var att inget av barnen går i terapi längre. Inte heller står något av dem i kö för terapi. Mamman hade ljugit om saken för pappan. Konstigt att hon uppmanade honom att konfrontera påståendena, men hon är ju som hon är.

Det andra var att 'barnen var bättre och stabilare' mot slutet av behandlingarna än i början. Mot slutet var händelsevis när de fick träffa sin pappan mer än de fem timmar varannan vecka som gällde i mer än ett års tid.

Det tredje var 'att det är ovanligt att barn vill ha så mycket kontakt med pappan' som de här. Kommentarer överflödiga.

Pappan till BUP: Barnen har berättat för honom att mamman är hård mot dem. Slag och örfilar förekommer. Detta har han även berättat för Soc. BUP-personerna tog till sig detta och berättade att de är rapporteringsskyldiga när det gäller våld mot barn.

Att pappan var den som skötte hem och barn före skilsmässan hade de på BUP tydligen redan insett, liksom att han inte var det monster enligt Schablon 1A som så många så ofta har framställt honom som.

Efterord
Pappan var lite besviken på mötet. Det gav egentligen inte så mycket, menade han. Själv tycker jag att det var bra att BUP fick ett ansikte, som det heter. Det är aldrig fel att visa upp sig för folk som bara har en på papper, om man säger.

Våldet mot barnen är ju det viktigaste. Där kan man undra om BUP följer upp och/eller kontrollerar pappans påstående. Han glömde tyvärr att berätta att fler än han har fått utsagor från barnen. Deras farmor och jag, till exempel. Och framförallt en oberoende, tränad och mycket erfaren observatör som var kontaktperson en längre tid.

Leder det här till något?
Pappan tror inte det, och tyvärr inte jag heller. Hade något av barnen fortfarande gått i terapi så hade de nog följt upp det här med våld mot barnen och försökt få dem att prata. Men nu är ju terapin över, och om då BUP kallar in barnen för fler samtal p.g.a uppgifterna vet jag inte om de gör. Eller ens om de har mandat att göra.

Diskomysteriet

I helgen skulle pappan ha haft de två äldsta enligt det inofficiella umgängesschemat. Men ett av dem hade en träff med disko tillsammans med de som h*n hade varit på kollo förra sommaren med.

Mamman hade av okänd anledning bestämt sig för att hon och ingen annan skulle följa barnet till diskot. Med en logik som är hennes och ingen annans (samt pappans känsla för barnen) resulterade detta i att alla barnen var med honom fredag-lördag och att barnet i fråga lämnade pappan och syskonen tidigt på lördagskvällen för sin träff. Pappan hade barnet i telefon ända fram till att det mötte mamman på stan, eftersom hon inte kunde tänka sig att åka några hållplatser och möta upp sitt barn vid pappans hållplats.

Det hade varit en träff i höstas som barnet (läs Mamman) missade, så nu var h*n taggad på att träffa sommarkompisarna. Några av dem hade till och med skrivit till barnet och verkligen uppmanat det att komma.

Mamman satte av barnet på diskot och gick sedan över gatan till ett kafé. Klockan nio kom barnet, bedrövat, och de åkte hem till Henne. Vad hade hänt?

Barnet kände inte en kotte där. Ingen av kompisarna från i somras var på plats och h*n blev inte särskilt väl behandlad av de företrädesvis lite äldre deltagarna på tillställningen. Fiasko, alltså.

Hur det kommer sig att man skriver ett brev för sedan utebli, övergår mitt förstånd. En person kan få förhinder. Men fyra?

Annars
Myskväll i fredags, bio och allmänt umgänge i lördags. Vi var förbi och jag guidade två av barnen genom ett sockerkaksbak. Det blev mycket lyckat och de ansåg att sockerkaka med ägg i var godare än utan.

För ett år sedan hade det här med ägg varit uteslutet –barnen är ju veganer– men numera gör de små och mindre små avkall från detta. Mycket för att den veganmat de nu får på skola och dagis upplevs som enformig. Ett av barnen pratar till och med om att smaka på fisk, men det har ännu inte blivit av. Kött är helt uteslutet för dem och så lär det nog förbli.

