En släng av sleven

Faktiskt. När utredaren tidigare i höst träffade barnen tillsammans med sin pappa på en av träffarna, var vi med. Lite mycket folk på en gång, tänkte jag och frågade utredaren om vi var i vägen på något vis, barnens farmor och jag. -I så fall lämnar vi.

-Inte alls, kom svaret. Stanna gärna. Vi blev då kvar ett tag, men inte hela träfftiden som är fem timmar.

Vårdnadsutredningen
...tar faktiskt upp saken. I resonemangsdelen finns ett avsnitt om fadern och umgänge med barnen. Där står det så här:

För att möjliggöra på bästa sätt en bärande relation, är det lämpligt att barnens och faderns anhöriga inte är med vid umgänget. Det är lättare att koncentrera sig både för barnen och [Pappan] om de kan vara ensamma, bortsett från en kontaktperson. Anhöriga kan vara med och träffa barnen emellanåt, men inte för ofta.

Där fick vi. Utredaren var tydligen alldeles för fokuserad på att observera barnen och pappans kommunikation med dem för att notera konkurrensen om pappans uppmärksamhet. Jag till och med berättade om detta för utredaren.

Sagda konkurrens leder till konflikter (som utredaren tyckte att pappan hanterade bra) och även till att han tvingas ransonera sig med ungarna i något slags Time Slot-förfarande.

Då är det inte helt felt att deras farmor eller jag ägnar oss åt det för stunden försmådda barnet. I helgen, till exempel, var det hela sju veckor sen barnen träffade pappan senast. Lita på att de var taggade på att få tid med pappan. Lita på att vi var bra att ha till hands.

Men vi gick ändå tidigare än vi hade velat. Utredarens ord ringde i våra öron. I bilen diskuterade vi om Tingsrätten kan förordna om träffar utan anhöriga eller om de kan ge oss en kvot som inte får överskridas.

Själv tror jag inte det, men f*n vet. Vi har blivit rätt så luttrade på den här resans gång, ska ni veta.