Fölsedan

Rosa marsipan, 8 bitar. (Kul, tycker en gammal datanörd)

Ett av barnen fyllde år förra lördagen. Vi kunde inte fira det förrän den här helgen. Det hade sina komplikationer, beroende på den kontaktfamilj som det och ett av syskonen tillbringar en helg i månaden hos. Inte heller började den här helgen bra. Barnens Farmor och jag landade i ett rent krisområde när vi kom till pappan med världens presentsäck i lördags. Hur skulle detta gå?

Bra!
Min telefon gick väl inte direkt varm, men fölsebarnet ringde ett antal gånger och undrade om vi inte skulle vara framme snart. Den sista när jag precis hade baxat in bilen i en p-ficka utanför pappans bostad. Vi lastade ur rena julklappssäcken med presenter och välkomnades av ett strålande glatt födelsedagsbarn.

Alla presenter var inte till jubilaren. För att mildra diverse avundsjukor så har vi tagit för vana att ge något smått till de andra syskonen vid födelsedagar. Det fungerade alldeles utmärkt. Ett av barnen blev till och med så begeistrad över sitt dinosauriepussel att h*n nästan glömde att kolla vad jubilaren fick.

Vi sjöng Ja må h*n leva, alla verserna, åt tårta och drack saft. Allt var frid och fröjd, kan man säga. Och barnet var helnöjt med sina presenter, tårtan och hur dagen utföll. Att det var grädde i tårtan och att marsipan innehåller äggvita bekom inte de veganska barnen.

Summa summarum en mycket bra och lyckad dag, alltså.

Dagen efter plitade barnet ihop ett brev till pappan där h*n tackade för den bästa födelsedag h*n har haft och Barnens Farmor och jag fick också en hälsning och ett tack.

Sånt värmer.

En gåta

Vi tar det i händelseordning:

Fredag eftermiddag
Pappan hämtar barnen. Det äldsta —spelande— barnet har fått korn på en specialutgåva av ett spel som h*n gillar, i begränsad upplaga, med nya banor och vapen tillsammans med allt man nu gör för att blåsa liv i en tynande försäljning av sin produkt.

Efter en del överläggningar om bl.a ekonomin så klipper h*n till. Problemet är att spelet är för Xbox 360, vars konsol är kvar hos mamman. Barnet är med de andra hos pappan.

Lördag morgon
Barnet har suttit med spelet i nypan hela kvällen före utan att kunna känna på det. Konsolen är ju kvar hos mamman. H*n ringer Henne. -Kan jag komma och hämta konsolen? Jag har det här nya spelet. -Visst. Kom du bara. (Mamman är noga med att få vara ifred när pappan har barnen, därav frågan)

Lördag förmiddag
Det äldsta barnet åker till Henne, och det näst äldsta är med. De kommer hem till Henne.

Och får råskäll!

Anledningen är att det näst äldsta är med. Mamman hetsar upp sig över att det näst äldsta är med. Det var ju bara det äldsta som fick komma.

Det äldsta får skäll för att h*n tog med det näst äldsta, och det näst äldsta får skäll för att det hade det dåliga omdömet att följa med sitt storasyskon när det bara var storasyskonet som fick komma. Hon nöjer sig inte med detta; Hon ringer upp pappan och skäller ut honom för att det näst äldsta fick följa med.

Ingen av de drabbade begriper ett vitten. Vad är det som är så förfärligt med att det äldsta hade det näst äldsta i släptåg? Ingen förklaring från Henne, bara mera skäll.

Det näst äldsta blir sur på det äldsta som anses ha tagit med det mot bättre vetande och de blir osams. Djupt osams.

När de kommer tillbaka till pappan är Barnens Farmor och jag där. Vi har en födelsedag att fira.

Lördag eftermiddag
De två äldsta käftar om vems felet är att det blev som det blev hemma hos Henne och vem som egentligen har något att säga till om när det gäller det gemensamt finansierade spelet.

Det äldsta är mer irriterad än jag har sett på länge. Och detta på mamman! H*n fäller följande replik:

Det finns en mamma[Henne] och en yrkes[Henne]. Jag hatar yrkes[Henne]

Det verkar som om att yrkes[Henne] inte är särskilt barnvänlig. Det var helt klart yrkes[Henne] som de drabbades av, och lika klart att yrkes[Hennes] persona inte var okänd för barnen.

Det näst äldsta ringer upp mamman för att försonas och får bara mera skäll. H*n skulle bara inte ha följt med. Ingen vet varför det var så allvarligt att ett barn till kom med för att hämta Xboxen. Bägge barnen är nu irriterade på mamman, vilket leder till att de försonas. Det halvt förstörda födelsedagsfirandet kan nu fortsätta och utgöra ett lyckligt slut på den här inte så lite märkliga historien.

