Kontaktsabotage?

Ironi: Efter 24 veckor på cellgifter som slog ut mitt immunförsvar helt utan att jag ens nös, är jag nu dels tillbaka i tjänst, om än på deltid, och dels däckad av en influensa. När kuren är över sedan 7 veckor och kroppen så gott som helt återhämtad. Det gör rapporteringen lite sporadisk den här veckan.

<UPDATE> Desstutom felaktig. Pappan har inte informationsrätt för att han har umgängesrätt. Läs detta i stället</UPDATE>


Umgängessabotage?
Den absolut vanligaste formen av trakasserier mot sitt ex är ju att hindra vederbörande från att få träffa sina barn. Hon är inte sådan, snarare tvärt om. Pappan får ju träffa sina barn långt utöver Tingsrättens förlikningsdom och han har haft dem varje helg i olika omfattning.

Ett av barnen, det yngsta, har till och med sovit oftare hemma hos pappan än hemma hos Henne den senaste veckan. Ett annat, som inte heller mår bra av bråken och kaoset hos Henne, har också sovit hemma hos pappan flera nätter den senaste tiden. Detta om detta:

Kontaktsabotage!
En följd av förlikningsdomen är att pappan har fått tillbaka rätten att ta del barnens utveckling i skola och på dagis. I ett fall är han redan tillbaka på klassens mailinglista, och flera är på G. Men här sätter Hon käppar i hjulen efter bästa förmåga.

Ett kvartssamtal med ett av barnen var utlyst till i går och pappan ville förstås vara med. Först tyckte Hon att det var 'onödigt' att han kom. Sen sade hon faktiskt åt honom att inte komma, som om hon hade rätt att göra det. Pappan sade förstås att han skulle komma ändå, och han var på plats på utsatt tid. Resultat?

Samtalet var inställt. Pappan fick gå med oförättat ärende. Efteråt framkom detta:

Mamman hade ett sjukt barn hemma och kunde inte komma, meddelade hon. De tog samtalet på telefon i stället. Här slog mamman, ganska snyggt måste jag tillstå, två flugor i en smäll.

Dels slapp Hon masa sig iväg till samtalet, och dels höll hon pappan utanför.

Något att dölja?
Är Hon rädd för att pappan ska få veta saker om barnen när hon beter sig så, kan man tro. Det tror varken pappan eller jag. Det handlar nog mer om att personalen på skola och dagis inte ska få träffa pappan och konstatera att han är en vanlig, hygglig prick som bryr sig om sina barn.

Det är inte riktigt så Hon har målat upp honom inför omvärlden de här åren...

<UPDATE> UllaH påpekade att bägge föräldrarna och barnet måste delta vid utvecklingssamtal, iallafall i skolan. Det här handlar alltså om ett dagisbarn, så där kanske Hon kom undan.

Det ska bli spännande att se hur Hon hanterar saken när det drar ihop sig till samtal med barn i skolåldern. Tack för infon, Ulla! </UPDATE>

En annorlunda helg

Det vanliga den här hösten har ju varit att pappan har haft alla barnen till och med söndag eftermiddag eller måndag morgon. Icke denna helg:

Fredag em:
Pappan tar en pizza på stan med ett av barnen, det han följer till träningen på måndagkvällarna. Barnet äter som en häst. (Det är inte så ofta h*n äter så gott. För det mesta när pappan är med, noga räknat).

När de var klara tyckte pappan att de kunde ta en sväng förbi ett köpcenter och kolla lite, julklappsplaneringen är ju i full gång. Barnet tvekade lite och ringde mamman. Mamman tyckte att h*n skulle hem direkt, trots att det var minst en timme kvar till den tid Hon och pappan hade kommit överens om.

Barnet vågade inte trotsa mamman. H*n verkade till och med rädd för att komma sent. Lösningen blev salomonisk: Pappan tog god tid på sig att ta hem barnet, som dessutom fick en slant att handla något till sig själv för. Det blev bussbiljetter, lagret var slut. -Det får du väl tillbaka av mamma sedan, frågade pappan.

Tystnad.

Lördag em
Pappan hämtar ett annat barn efter att ha bunkrat upp ordentligt. Det vankas nämligen kalas party på söndan. Barnet ska visa upp Tom för sina kompisar.

Barnet ringer sin farmor från bussen och berättar att de snart är 'hemma'. Märkte ni det? Hemma. Hemma hos pappan. Sånt värmer, ska ni veta.

Pappan och det här barnet har en minst lika bra kväll som pappan och det yngsta hade i veckan.

Kalasets Partyts huvudperson, renderad av det yngsta barnet

Söndag
Kalaset Partyt blir lyckat. Ungarna leker med den stackars hamstern så att till och med de själva inser att han måste få ha det lilla lugna ett tag. Och:

Pappan som har varit ute ur bilden sedan julen 2005 får bekanta sig med gästernas föräldrar och de, som förmodligen fått ett och annat från Henne, med honom. Det var också lyckat.

Senare på eftermiddagen åker pappan och barnet hem till Henne och de återvänder med det yngsta barnet som har tjatat sig till ännu en övernattning hos pappan.

En lugn och fin söndagskväll med två av barnen följer.

Det yngsta barnet -och en pusselbit till

Jag har skrivit om det yngsta barnet på sistone. Det är det som just nu verkar ha det svårt hemma och hellre är hos pappan än med de andra hemma hos Henne. Förra helgen blev det t.o.m jobbigt att ta hem barnet.

