En kanonträff

Vi lät ju inte barnen veta vad som stod på agendan inför träffen i Lördags. Tanken med detta var att aktiviteten i fråga inte skulle vara en faktor när det äldsta barnet bestämde sig för deltagande eller inte.

Barnet valde att avstå. Den som anser att PAS är kvasivetenskapligt nonsens har inte sett det här läget. Nåväl:

Färden gick till en julmarknad med några tillhörande attraktioner i form av åk- och skridoskamöjligheter. Jubel!

Som vanligt blev det stundom besvärligt när barnen ville vara med pappan och kappades om detta. Jag stod faktiskt med en klump i halsen vid ett tillfälle:

Skridskoturen
Det yngsta barnet kan inte åka skridsko. Då blev det att stå och titta på när pappa åkte runt med ett annat. Det var en otröstlig unge som stod där och bara grät och grät.

Vill vara med pappaa,

ekade det vida ikring. Pappa var det enda som gällde för en som inte får träffa honom mer än fem timmar varannan vecka. Folk omkring hade ju förstås inte bakgrunden, men jag såg ingen ta illa upp. Alla hörde ju att det var ett lesset barn som stod där.

Pappan löste det snyggt, tyckte jag. Vare sig jag, farmodern eller kontaktpersonen kunde trösta barnet. Men pappan åkte fram och snackade lite, vad de sa hörde jag inte. Barnet nickade och avtågade med farmor till några stånd. Sen kom de tillbaka, barnet med en påse hårt i handen. -Till pappa, sade barnet. -En julklapp? Nej en present! Julklappar ger man ju på julen, och det är ett par veckor dit.

Barnet hade köpt ett gosedjur till sin pappa. Det ska ligga i sängen med pappa på nätterna så att han tänker på barnet när han sover. Det gör han förstås ändå, men det värmde. Ett liten julsaga i allt eländigt som pågår.

En sjösjuk plastfarfar
Jag bidrog tappert till förlustelserna genom att åtfölja ett annat, lite större barn på några aktiviteter. En av dem var jag lite tveksam inför. Skulle det verkligen gå bra, det här? Inte kunde jag säga nej, heller. Massor av ungar i samma ålder höll ju på där. Bara en sak att göra: Åka med. Do it. Grin and bear it, som det heter. Gilla läget.

Jag överlevde, nätt och jämt. Barnet tog direkt en omgång till. Och en till.

Inside info
Vi har ju föresatt oss att aldrig snoka i hur barnen har det hemma, men i förbigående får vi nästan varje gång veta något nytt. Nu, till exempel, sade barnen rakt ut att det bara var skönt att det äldsta barnet inte var med. Och att de skulle köpa blommor till pappa i julklapp och de skulla vara från alla utom det äldsta.

Barnet i fråga är tydligen besvärligt mot dem där hemma. Det kan fara ut mot Henne också, har vi sett i vårdnadsutredningen.

Det är det barnet som vi uttryckte vår stora oro för i vår första skrivelse till Soc. Samma barn har saboterat träffar och tillbringar i princip sin vakna tid framför dataspel och TV. (De andra har klagat på att TV-n är högt påslagen sent på kvällarna när de ska sova. Jag hörde vilket program det var frågan om. Det börjar 2230)

Vi fick en skrämmande insikt i barnens frukostvanor också. Det blev en separat postning av detta.

Annars var det en höjdardag. Alla var glada. Kontaktpersonen, som övervakade sin andra träff med det här gänget, verkade också gilla läget. Hon mös mest.

Nu ser vi och barnen fram emot nästa gång. Det blir den 23 och vi kommer att fira lite jul hemma hos pappa. Barnen var bestämda på den punkten. De tycker om att vara där. Ett spontant utrop från förra gången har jag tagit till mig.

Pappa vad rent och fint du har det!

Annat är det hemma hos Henne, har vi förstått.