Men varför var det så störande att två barn kom? Och varför sade Hon i så fall inte till om att bara det äldsta fick komma i ett ärende som tog högst fem minuter?

Ingen vet. Och ingen lär väl få veta heller.

Sån är Hon.

Spelet?
Tyvärr visade det sig vara en release av Halo Wars, ett tämligen våldsamt krigsspel. Mina förhoppningar om ett våldsfritt spelande är nu raderade.

Happy Birthday

Jag har berättat att de två yngsta barnen är hos en kontaktfamilj en helg i månaden. Nu sammanföll detta med ett av barnens födelsedag. Hur hanterar då den ömma och kärleksfulla modern detta? På sitt alldeles egna vis, förstås.

Ett 'party' med några kompisar hemma hos Henne på fredagen och sedan marsch iväg till kontaktfamiljen över helgen.

Jag saknar ord.

[Huruvida k-familjen uppmärksammade fölsedagen i fråga vet vi inte. Återkommer när —eller om— vi får kunskap i saken]

Update: Det barn som inte fyllde (det är två år mellan dem) fick inte vara med på kalaset och fick i stället gå till kontaktfamiljen på fredagkvällen. Det som fyllde kom dit dagen efter, på sin födelsedag. K-familjen visste att h*n fyllde den dagen, men gjorde inget av det.

Jag förstår att de inte trivs där. /Update

Terror eller anarki?

Vi har kört ett av barnen, som har umgängeshelg med pappan, till ett födelsedagskalas. H*n bubblade hela vägen om hur kul det var med ett kalas, det var så länge sedan förra gången. Kalaset i fråga äger rum ett stenkast från Hennes hem, så det vore naturligt att hon hämtade barnet när det är klart vid fyratiden. Icke.

Mamman har meddelat att barnen inte får komma 'före klockan arton', så det blir till att ta bussen och hämta barnet för att sedan bida någon timme innan det är dags att ta barnet och de andra till mamman. (Jag har ingen möjlighet att hjälpa till då)

Det är på något vis typiskt Henne att låta bli att underlätta på det viset. Underlåtenhetssabotage skulle jag kunna kalla det. Lika typiskt som att hon överlät till pappan att köpa presenten. Där sparade hon en slant på pappans bekostnad.

En vanlig vecka
Det har annars varit en ganska typisk vecka. De kvällar pappan över huvud taget har kunnat, så har ett eller ett par av barnen varit hos honom. Ett av dem kanske fyra kvällar. Vi tror att lugnet och harmonin hemma hos pappan spelar in när de söker sig till honom utanför det stadgade umgänget. För det gör de. Det är inte pappan som ber om att få ha barnen. Det är barnen som ber om att få vara hos pappan.

Terror eller anarki?
Mamman kan vara en resolut typ. Hon tvekar inte inför att vare sig skrika eller klippa till. Gränsen verkar gå vid knuten näve eller tillhygge. Jag har länge varit inne på att barnens oro —när alla är hos pappan kan det stundom bli väldigt oroligt— beror på att han vägrar våld eller att skrika åt barnen, till skillnad från mamman. Nu har jag bytt uppfattning, mycket beroende på ett replikskifte med ett av barnen igår.

Hur orden föll skulle bli för krångligt att berätta, men det står helt klart att de bråkar inbördes ännu mer hemma hos Henne än när de är med pappan. Och att mamman inte verkar bry sig. Hon låter det storma och kanske stänger in sig på rummet eller något för att slippa oljudet. (Grannarna har ringt på och klagat ett antal gånger, vet vi)

Undra på att barnen kan vara så oroliga som de är.

Bråk och kärlek

Så kan man sammanfatt helgen. Pappan hade tre av barnen fredag-lördag och det fjärde slöt upp på lördagen efter att ha varit på resa med mamman. Barnens glädje och rena kärlek vid återsendet var en fröjd för pappan.

Men av någon anledning så var morgnarna väldigt besvärliga. Barnen bråkade i timtal i olika konstellationer och pappan, som inte tar till vare sig krafttag eller -ord, hade mycket svårt att lugna ner dem och få slut på konflikterna.

Spelförbud
Det äldsta barnet var belagt med spelförbud av Henne, så h*n hade med sig sin XBox till pappan även om onlineläget inte fungerar där. Orsaken till förbudet var att barnet hade skolkat en hel dag bara för att spela, vilket var för mycket för mamman, som ju numera har skolans uppmärksamhet på sig.