I veckan som var, hade pappan sitt yngsta hemma hos sig i två nätter. Det var bara de två, och de hade det J-Ä-T-T-E-M-Y-S-I-G-T tillsammans på kvällarna. Men riktigt vad det är som är så jobbigt har vi inte fått klart för oss. Ingen vill stressa barnen med förhör, eller ens frågor, om missförhållandena där hemma med Henne. Och h*n sade inte mycket om livet med Henne. H*n vet vad som gäller.

Barnen lever ju med ett yppandeförbud om förhållandena i Hennes hem. Vad som drabbar den som spiller information vet vi förstås inte, men att förbudet har verkan vet vi. De tiger som muren när snacket börjar närma sig hemförhållandena.

En pusselbit till
Det här är inte baserat på en enstaka utsaga eller felsägning. Jag själv reagerade redan för någon vecka sen hemma hos pappan när ett barn pratade matlagning, och andra har fyllt på med information som var för sig inte är kontroversiell. I klassisk underrättelsestil har vi lagt ihop informationen och kommit fram till detta:

Barnen lagar allt oftare maten själva. Annars blir det inget. Vill de ha varm mat, så får de vackert tota ihop något. Alternativet är smörgåsraider i kylskåpet. Sagda kylskåp fylls för övrigt på av det äldsta barnet, som är den som går och handlar åt dem.

Sån är Hon

Det hände igen...

Jag skrev om städskåpsrevolten när det yngsta barnet inte ville hem till mamman och sen om hur samma barn ville tillbaka till pappan direkt efter helgen. (H*n fick en natt hos pappan senare den veckan). Den första incidenten kunde man ta som ett infall, men den andra gjorde detta svårare. Nu detta:

Igen...
När det var dags att ta tillbaka barnen till Henne efter helgen, så vägrade samma barn igen. H*n ville bara inte hem till mamman och fick faktiskt bäras en god bit av vägen.

-Det är så tråkigt där, fick pappan höra.
-Hur då tråkigt, frågade han förstås. Ordet är mångtydigt för en småtting och syftar inte enbart på tristess. Så:

-Säg inget för då frågar han bara mera, högg ett syskon av.

Mammans yppandeförbud slog till igen. Det kom inget mer i den saken.

När pappan hade lämnat barnen stod det yngsta där i ett fönster och vinkade till pappa. Det kändes.

Vad ska man tro?
Barnets formuleringar handlade om att det inte ville hem till Henne mer än att det ville vara kvar med pappan. Hur är det där hemma hos Henne egentligen?

Jag har faktiskt en klump i magen

Svek och skamgrepp

Svek
Det är överenskommet att pappan skulle få 38 kronor per barn och dygn de helger han har barnen, vilket har blivit varje helg sedan tingsrättens förlikningsdom på varannan.

Det får han inte. Hon 'har inga pengar'. Formuleringen har jag faktiskt också sett i en skrivning till en myndighet som förklaring till att Hon inte hade gjort rätt för sig i ett avseende, så hon kanske tror att det räcker för att slippa betala som överenskommet, vad vet jag.

Pappan lägger ut pengar och antecknar de uteblivna ersättningarna...

Skamgrepp
Ett av barnen är på Party (det heter tydligen inte 'kalas' längre) och föräldrarna hade överenskommit att barnet skulle ha med sig en present som mamman skulle ordna.

Just det.

Hon sade bara till barnet att pappan skulle ordna detta. Han blev förstås lite sur, men han var ju ställd. Barnet måste ju ha med sig något till partyt. Det slutade med att jag ligger ute med 80 kronor.

Jag funderar faktiskt på att skriva till Henne och be om ersättning för mitt utlägg, även om jag lätt kan tänka mig svaret. Hon har ju 'inga pengar'.

Fast vi vet vad Hon gör den här helgen. Krogen (förstås) och ett Marketing Event, kan man kalla det, med en lägsta deltagaravgift på tusen spänn. Där fanns det pengar...

Hovrätten kallar

Det har kommit ett brev, eller snarare ett meddelande, från Hovrätten till barnens pappa i egenskap av 'klagande och motpart'. Han skall 'komma personligen' två förmiddagstider i januari. Det gäller förstås misshandelsdomen från förra hösten. Den överklagades av pappans ombud och även av Hennes ombud, Fina Advokatbyrån. Dock inte av åklagaren.

Vems överklagan gick igenom?
Inte vet jag. Pappan kallas ju både klagande och motpart, så det innebär i mina ögon att det kan vara hans likväl som Hennes överklagande som lett till ny prövning av Tingsrättens dom. Kanske det här är en ledtråd:

Till förhandlingen har hovrätten även kallat:
[Henne](klagande och motpart), [*****]åklagarkammare i [*****] (motpart), [Pappans ombud] (ombud och offentlig försvarare), [NN på Fina Advokatbyrån](särskild företrädare), [Hövdingen på Fina Advokatbyrån] (målsägandebiträde), [Hamstermannen] (målsägande (att höras))

Detta är allt som står. Mina kunskaper om sådant här är väldigt små, men det verkar på något sätt ligga i luften att det är Hennes sidas överklagande som gick fram. Eller är det jag som är defiatistisk?