Men att få lite ägg och mjölk i kosten när man växer kan nog inte vara helt fel.

Grannsnack

Barnes pappa fick ju en påringning av grannen ovanför i lördags. Det gällde oväsen från hans lägenhet kvällen före, då alla fyra barnen var hos pappan. Samtalet fördes i god anda, så god som det kan bli när man egentligen inte känner varandra.

Nu har pappan följt upp det hela genom att gå upp och prata med den störde, också han pappa men 'bara' till en hemmaboende dotter. (Detta innan barnens pappa läste ditt råd i kommentarerna, Tycko ;-)

Att det kan höras när ett av pappans barn kommer loss går inte att diskutera. H*n har nämligen vanan att slå i dörrar hårt och demonstrativt när h*n blir arg. Den vanan har för övrigt kostat Henne en avlastningsfamilj förra året. Sen har vi de ofta högljudda konflikterna mellan barnen som mamman uppenbarligen inte gör ett dugg för att stävja. Barnen lever ut sina aggressioner och konflikter på ett sätt som ofta både förvånar och skrämmer mig, en 'väluppfostrad' 50-talist.

Nåväl
Pappan drog läget för grannen: Han har alla fyra en gång i månaden numera, och ett eller två varje vecka. Grannen pratade om släng i dörrar och prat som hördes uppåt i huset under veckorna. En hel del av detta när pappans lägenhet var tom på både barnen och honom själv!

Själv hör pappan ofta musik och annat från grannen vägg i vägg, så han ventilerade tanken att det kanske var den grannen som grannen ovanför hörde och förväxlade med pappan. Det är ju ofta svårt att höra varifrån ljud kommer ifrån i flerfamiljshus, särskilt när det gäller andra våningsplan.

Grannen ovanpå köpte inte detta rakt av, men han uteslöt inte heller möjligheten. Sen kom en klassisk fredstrevare: Dottern till grannen ovanpå har ju ofta kompisar hemma och de spelar musik. -Hörs det?

-Visst gör det det, svarade pappan. -Men det stör inte.

De skildes utan tvedräkt.

PS
Jag har grävt fram överblivna tätningslister från vår stora fönstertätning i höstas, rejäla saker för 2.5-5mm som pappan kan sätta i dörrkarmarna som absorbenter (ljud- och stötdämpare).

Allt för grannsämjan.

En nästan vanlig helg

Helt enligt pappans schema, det som enligt mamman inte råder, hade han ett av barnen i torsdags och sedan alla fyra fredag-söndag.

Det började med att det första barnet var sjukt, fortsatte med att det kryade på sig, men då hade ett annat barn blivit magsjukt och pappan fått en släng av influensan. Han var sedan ganska matt hela helgen.

En påringning
I lördags ringde en granne på och berättade att hans dotter inte hade kunnat somna kvällen före. Det hade varit lite oroligt kvällen före och när i synnerhet ett av barnen har för vana att höja rösten ordentligt av minsta orsak, så kan grannarna störas. Men han var i allafall inte otrevlig eller så, och inte pappan heller. Men pappan tog åt sig, ska ni veta. Han mådde inte bra efteråt.

Barnens reaktion när grannen ringde på, var att de blev tysta som möss och försvann ur all åsyn. De var helt klart vana vid sådana påringningar, vilket är i linje med vad vi vet om livet hemma hos Henne.

Söndagsmiddag
Helgen avslutades med samkväm och middag hemma hos Barnens Farmor och mig. Det sjuka barnet kräktes bara lite bara en gång och det som i vanliga fall äter lite och nästan har stannat i växten åt för två. Det var kul.

Till och med Sura Gamla Katten var social, utifrån sina normer: Hon höll sig framme och övervakade lekar och aktiviteter från bästa fåtöljen i stället för att lägga sig i sovrummet. Hon lät sig till och med klappas och klias under hakan. Det har aldrig hänt förut.