Annars vet vi mer om skolket nu. Barnet är ofta frånvarande från vissa lektioner, men går för den skull inte hem. H*n går i stället på diverse lärarlösa aktiviteter i skolan, gissningsvis då mycket i datorsalarna.

Skolans strävan just nu är att aktivera barnet på det här med hemuppgifterna. Barnens Farmor hade ett USB-minne över, så detta kommer nu att ta material från och till skolan.

Anmäld eller inte?
I ett inlägg för en tid sedan berättade jag om den dåliga närvaron och om möten med skolan. Vi vet nu mer, och kan berätta att skolan inte har gjort någon orosanmälan till Soc om något av de två aktuella barnen. Däremot har någon på skolan antytt för mamman att en sådan kan bli aktuell.

Det räckte för att mamman skulle ta tag i problemen även på hemmaplan. Hon vill inte uppmärksammas mer av Soc just nu, har pappan förstått.

Tanken på att Hon skulle vara på kant med Soc, som ju har gjort så mycket för henne de här åren, känns främmande. Vad som står på törs jag inte ens fantisera om, men något är det tydligen som gör att Hon inte vill ha fler kontakter med Soc just nu.

Annars är insatsnivån som följer: De två yngsta är hos en kontaktfamilj en helg i månaden. De två äldsta har också kontakperson (inte samma) som tar dem på olika aktiviteter någon gång i veckan. Pappans insatsnivå är förutom den stadgade umgängeshelgen varannan vecka att han har barnen i olika konstellationer i princip varje gång det är möjligt för hans tider, 2-4 kvällar i veckan. Ett avsevärt lass, eftersom han arbetar medan mamman går sjukskriven.

Tradera -igen

Vi har noterat att mamman lägger ut stort och smått på Tradera, auktionssajten. En del av det är faktiskt saker som barnen har fått av oss. Sådant är trist att se, även om vi nu vet att ungarna får pengarna i fråga. (Ett riktvärde på salupriset verkar vara tio procent av inköpspriset)

Här gick Barnens Farmor i taket
Nu ligger saker ute som tillhör pappan. De glömdes i det brådstörtade och traumatiska uppbrottet för tre år sedan. Och det är barndomsminnen, saker som han har fått av sin mamma, Barnens Farmor. Mamman får alltså in pengar på saker som pappan fick som liten och har sparat genom åren.

Det är gement av Henne att försöka sälja pappans tillhörigheter. De har faktiskt en något så när civiliserad kontakt —med gardering för Hennes lynniga temperament— när det gäller barnen. Då kunde hon väl ha frågat om han ville ha sina saker, frågar vän av ordning.

-Inte Hon, inte, svarar jag.

(Dessutom vet hon att vi har koll på vad hon säljer efter den här historien. Det verkar inte påverka henne)

Problem i skolan

Att det äldsta barnets spelberoende har påverkat närvaron i skolan har jag nämt, för att inte säga tjatat om. Lite i förbigående har jag också berättat att ett syskon ochså har problem i skolan. I bägge fallen har det visat sig vara värre än jag hade trott.

Möten med skolpersonal
Pappan har varit på möten om bägge barnen nu. Även mamman var förstås med, vårdnadshavare som hon är. Pappan har ett gott intryck av lärarna och tydligen de av honom. Det väckte visst uppseende när de fick reda på att pappan bodde i stan. De trodde tydligen att han hade flytt fältet och stan —var de nu fick det ifrån. Nåväl:

55%
Det äldsta skolkar mer än någonsin. H*n är närvarande bara 55% av tiden, och h*n är i princip aldrig sjuk. Syskonet har problem med klasskamraterna, som gärna retas eftersom h*n tar åt sig och reagerar starkt på tråkningarna. Då går h*n helt sonika hem från skolan. Hur ofta vet vi inte, men tillräckligt för att det ska leda till föräldrasamtal.

Vad gör mamman?
Vi har alltså ett läge där mamman, sjukskriven på heltid, är mycket hemma och två av barnen ofta kommer hem när de borde vara i skolan. Pappan försökte få reda på vad hon gjorde eller hur hon reagerade när barnen kom hem på skoltid, men fick inget riktigt svar.

Att Hon accepterar sådant tyder i mina ögon på att hon egentligen inte bryr sig om barnen. Vi har ju från vårdnadsutredningen att hon sätter sig själv före barnen, och det här verkar vara ännu ett kvitto på saken.