Värt att notera
Mammans ombud på Fina Advokatbyrån, SåChic, verkar inte vara kvar i bilden. Det är helt i linje med Hennes vana att dra på sig samarbetssvårigheter i alla möjliga sammanhang. Att självaste chefen för Fina Advokatbyrån är kallad har vi sett förut. Då skickades en ersättare fram när det blev dags. Det här med 'särskild företrädare' handlar om att vederbörande representerar barnen i målet.

Vems överklagan kan ha lett till hovrättsförhandling?

<UPDATE>Allt var fel. Hovrätten tar upp alla överklagade domar. Det är bara Högsta Domstolen som prövar domen för prövning, om man säger.

Tack för infon, Tycko</UPDATE>

Det yngsta ringer pappa

Jag skrev om det yngsta barnet och hur h*n vägrade att åka hem till mamman (Henne) häromdan. En av kommenarerna i till den postningen gick ut på att det kanske inte var så farligt, 'Det hör till att barn gör uppror lite då och då'. Det kan man ju hålla med om.

Emellertid
Kommentaren avslutades så här:

Men man ska helt klart vara vaksam för händer det för ofta då kan det vara något som är fel

Så sant. Igår ringde barnet och var nästan desperat på att få vara med och sen sova hos pappan. En förkrossad pappa kunde bara inte ta hem barnet och sedan till dagis nästa morgon. Han fick ta till nödlösningen att lova ett annat tillfälle.

'Händer det för ofta då kan något vara fel', var det.

Tråkigt och kanske skrämmande
är att barnet inte sade något om varför det var så viktigt att h*n skulle till pappa, eller något om hur det var därhemma. Mammans yppandeförbud slår allt hårdare, verkar det som.

Man skulle ha bott i Ystad...

Barnens pappa tog ett nackgrepp på ett barn och dömdes av vår Tingsrätt till 75 timmars samhällstjänst och sammanlagt 55.000:- i skadestånd av olika slag. Domen är i och för sig överklagad, men jag kan konstatera att vi bor i fel härad.

I Ystad har nämligen Tingsrätten därstädes friat ett föräldrapar som bägge har slagit sin dotter. Det ni. Motiveringen sägs vara att

...pappans slag inte haft den intensitet och varaktighet eller orsakat tillräckligt mycket smärta för att bedömas som misshandel

Han, och för den delen också modern, slog inte tillräckligt hårt eller länge alltså. Vår Tingsrätt ansåg tydligen att pappans nackgrepp var tillräckligt hårt och långvarigt för att straff skulle utdömas.

Undras vad Hon får av Soc och skola när barnen börjar prata om hennes framfart och metoder därhemma. En enkel till Ystad kanske?

DN respektive SvD om saken. <UPDATE>TV4 toppade med saken i kväll. Video här. </UPDATE>

Städskåpsrevolten

Sura Gamla Katten är måttligt road av den leksak som
det yngsta barnet köpte åt henne på loppisen i helgen

Den här helgen hade pappan barnen även natten till måndagen. Tanken var att han skulle följa dem till skola och dagis, varifrån sedan mamman skulle hämta dem. Det slutade med att han hade två av dem en natt till.

Revolt!
På morgonen vägrade nämligen det yngsta barnet. H*n bara vägrade att åka hem till Henne sedan. Barnet till och med gömde sig i städskåpet för att inte behöva gå till dagis och sedan hem till Henne. Situationen var besvärlig. Det fanns ju tider att passa. Det var egentligen bara en sak att göra.

Pappan ringde Henne och frågade. Hon gick faktiskt med på det, liksom att ett av de andra barnen också fick natta hos pappan igen.

Träning
Det barnet tränar på måndagar och det är förstås pappan som har uppgiften att vara med. Mamman gör inte mycket när det gäller barnens aktiviteter. Kan de inte ta sig till dem själva, så får det vara. Det har också hänt mer än en gång att det barnet har sovit hos pappan efter träningarna. Nåväl:

I går kväll ringde Barnens Farmor pappan där han satt på läktaren och såg barnet spela en match. Det tjoades vilt i luren, det var det yngsta barnet som hejade på syskonet.

Sånt är kul.

Funderingar
Själv hoppade jag högt när jag hörde detta. Ett barn som vägrade att återvända till Mammans hem. Det låter allvarligt. Å andra sidan kan det vara en sådan nyck som barn får. Eller att barnet ville slippa konkurrensen och konflikterna med syskonen, för de fortgår. Om än mindre våldsamma än tidigare.

Kul men ändå inte, alltså.

Fars Dag

Pappan hade, som vanligt den här hösten, barnen i helgen. Vad mamman än håller på med, så är det inte umgängessabotage. Tvärtom, pappan får gärna ha barnen så mycket han vill, och mer ändå. Bara Hon får bidragen, förstås. En helg framöver skulle han vara utan barnen, men detta ändrade Hon raskt på eftersom hon har arrangerat någon privat (kommersiell?) aktivitet då. Nåväl:

Fars dag
Barnen uppvaktade sin pappa med teckningar, en present eller två samt kaffe 'på sängen' igår. Det var till och med så att Barnens Farmor avkrävdes en present åt pappan när vi var förbi och morsade. Det fick han.

Loppis till glädje och nytta
Det var en loppmarknad granngårds i lördags. Pappan gillar sånt. Bra på att pruta redan låga priser är han också, så det blev en del fynd. Lite tvåkronorsgrejor till barnen och sen det som verkligen behövdes: Varma kläder.

Mamman har märkligt svårt för det här med kalla årstider. Barnen får inte med sig tillräckligt när de kommer till pappan, så det har varit både kallt och blött emellanåt. Nu kan de klä sig varmare (och renare! Ett par jackor var nästan grå av smuts) när de är med honom.

Det är inget fel på lagen...

Vi har ju blivit ganska luttrade under de här två åren, barnens pappa, deras farmor och jag. Pappan har behandlats som stryk av samhället, kan jag påstå utan att överdriva. Skruvar jag lite på det hela så kan jag möjligen sträcka mig till att han 'bara' ignorerades av Soc. Men han behandlades som värsta missdådaren av Tingsrätten för ett nackgrepp på ett av sina barn under ett bråk i familjen.

De flesta inblandade tjänstemän och jurister har varit kvinnor, och jag har fått hålla i mig hårt för att inte lägga ett genusperspektiv på det hela. Hoppas ni håller med om att jag har klarat mig från detta.

I dag skriver Anna Larsson i SvD om Michael Alonzo och hans bok, Ge aldrig upp, om sin historia och kamp för sonen. Hon resonerar också om män, fars dag och vårdnad. Hon sätter huvudet på spiken när det gäller lagen, tycker jag:

Det svenska rättssystemet är orättvist, menar Alonzo, för när domstolar dömer till enskild vårdnad går den i mer än 90 procent av fallen till mamman. Det har han rätt i. Men det är inte lagen det är fel på. Lagen gör ingen skillnad på mammor och pappor, lika lite som arbetsmarknadslagen gör skillnad på kvinnor och män...

...Det är tillämpningen som är problemet

Medhåll. Sen menar hon att 'vi alla är med och formar de förväntningar som finns på män och kvinnor och som sen förföljer oss ända in i rättsväsendet'. Det vet jag inte om jag kan hålla med om. Att rättsväsendet till mer än 90% dömer enskild vårdnad åt mamman anser jag nog beror mer på fördomar och okunskap hos den dömande maktens personal än något annat. Dessa fördomar och den okunskapen beror nog mycket på slentrian, slapphet och konformitet med det Polititiskt Korrekta. Hur många tjänstemän i en hierarki vågar sticka ut hakan?

Fördomar om män som socialt och emotionellt handikappade våldsbenägna läggs till fördomar om kvinnor som självuppoffrande, kärleksfulla och svaga men ändå starka varelser. Sen spelar det nog ingen större roll vad som framkommer eller sägs i rätten. Eller annorstädes:

Den vårdnadsutredning som gjordes målar upp skrämmande interiörer om lort, bortstötning av barnen samt fylla (på morgonen!) och fortsätter sedan med att rekommendera Henne enskild vårdnad utan att tackla problemen annat än med en rekommendation om att hjälpa mamman med Hemmahosare.

Men det vore trevligt om, som Anna Larsson skriver, man tillämpade lagar och förordningar könsneutralt och inte efter fördomar, konformitet och strävan efter det Politiskt Korrekta. Det blir väl när, som det heter, Pigs fly...


(When pigs fly??! )

Vintern står för dörren

Jag berättade häromdan om barnet som var för tunt klätt i helgen. Samma barn vars extralåda på dagis var tom.

Förra hösten var alla barnen fel klädda för årstiden, skorna var till och med trasiga i vätan så att minst ett par strumpor faktiskt möglade. Går vi mot en sådan höst och vinter till?

Pappan tog upp saken när han lämnade över helgens barn till Henne.
-Vinterkläderna ligger i källaren, kom svaret.

Varför Hon inte går ner, tre plan med hissen och sen en dörr och tio meter, till förrådet står skrivet i stjärnorna. Hennes stjärnor. Tilläggas kan att det var vi som såg till att barnen fick riktiga vinterjackor förra året.

En sak till
Barnens klädsituation är bättre än på länge. Mamman har nämligen fått en kartong med lite äldre plagg från kända butikskedjor, f*n vet hur. Då kanske Hon slipper följande förnedring en gång till:

Ett av barnens lärare ekiperade på egen bekostnad ungen i fråga tidigare i höst. Vi får väl hoppas att Hon tackade läraren för detta, men helt säkra kan vi inte vara.

Hon är den hon är

En helg till

Tom är en svårfångad rackare för Plastfarfars kamera

Pappan har de två yngsta barnen den här helgen. De äldsta är på resa till deras morbror. Det måste, inte helt förvånande, sägas att det är så mycket lugnare när inte alla barnen är hos pappan. Barnens Farmor och jag var förbi ett par vändor och i dag hade vi en utflykt och klappade getter, hästar och en skitgullig svart liten gris som var rädd för getterna i samma hägn.

Som vanligt
Pappan hämtade barnen sent på eftermiddagen i fredags. Det visade sig då att de inte hade fått något att äta sedan frukosten. I och för sig hade de varit på utflykt och fått 'kakor och godis', men inget mer. På vägen hem avåts en medtagen smörgås, fick vi veta.

På ett sätt var det faktiskt uppfriskande att höra barnet kritisera mathållningen den dagen. Det innebär ju att barnet vill ha mat, och inte bara gottis. Utflykt eller inte. Samtidigt är det deprimerande att Hon inte ser till att barnen äter som de borde.