Helgen

Jag ligger lite efter i rapporteringen, av skäl som bland mycket annat har med jobbet att göra. Nåväl:

Moll-Dur-Moll
Så skulle man kunna beskriva den. Pappan hämtade barnen i fredags. Av fyra blev det två. Det yngsta var —per överenskommelse—  iväg med mamman på något. Det äldsta vägrade att komma med till pappan. Orsaken var att Xbox 360 Live inte fungerar hemma hos honom.

Pappan ringde Henne och berättade vad som stod på. Hon lyckades med det fantastiska: Att ställa till med ett uppträde per telefon. Omkringstående måste verkligen ha undrat, men det slutade med att jag och pappan hämtade de två dagen efter medan Barnens Farmor var hemma hos pappan med de två andra.

Lördagen förlöpte väl. Bland annat avnjöt de Mamma Mia på DVD tillsammans. (Vem var egentligen pappan?)

I söndags var jag tvungen att bistå på jobbet, så jag missade ett lyckat biobesök. Värre blev det efteråt.

På Pizzerian
Efter bion bjöd Barnens Farmor hela gänget på middag på en pizzeria. Ett av barnen bara vägrade att gå med. Ett annat beslöt sig för att en enklare markand utanför var mer intressant och det äldsta spelade ut en Stor Scen om sin akut inträffade huvudvärk, med Kast Av Överkroppen Över Bordet och allt som skulle ge vederbörande uppmärksamhet, medkänsla och annat.

Farmodern kände sig givetvis kränkt och sårad av det hela. (Folk stirrade på de olika uppträdandena) Hon sade till de två barnen, som faktiskt borde begripa att de gjorde bort sig. Svaret:

Vi är barn
Vi gör vad vi vill. Hade jag svarat så på min tid, så hade mina föräldrar gjort saker som hade renderat dem fängelse i dagens Sverige. Men de här barnen har inte längre någon som helst styrsel när de är ute. De förstår helt enkelt inte att de gör bort sig när de lever ut konflikter och aggressioner av alla de slag.

De saknar en hämsko i sina liv.

Sån är Hon.

PS: Jag vet en krog hemmavid där hela sällskapet hade blivit utkastat.

Liza -igen

Jag hade bestämt mig för att inte skriva mer om Liza Marklund, Mia Eriksson och Monica Adamsson Antonsson, och inget annat, här. Parallerna mellan Mias och Hennes uppenbarligen mytomaniska beteende och myndigheternas tjänstvilliga uppställning därpå är smärtsamt tydliga. Skillnaden mellan Mia Eriksson och Henne är egentligen bara den tjänstvilliga (och penninghungriga/aningslösa) Marklund och den vidhängande boken. En bok som har gjort bägge till miljonärer. Emellertid:

Aftonbladet
Liza Marklunds hemmaplan och beskyddare har i helgen gjort ett stort nummer av att presentera 'bevis' på att Marklund/Eriksson minsann hade rätt och att allt annat minsann är förtal. Bevisen i fråga har skärskådats av ett antal bloggare. En av dem är Catta, som i sin lilla värld konstaterar att det är Mia själv som är källan till alla bevis. Alltså:

1. Gå till en myndighet och dra din historia
2. Myndigheten tecknar okritiskt ner den
3. Erhåll ett utdrag
4. Bevis!

Det här känner vi igen. I Hennes fall gav det exet 58 dagar med fotboja, ingen vårdnad och ett skadestånd för ett 'nackgrepp' på närmare sextio tusen kronor.

Jan Guillo Guillou
Marklunds vapendragare och business partner på Piratförlaget, en man som skriver på maskin och knappt vet vad en dator är för något, uttalar sig idag om bloggare och Antonssons bok om Mia i en krönika på Aftonbladet Plus, betaltjänsten som jag inte anser är värd pengarna, så jag citerar återigen Catta som citerar  Guillou.

bloggarna kan fortsätta babbla bäst dom vill, för i Aftonbladet och andra riktiga medier lyfter man ändå bara in sånt som är rätt och riktigt.

Läs hennes inlägg on Guillous självgodhet och helt oförstående inställning till bloggare. Mycket bra och läsvärt. Det som inte är bra, är att Mia Eriksson alltså inte är ensam.

Hur många fler män har fallit offer för verbala 'offer' och fega, okritiska myndigheters agerande?

Stöd

Mamman har sedan några månader en stödfamilj för de två yngsta, som är där en helg i månaden. Barnen tycker att det är så-där att vara hos dem, men de vägrar ialla fall inte. I och med att pappan har alla fyra varannan helg, så har mamman alla fyra bara ett veckoslut i månaden. Men hon har nu fått mera stöd.

Sedan en tid har det näst äldsta barnet en kontaktperson som ska bistå med aktivitetsstöd av olika slag. Det började kanske inte helt bra: Tar man ett barn med lässvårigheter och i behov av glasögon till en engelsktalad film med svenska undertexter? H*n hängde mycket dåligt med, och följer gärna med nu i helgen och ser rullen en gång till med syskonen och sin farmor, nu en version med svenskt tal.

Eller planerar man en höjdaraktivitet (för det är det) under en helg när barnet är med pappan? Mamman okejade det hela, men efter lite palavrar är detta nu avstyrt. Barnet får göra det en annan gång.

Omdömeslöst
Varken k-personen och mamman verkar ha tänkt längre än sina respektive näsor. Att mamman inte gör det är inget nytt, men att kontaktpersonen verkar vara i samma liga är trist. Dessutom är den som verkligen behöver komma igång utan hjälp. Det äldsta spelar, spelar och spelar...

Kaospraktik

Så kändes det när pappan och två av barnen kom förbi i lördags. Han hade förstås alla fyra, udda vecka som det var, men det äldsta ville inte annat än att vara kvar i pappans lägenhet och spela.

Ett gott tecken
Spelar man det här? Det inflöt en nerladdningsorder på ett planetariumprogram inför det äldsta barnets eventuella hitkomst. Stellarium är ett himmelsskådarprogram skapat av entusiaster på Sourceforge.net, en osviklig källa till goda, nyttiga och fria program helt i Internets ursprungliga anda.

Stellarium är mycket vetenskapligt, pedagogoskt, välgjort och alltså gratis. Det handlar om stjärnhimlen, galaxer, kvasarer och planeter. Ganska häftigt, faktiskt. Point and klick, som det heter. Then you're There. Where No Man Has Gone Before :-)

Fast det äldsta ville alltså inte följa med. Spela roll. Vi andra fröjdades också över Stellarium.

Barnet hade stött på Stellarium i skolan, bara det!

Närvaron bättre än frånvaron?
Vi vet efter ett skolmöte att barnet fortfarande har en tendens att utevara från lektioner som har lunch eller håltimmar i kanten, även om skolket har minskat. Sammanlagt är närvaron bättre, men h*n verkar forfarande kila hem och spela när det går. Vad den hemmavarande och sjukskrivna mamman gör åt saken vet vi fortfarande ingenting om.

Ett barn kvar att redovisa
H*n var med mamman på en resa och tilbaka först på lördagskvällen. Mamman hade frågat pappan om det var okej, umgängeshelg som det var, och pappan hade gått med på det hela.

Tre fyra timmar vid spisen
Var dom hungriga eller inte? Var pappan hungrig eller inte? Var vi hungriga eller inte? Vi hade laddat med diverse veganska och andra ingridienser och satsat på en stor gemensam sittning, men ack:

Ett barn hade just ätit, det andra skulle bli hungrigt 'lite sernare' och pappan längtade faktiskt efter min vegetariska Lasagne, trots att den innehåller bechamelsås. (Jag bara vägrar att ersätta mjölk med soyaprodukter i matlagning. Det funkar bara inte). Det blev inte ens gående bord. Det blev gående matlagning.

Dessutom var jag svårt förkyld. Jag hade till och med skickats hem från jobbet dagen före. Var är skalkniven? De andra bara umgicks, ju. Jag hade inte tid att vara hungrig.

Öronljus
Det finns delade meningar om saken, men både pappan och Barnens Farmor har använt dem till belåtenhet. Självklart ville då det näst äldsta också prova. Där stod jag och skalade och stekte grönsaker medan  vaxljuset brann ner och sög upp orenheter ut barnaörat i knastande ljud bara någon meter eller så bort.

Gottis
Det blev en promenad till den lokala gottekjorren (godisbutiken på nusvenska) där barnen inte bara tog för sig, de förbarmade sig över den galne stackars kocken också, och fyllde en påse åt honom utan att veta att jag medicinerar mot verkningarna av sådant. Men värmde gjorde det. (Godiset landar i en skål på mitt jobb och ger mig Karma, som det heter)

Ett i taget
Jag, med rådgivande bistånd från pappan, lagade en middag i taget till de bägge barnen och pappan allt eftersom de blev hungriga. Barnens Farmor var inte heller kry, men hade roligt tillsammans med barnen. Skulle hon äta Lasagne med pappan eller? Icke. Det vore för mastigt för dem bägge. Jag hade gjort Lasagne som ingen ville ha!