Lika deprimerande som att ett av barnen hade med sig kläder för en svunnen årstid. Eller att få höra att det barnets låda på dagis med kläder i reserv för väta/kyla är tom.

Trist

Trevlig Allhelgona

Paappa!

Heter det så? I kväll är det två år sen den ödesdigra kvällen som har kostat pappan så mycket, och då menar jag inte pengar.

I kväll hämtar han de två yngsta barnen och är med dem hela helgen. De två äldsta är bortresta till sin morbror. Mamman ägnar sig åt vad hon nu ägnar sig åt när barnen inte är hemma. Alkohol och Hamstermannen är ett säkert tips, vet vi.

År ett
I princip hela det året gjorde Hon vad hon kunde för att krossa pappan. Det inleddes på ett skyddat boende och fortsatte på ett familjehotell. Veckor av indoktrinering hos folk som inte kan tänka sig annat än att pappor är monster och skyldiga till allt man över huvud taget kan tänka sig att kasta fram om dem.

Hon gjorde sig till och med känd hos polisen för sina ideliga 112-samtal när pappan syntes under horisonten. Hon utmålade sig som ett rö och den som skötte hushållet medan pappan 'satt full i ett hörn' i en misshandelsrättegång. Parallellt kom det i Soc' journalanteckningar att hon inte klarade av fyra barn själv. Hon bara måste ha deras stöd.

Dessa motsägelser kom Hon undan med. Pappan dömdes för misshandel (nackgrepp) och Hon fick i princip allt hon bad om av Soc utom bredbandet. Det fick hon betala själv.

Tingsrätten tilldömde Henne interinstiskt enskild vårdnad om barnen. Hon fick det hon var ute efter, alla bidragen till sig. Pappan fick träffa sina barn fem timmar varannan vecka, detta under medverkan av en kontaktperson. Tre k-personer avsade sig efter kort tid allt samarbete med Henne. Den fjärde har både livserfarenhet, pondus och inflytande. Hon blev kvar.

Pappans kärlek till sin barn höll honom uppe, och hennes försök att alienera dem gentemot honom lyckades inte. Det var mest det äldsta barnet som ställde upp på hennes sida, men det har tynat av nu.

Pappan, utkastad och ignorerad av samhället, fick en egen lägenhet. En 2½ via en bostadskö som Barnens Farmor hade satt honom i för länge sedan. Pappan inreddde omedelbart lägenheten för att kunna ha alla fyra barnen där. Detta kom snart till nytta när mamman reste bort utan att kunna ordna barnvakt. Helt utan kontaktperson hade pappan barnen i tre dagar medan mamman var iväg på en yrkesrelaterad aktivitet. Han slog dem inte, kan vi meddela Soc och BUP.

De första missförhållandena uppdagades. Barnens hygien sjönk till under all kritik, de var fel klädda för årstiden och vi konstaterade till och med att ett par strumpor hade möglat på grund av läckande sommarskor i November månad.

Det visade sig att barnen inte fick något morgonmål. 'Vi hinner inte' var förklaringen.

År två
Pappan fick fortsätta att träffa sina barn under medverkan av en kontaktperson, fem timmar varannan vecka. Hennes polisuppringningar på honom upphörde. Ingen hade lett till nånting. Pappan var för snäll vid ett av ingripandena, tycker jag. En polis tog nämligen in honom enbart på grunden Hennes fabulerande utläggning om brott mot ett icke existerande besöksförbud. JO skulle ha knäppt vederbörande ordentligt på näsan för mindre.

Mamman arbetade oförtrutet med sitt vanliga. Hon var (är) sjukskriven för utmattning och oförmåga att ta tag i saker. Detta verkar drabba hemmet och barnen mer än hennes yrkesutövning. En vårdnadsutredning talade klartext: Snusk, förskjutanden av barnen samt fylleri (på morgonen!) finns i bilden. Av en anledning som bara finns i utredarens sinne rekommenderade hon ändå enskild vårdnad åt Henne. Händelsevis är vårdnadsuredarens rekommondetation ord för ord vad manshatarna på BUP säger i utredningen.

Vi konstaterade att Hon slår sina barn. Dels genom barnens försägelser och även i några fall såg vi märken på dem. Men barnen hade slutat att svara på frågor.

Yppandeföbudet. Mamman hotade uppenbarligen barnen med de mest hemska saker om de berättade om vad som skedde därhemma. Barnens ordförråd inbegrep nu 'barnhem' (som avskaffades i Sverige 1982) samt klyschan 'fosterhem i Värmland'. Vad hotade hon dem med, egentligen?

Soc ordnade en stödfamilj, som skulle avlaste Henne på helgerna. Den avsade sig dock uppdraget efter första helgen och en förstörd innerdörr. Barnen var för vilda och konfliktfyllda för dem. Någon ny stödfamilj stod tydligen inte att finna.

På rekommendation från bland andra vårdnadsutredaren får Hon, som fyller 45 nästa gång, två hemmhosare som är i familjen 1-2 gånger i veckan. I sann nutida entrepenörsanda är de från ett företag: 700:- plus moms kostar de enligt hemsidan för att lära Henne att sköta sin vardag.

Hemmahosarna omfattades av yppandeförbudet, så barnen sade i princip ingenting om dem mer än att 'de dricker kaffe och pratar med mamma'. De har också tagit barnen på utflykter några gånger, hur det nu förmodas ingå i uppdraget. Men barnens hygien blev lite bättre iallafall.

<Update>Den vårdnadsrättegång som skulle avgöra vårdnadssituationen ställdes in. Parterna förlikades under en förhandling precis före. Pappan får ha barnen varannan helg. På sikt kan detta ändras till en mer balanserad vårdnadssituation. Kontaktpersonen behövs inte längre.</Update>

I September kallades Hon till samtal hos Försäkringskassan. Gissningsvis för att någon reagerade på hon skyltade rätt bra med sina yrkesaktiviter under pågående sjukskrivning. I skrivande stund har FK ännu inte hört av sig med vad de kommit fram till. Pappan tror att Hon kommer undan som vanligt. Det gör inte jag, som själv är sjukskriven efter en ändtarmscanceroperation som FK faktiskt hade mage(!) att ifrågasätta. Är de lika arroganta mot Henne, så...

År tre. Nu
Misshandelsdomen är överklagad och vi väntar på utslaget. Barnen mår mindre dåligt efter förliknngsdomen och pappan har haft dem varje helg sen dess. Mamman är mest mån om att få bidragen i egen ficka. Hygienen hos barnen är bättre men långt ifrån bra.

Barnens interna konflikter och bråk är nu råare i ton och handling än någonsin. De verkar leva helt utan styrsel där hemma. Vi får veta att när Hamstermannen (som ett av barnen är lite rädd för) är på besök, så låser mamman in sig och älskaren i sovrummet. Barnen får sköta sig bäst de vill.

Inget av barnen har längre kvar några sparade slantar. Vi vet att i ett fall konfiskerade Hon hundralappar från ett av barnen till 'mat och kläder'. Yppandeförbudet täcker förstås detta också, men detta vet vi faktiskt. Och barnen tiger still så fort pengar kommer på tal. I ett fall långt över tusenlappen.

Framåt
Mina tankar går till den nyårsförhoppning som jag utryckte i slutet av -06. Den står sig, tycker jag. En annan tanke går till den här betraktelsen i Metro av Hillevi Wahl. Hur kommer barnen att se på det det hela när de har vuxit upp?

PS
Jag tänkte mig att länka till varje påstående här. Men det hade blivit för mycket blått. Bläddra själva eller tro mig.

PAS-barn II

PAS står ju för 'Parental Alienation Syndrome' och handlar om att en förälder, i det här fallet Henne, gör sitt bästa för att få barn att mer eller mindra hata den andre föräldern, i vårt fall barnens pappa. Syndromet är inte accepterat av vetenskapen, men vi har sett det på nära håll. Läs mer i länkarna till höger.

PAS-barn I
Det äldsta barnet var helt klart under hård press att förskjuta sin pappa under det första året efter separationen. Det var till exempel inte ovanligt att h*n vägrade att vara med på träffar med pappan, eller att h*n ringde upp pappan bara för att komma med rena okvädingsord. Detta förmodligen med mamman stående bakom, coachande. Tyvärr kan jag inte utesluta att BUP hade ett finger med i spelet också. BUPparna där vi bor är inte helt förutsättningslösa när det gäller män och skilsmässor, om man säger. Nåväl: Det senaste halvåret har det hänt saker.

Barnet i fråga har lugnat ner sig åtskilligt när det gäller agget mot pappan (men är fortfarande lika spelgalet) och det var längesen det inte ville träffa pappan. Det var då Hon tvingade barnet att följa med. Jag spekulerar i två anledningar till den bättre relationen med pappan.

Dels växer barnet och blir klokt nog att bilda sig en egen uppfattning om världen, och sen har det fått en ganska tung roll därhemma. Nämligen att ta en massa ansvar som mamman inte tar. Det mest flagranta är att barnet, inte mamman, är den som går och handlar i familjen. Nu senast var hon ensam från barnen hela helgen och det första barnet fick göra på måndagen var att gå och handla. Det var så gott som tomt i kylen. Gissningsvis fick h*n städa upp efter mammans helg med fylla och Hamstermannen också. Och h*n har en bit kvar till tonåren...

Om mamman behöver barnets instatser där hon själv inte förmår, så är det förståeligt att hon inte pressar i det åsikter som barnet egenltigen inte har. Nu har hon bytt fokus på sitt PAS-ande:

PAS-barn II
Ett av barnen som förut var tajt med pappan har ändrat beteende det senaste halvåret. Från att ha varit öppen, utåtriktad och meddelsam har h*n slutit sig och blivit stundtals aggressiv. Pappan har fått höra saker om sig själv som han aldrig hört från det barnet. Likaså pratar barnet inte längre alls om förhållandena därhemma.

PAS igen, alltså.

Barnens Farmor har använt uttrycket 'kväst' om beteendeförändringen, och det är svårt att säga emot. Inåtvändheten kopplad med aggressiva utbrott kan bara vara tecken på att barnet inte mår bra. Det har blivit något bättre sen pappan fick sin utökade umgängesrätt, men trenden är nedågående om man säger. Vi tror oss nu veta vad det hela kan bero på.

BUP
Mamman har berättat för pappan att hon går på BUP med barnet i fråga sedan en tid som mycket väl stämmer överens med barnets ändrade beteende. Barnet självt vägrade till en början att bekräfta detta. All info om saken fram till helt nyligen kom uteslutande från Henne, och det var enbart infon om att de gick där och att ett yngre syskon tydligen 'står på kö'.