Barn tre
Vid åttatiden satte mamman av det bortresta barnet på en närbelägen hållplats där pappan mötte. (Efter mycket känsliga förhandlingar. Mamman är inte välkommen till ens vår port, och det vet Hon) Givetvis hade barnet i fråga inte ätit, det hade ju varit med mamman. Fast det hade med sig presenter från resan. Till alla syskonen utom det äldsta, förstås. H*n 'glömdes bort'. Det var inte första gången, lärde jag mig.

[/pf:] (jag, alltså) lagar en middag till. Disken hopas.

Lasagnen då?
Den blev klar i sinom tid, men ingen hade alltså tid att äta den. Pappan fick hem den i ett par matlådor att käka i veckan.

Sammantaget
Alla hade kul utom möjligen Sura Gamla Katten, för dagen Obama-pimpad:

Hon var rar nog att inte fräsa år barnen, men det fick räcka med det. Och att klorna hölls inne.

Gnäller jag?
Alls icke som den uppmärksamme läsaren säkert inser. Det var en kul kväll, ska ni veta.

Smolket går inte att blunda för, men ändå: Vi hade kul och mådde bra tillsammans Sådant är viktigt.

Åsa Vilbäck: Barn berövas sin pappa för enkelt

Det är rubriken på en artikel i gårdagens Expressen. Egentligen är det en krönika i Dagens Medicin som citeras, men i skrivande stund finns den inte på deras nätupplaga. Åsa Vilbäck är läkare, debattör och känd från TV. Artikeln i Expressen har mängder av kommentarer, de flesta läs- och beaktansvärda.

Det är bara att hålla med. Våra erfarenheter är ju att en mamma i en vårdnadstvist 'vinner' den mer eller mindre på slentrian. Vårdnadsutredningen, till exempel, gjordes av en kvinna som skildrade vedervärdiga förhållanden i Hennes hem, men ändå föreslog att Hon skulle få vårdnaden om de fyra barnen. Och tingsrätten (kvinnlig majoritet) följde efter.

Den påstådda misshandeln, som ledde till 58 dagar med fotboja och ett stort skadestånd, var i princip odokumenterad. Hon var 'i chock' och 'trauma', var förklaringen till att all bevisning saknades. Inte ens ett läkarintyg på de påstådda skadorna kunde hon förevisa. Ett par vittnen som Hon hade ringt upp och berättat om händelsen i efterhand, fick berätta om detta och rätten köpte detta som om de hade sett 'misshandeln' ske.

Alla Hennes handläggare på Soc de första ett och ett halvt åren var kvinnor och hon fick i princip vad hon ville av dem. Pappan sökte hjälp en gång i början, men avspisades. Han var bostads- och arbetslös men det betydde inget för Soc. Han var ju man och missdådare.

Åsa Vilbäck skriver att flera studier visar att papporna diskrimineras i vårdnadstvister, bland annat för att socialtjänsten är kvinnodominerad. Det har vi sett.

Studier visar att pappor diskrimineras. De får inte komma till tals i lika hög grad som mamman, och deras syn på barnets bästa tas inte på allvar, skriver Åsa Vilbäck i Dagens Medicin

Det har vi också sett.

– Vi har alla en bild av den goda modern som alltid vill sina barn väl och aldrig ljuger, men jag tycker jag att om man jobbar med sådant här får man faktiskt sätta sig ned och studera saken lite djupare och inte vara för blåögd

Vi håller med.

Det har ju varit en del skriverier om samhällets syn på män i vårdnadstvister, kvinnojourer och inte minst om Liza Marklund den senaste tiden. Förhoppningsvis är det början till en attitydförändring som hjälper fram en genusneutral lagstiftning och får våra domstolar att engagera sig lite mer i de fall de dömer, inte bara slentrianmässigt gå på slentrianmässigt utförda vårdnadsutredningar och slentrianmässigt köpa allt som en 'misshandlad' kvinna påstår.

Det är för sent för barnens pappa. Hans liv är förstört av Henne, domstolarna och Soc. Men kanske andra män i liknande situationer framöver får en rättvis behandling om fler tycker som Åsa Vilbäck.

Hoppas kan man ju alltid.

Interiörer

Pappan kunde ha ett av barnen över natt i helgen trots att han jobbade. (Han slutade tidigt i lördags och började sent i går) Det var som vanligt när han är med bara ett av dem lungt och harmoniskt. Och barnet pratade oväntat fritt om sitt äldsta syskon för oss.

H*n sitter uppe på nätterna och spelar, och för ett sådant oväsen att de andra ofta får gå upp och säga till för att de själva ska kunna sova.