Helt nyligen fick pappan veta lite mer om BUPpandet. Barnet och mamman träffar tillsammans 'en tant som pratar med mamma, likadant som mamma'. Sen var det stopp.

Barnet får alltså inte vara i enrum med psykologen. Gissa om allting filteras av Henne då?

En psykolog värd sitt salt borde nog ta tillfälle att samtala med barnet i enrum, tycker jag.

En psykolog värd sitt salt borde också ha insett vid det här laget att allt inte står rätt till, tycker jag.

Men, det är klart, såna är dom på vårat BUP. Männen är odjur.

Ett av Hennes löften är nu infriat

Det ni. Det trodde ni väl inte? Möt Tom:

Bilden är inte bra. men den enda jag har just nu. Bättre följer

För ett och ett halvt år sedan lovade Hon barnen ett husdjur. Det talades om en kanin eller en hamster. Det blev en guldhamster. Och det var förstås barnens pappa som infriade Hennes löfte. Vad trodde ni. Att Hon skulle stå för sitt ord, eller? (Det där var elakt, men hon har faktiskt statistiken emot sig när det gäller att hålla löften)

Han har alla fyra barnen den här helgen också. So far, so good, vill jag påstå. Men lite smolk finns det alltid:

Hygienen
Jag har rapporterat att hygienen har blivit bättre den senaste tiden, men nu luktade ett av barnen som förut: Snusk och fattigdom.

Yppandeförbudet. Igen
Tre av ungarna kom på kickboards och de hade inga som helst skydd den här gången heller. Jag blev faktiskt lite grinig, eftersom jag tycker att det är viktigt med skydd då med. Det tyckte barnen också. I somras.

På mina frågor, till gränsen till tjat, om skydden fick jag intetsägande svar och dessa blanka ansiktsuttyck som jag så väl känner igen vid det här laget: Barnet i fråga vill/får/kan inte lämna ett tydligt besked, gissningsvis för att det speglar en negativ aspekt på tillvaron med Henne. Jag kan bara dra slutsatsen att skydden återigen är 'borta'. Det har hänt förut och de har kommit tillbaka.

Nu känns det på något vis som om skydden är borta för gott. Jag vet inte varför. Skulle något av barnen skada sig i ett fall så vet jag i allafall en som kommer att få sina fiskar varma. (Tänk om Hon har sålt dem. Hemska tanke!)

PAS
Vi har berättat en längre tid om det äldsta barnet och dess utsatthet för mammans antipappa-propaganda. Det har lugnat sig på den punkten, barnet i fråga är inte så alienerat gentemot pappan längre. Däremot verkar ett av syskonen mer och mer avogt mot pappan. Inte överraskande vet vi nu att det barnet och mamman går till BUP varje vecka...

Mer om detta senare.

Tom
Hamstern bor alltså hos barnens pappa. Han välkomnades med stora famnen av alla barnen och de skildes åt under tårar.

Den cyniske läsaren ser förstås det här som en muta. Pappan svarar bara att han tänker på barnen. För det gör han.

Pappaombudsmannens gärningsmannaprofil

Pappaombudsmannen Arne Wirén skriver då och då i Metro. Den här gången om om de mammor som med alla medel försöker stöta bort papporna ur barnens liv. -Här är hon, avklädd i hela sin tarvlighet, skriver Wirén:

Hon lever på bidrag, helt eller delvis. Påfallande många av de här kvinnorna är sjukskrivna, de har eller har haft psykiska besvär, de är arbetslösa eller går på arbetsmarknadsprogram

Har han lusläst vår blogg, eller? Njae. I vårt fall så saboterar Hon ju inte umgänget, tvärtom får ju pappan ha barnen långt mer än förlikningsdomen sade. Knappast av några andra skäl än att hon får den avlastning som hon så hett eftertraktar och att barnen mår så mycket bättre (mindre dåligt, snarare) nu när de har så mycket mer kontakt med pappan.

Men i övrigt är det på pricken...

Länk (Tack för tipset, UllaH!)

Besked dröjer...

Jag har ju berättat att Försäkringskassan har kallat Henne till samtal för en tid sedan, detta med anledning av att hon är så märkvärdigt yrkesaktiv under en heltidssjuksrivning. Då hette det att hon skulle få besked om eventuella åtgärder efter tio dagar.

Nu har det snart gått två veckor sedan beskedet skulle ha kommit. Hon har sagt till barnens pappa att hon väntar på det. I och för sig kan hon ha fått det, men vi tror att Hon inte skulle undanhålla pappan detta. En anmälan från mig i början av 2006 ledde till att Hon med triumf i stämman meddelade pappan att 'hans' anmälan möttes av skratt och revs sönder. (Men Hon försvann från ett par instansers annonsering, och jag tror nog att det finns ett samband där)

Skulle utfallet bli negativt i form av bidragsstopp, återbetalning eller rent av åtal så skulle vi nog fått höra det också. Hon har ju bestämt sig för att det var jag som anmälde henne och att jag 'har trakasserat henne en längre tid'. Då tror jag nog att jag hade fått höra av Henne.

Trakasserier?
Jäpp. Noga räknat fyra gånger, i form av brev till Soc där Barnens Farmor och jag uttrycker vår stora oro för hur barnen hade det. Första gången gällde det bland annat Hennes underlåtenhet att ta barnen till tandläkare respektive läkare. Andra gången citerade vi diverse missförhållanden som framkommit i vårdnadsutredningen. Tredje gången handlade det om att barnen inte fick något morgonmål därhemma. Det är sant! Uppväxande barn fick dagens första mål mat till lunchen.