Knytnävar
Vid ett tillfälle spelade ett av barnen på synten med en kompis och det här barnet tittade på. Spelövningarna störde det äldsta barnet som gick loss på dem med nävarna. Att barn bråkar hör till, men att använda nävarna mot ett syskon är väl för mycket? Det tyckte i alla fall det barn som berättade om det inträffade.

Vad gjorde mamma?
När det gäller spelandet på kvällar och nätter, tydligen ingenting. När incidenten med nävarna inträffade, tog Hon till sin vanliga bestraffning och körde ut barnet. (Att köras ut ur sitt eget hem är en djupt olämplig bestraffning i min ögon)

Emellertid vägrade barnet den här gången och allt rann ut i sanden, vad jag kunde förstå.

Mamman verkar inte ta det här med spelandet på allvar. Hon tillät till och med inköp av en Xbox när det redan fanns både Wii och Nintendo DS i hemmet och vidden av barnets spelade stod klar för omgivningen.

Vi vet i alla fall att skolan är på fallet, efter pappans träff där för en tid sedan, föranledd av barnets bristande närvaro och uppmärksamhet. Spelande är vad h*n lever för.

Men det blir tungt för skolan att hjälpa barnet när mamman inte verkar bry sig särskilt mycket om det hela.

Får ROKS Ak 5 snart?

Den här bloggens ovetande huvudperson tog in på vår lokala kvinnojour —medlem i ROKS— i mellandagarna 2005. Vad hon sade till dem vet vi förstås inte, men hon blev uppenbarligen inte ifrågasatt. Hon blev kvar där med alla fyra barnen en månad, och sedan nästan två till på ett familjehem utanför stan. Hela notan kom på skattsedeln.

I samband med historien om kvinnojouren Helga i Tranås, de som i åratal skyddade en mamma som hade flytt undan en vårdnadsdom som gått henne emot, lärde jag mig att ROKS har som policy att aldrig ifrågasätta en kvinna som söker skydd hos dem. Det förklarar en hel del. Vår kvinnojour bara måste ha fått höra rena stolligheter om pappan och hans beteende och köpt dem.

Jag har också lärt mig att ROKS får bidrag utan att behöva redovisa dem. Och nu detta:

8 minuter SVT Play. Ha tålamod, så går det igång.

I Aktuellt i går kunde vi höra om en kvinnojour, Terrafem, som delade ut receptbelagde mediciner, lugnande medel och sömntabletter till de boende trots att ingen läkare hade skrivit ut något till dem. Men det mest intressanta börjar vid 5:38 i inslaget:

Nämligen att det är i princip omöjligt för samhället att granska en kvinnojours verksamhet. Birgitta Resenius, jurist på Socialstyrelsen pratar om en 'rättslig gråzon', och påpekar att man hänvisar en utsatt grupp till ett boende som samhället inte har vare sig kontroll eller tillsyn över. Helene Fritzon, utredare av Socialtjänstlagen, konstaterar att många kommuner överlåter skyddet av våldshotade kvinnor till kvinnojouren när det är samhällets ansvar att skydda medborgarna mot våld och hot.

Otroligt! En kvinnojour ska alltså inte ifrågasätta en hjälpsökandes berättelse, den lyfter bidrag som inte behöver redovisas och det finns ingen som helst tillsyn. Och den får samhällets ansvar att skydda kvinnor. Vad kommer härnäst. Får ROKS en en egen poliskår eller kommer de att bilda ett Kvinnovärn med Ak 5 Ak 4 och allt?

Det är när man läser och ser sånt här som man inser att barnens pappa inte hade en chans. Från första dagen var han kvinnojourens, Soc's och sedan rättväsendets måltavla. Och de sköt skarpt, ska ni veta.

Allt grundat på Hennes trovärdiga utsagor. Som den här, till exempel.

Hur skulle det här gå?

Det kunde man fråga sig, som pappans helg med barnen inleddes.

Öppet hus
Det var öppet hus i den skola som tre av de fyra barnen går i lördags.Vi var förstås där och såg barnen i deras vardagsmiljö. Det verkar vara en bra skola. Pappan pratade med flera av lärarna och fick ett mycket gott intryck av dem.

Det äldsta barnet, det som har problem med närvaro och koncentration, manifesterade sitt totala ointresse genom att se så där coolt trött och likgiltig ut som man gör när man är i fel universum. Det var bara en sak som gällde: Att gå till ett hamburgeri. Det näst äldsta var med på detta, eftersom de två har kommit ifrån varandra på sistonde på grund av det äldstas ständiga spelande. H*n såg ett besök på hamburgerrestaurangen som ett sätt att komma närmare sitt storasyskon igen. (Resonemanget och ordvalen är barnets egna, ska ni veta)

Julgransplundring
Efter Öppet Hus var det tänkt att vi skulle till en julgransplundring på Barnens Farmors jobb. Det näst äldsta ville hemskt gärna dit, men att få vara med syskonet var viktigare. Nu blev det dubbelstrul: Det äldsta krävde plötsligt att jag skulle köra dem till hamburgeriet, något som skulle blockera julgransplundringen och dessutom inte gå mycket fortare än att åka kommunalt. Jag förklarade att det inte var på tal att skjutsa eftersom vi skulle komma alldeles för sent till julgransplundringen då.