Det fjärde brevet var det allvarligaste och jag funderade faktiskt på en kopia till polisen: Hon slår barnen regelbundet. Men så länge barnen inte berättar för någon annan vuxen än pappan om det som sker, och till och med då fragmentariskt och knapphändigt, så är det stört omöjligt att gå vidare med saken. Nåväl:

Var det min anmälan som låg till grund för samtalet på Försäkringskassan och eventuella påföljder, så skulle det innebära att deras fuskutredare har en handläggningstid på sju månader. Det har jag svårt att tro.

Hon kanske skulle rannsaka sin omgivning. Är det någon som är bra på att dra på sig ovänner, så är det Hon. Hennes temperament och bristande impulskontroll tenderar att med tiden bli för mycket för de flesta.

Under alla omständigheter
När ett besked med potentiellt mycket svåra konsekvenser dröjer, så skulle väl vem som helst vara tämligen orolig. Inte Hon, inte. Hon verkar ta lätt på saken.

Det skulle inte jag göra i hennes läge. Vi får se.

Det här var nytt

Pappan hade barnen i helgen. Igen. Förlikningens schema om varannan helg är helt åsidosatt. Han har faktiskt haft barnen varje helg i över en månad nu. Mamman har ju inte fått den avlastning som hon har begärt av Soc, så då får väl pappan bli det i stället. Nåväl:

Det gick bra som vanligt och likaså som vanligt var Barnens Farmor och jag förbi en sväng. Vi gick på en marknad tillsammans och hade det ganska kul i dessa Halloweentider.

En av det äldsta barnet Halloween-dekorerad tårta

Jag kunde konstatera att det dyslektiska barnet tyvärr inte får den ack så viktiga dagliga lästräningen hemma hos mamman, men också något nästan värre:

Straff!
Barnens språk och de konflikter som oundvikligen blommar ut i en syskonskara (De är fyra. Nu vet ni det) är mycket hårdare nu än när de bodde med pappan hemma. De använder inte så lite råa uttryck när de är arga eller missnöjda, några av dem kan störa till och med mina härdade öron.

Vid ett tillfälle gjorde ett av barnen en dum grej mot ett syskon och fick en tillsägelse av pappan. Det förorättade syskonet blev alldeles till sig av saken.

-Ska h*n inte få ett straff, fick vi höra. -H*n måste få ett straff

Det räckte inte med en tillsägelse, pappans normala åtgärd i lägen som detta. Det förorättade barnet förutsatte att förorättaren skulle få en bestraffning för det utförda. Det där kommer inte från vare sig pappan eller oss. Återstår en: Mamman.

Vi vet att Hon far fram med ryck och tag (och ett och annat slag, men det verkar inte vara så vanligt längre), liksom utfall med rop, skrik och hårda ord som 'Ungjävlar' mot barnen. Nu vet vi också att hon kör med regelrätta bestraffningar för olika förseelser.

Yppandeförbudsreflexen igen
Vilken typ av bestraffning, eller vad de straffas med hemma för olika förseelser gick inte att utröna. Barnen teg om saken. Molteg.

Förr eller senare lär det nog framkomma vilka bestraffningar Hon kör med. Barnens tystnad är inte hundraprocentig och de försäger sig emellanåt, som den här gången till exempel.

Till dess kan vi bara hoppas att Hon inte använder rottingen på sina barn

Lästräning, var det

Ett av barnen är ju dyslektiker, ett svårstavat men mycket bättre och sakligare uttryck än det gamla 'ordblind'. I veckan var pappan och pratade med barnets speciallärare om läget.

Barnet får träning i skolan två gånger i veckan, det går bra och är till och med så kul att det har hänt att de har suttit över utan att märka det. Glädjande, liksom att det var läraren som bad att få träffa pappan och inte tvärt om.

Daglig träning är minst lika viktigt som att börja i tidig ålder, fick han veta. Tyvärr accepterade inte barnets mamma tanken på att barnet kunde ha läs- och skrivproblem förrän bara för några månader sen. Till saken hör kanske också att barnets skola blundade med hela huvudet om saken. Specialträning är ju en utgift för dem...

Lästräning
Två gånger i veckan med skolan innebär att det är fem dagar till per vecka att träna. Det behöver inte alls innebära traggel i timmar, utan bara att man läser roliga historier eller annat lättsmält tillsammans i 15-20 minuter. Pappan ska förstås göra det när han har barnet i fråga. Mamman, då? Jag fick i dag tillfälle att fråga barnet om det fick lästräning hemma och fick ett lika dystert som välbekant svar:

[Tystnad]

Vi har hört det många gånger nu, och lärt oss att tolka dessa tvärstopp i snacket och tystander ungefär som politiska kommentatorer en gång tolkade Kreml. Som frågan var formulerad, betyder svaret helt enkelt -Nej, mamma hjälper mig inte. Men det får ju barnet inte säga, så då blir det yppandeförbudstystnaden i stället.

Lite senare fick jag tilfälle att ställa om frågan, och då var barnet mer förberett. Svaret den här gången blev ett lite utdraget 'Ja. Jo, det får jag nog'.

Nog så talande om Henne.