Barnet gick hem till mamman.

Och så strulade ett av de andra barnen om placeringen i bilen. Det här med att sitta fram är ju viktigt, och jag har med framgång låtit barnen själva hålla ordning på vems tur det är att göra det. Men nu skar det sig med besked. Det slutade med att barnet gick ur bilen för att gå hem till mamman. Pappan hoppade ur, med mamman om det äldsta barnet i telefonen.

Mamman krävde att pappan skulle komma upp i lägenheten och lyfta ut det för avfärd till hamburgeriet. Pappan vägrade förstås. Fysiska tvångsmedel är inte hans grej, och det äldsta var alltså uppe i en lägenhet som pappan har haft besöksförbud på. Sånt sitter långt inne.

Jag fick kör- och förhållningsorder.

Vi åkte till mammans lägenhet. Om det äldsta inte var på gatan efter fem minuter, skulle vi åka tillbaka och försöka få in det andra strulande barnet i bilen och åka till julgransplundringen med tre av barnen. Annars skulle det näst äldsta hoppa ur och de två åka till hemburgeriet.

Det äldsta väntade på gatan, utkastad av mamman. Syskonet hoppade ur och de två tog sig till hamburgerrestaurangen. Vi andra åkte tillbaka till pappan och det strulande syskonet gav sig inte. Då bjöd det andra syskonet på sin plats och vi kunde äntligen komma iväg —tjugo minuter försenade— till julgranplundringen.

Sedan gick allt bra. Det var kul på julgransplundringen, och de två på hamurgeriet åt sig mätta och var lite coola med (farmoderns) Rikskuponger. De kom hem till pappan bara tio minuter före oss andra. Kvällen och söndagen förflöt sedan lugnt och fint.

Emellertid
Hur mycket spelar det äldsta barnet egentligen? Syskonen vet att berätta att det är 'nästan jämt'. Så mycket att syskonet känner att de håller på att komma ifrån varandra. Hur mycket skolkar det, och är detta för att spela? Här blev svaret 'en del', respektive att 'nog är det så'. Att fråga om mammans hantering av situationen är meningslöst, barnens yppandeförbud står i vägen för detta. Och så mobbas ett av barnen av sina kamrater, fick vi veta.

Det är samma barn som hade problem med lärare (och Studierektor!) i sin förra skola förra året som får gliringar av kamraterna. Varför just h*n, frågade jag. -Därför att h*n tar åt sig, svarade det näst äldsta. -Man ska skita i det, så lägger dom av! Klart att dom fortsätter när h*n tar åt sig.

Kanske sant, men ändå lättare sagt än gjort.

Får man träffa sina barn när man är sjuk?

Pappan gjorde det i alla fall. Inte helt oväntat efter den senaste tidens press och i dessa influensatider blev han sjuk i helgen. Ganska rejält, dessutom. Matt och orkeslös gjorde han inte mycket de två första dagarna, men när det kom fram till barnen att han 'inte jobbade' så ville de naturligtvis träffa honom.

Alla fyra skulle han aldrig klara. Det blev två av dem på en aktivitet i helgen, och det ena följde sedan med pappan hem. Där jobbade de hårt med en hemuppgift som barnet hade. Uppgiften bestod i att skriva en berättelse på ett visst tema. Inte helt lätt, för det var nämligen det barn som konstaterades ha läs- och skrivsvårigheter förra året.

Träning ger resultat
Skolan i fråga bistod med en coach, heter det väl nu för tiden, som satt med barnet några dagar i veckan och tränade. De hade dessutom mycket roligt tillsammans, så roligt att de kunde dra över tiden utan att de märkte det. Och det hjälpte! Vi har noterat att barnet blev allt bättre på att till exempel hänga med på textade TV-inslag eller att det inte var några problem att formulera eller skriva julkorten.

Den här uppgiften bekräftade att barnet verkligen hade kommit ikapp. Pappan bistod med råd och en och annan stavningskorrigering. Det var allt.

Vi myser.

Liza Marklund fick mig att skratta

Jag skrev om Liza Marklund härom dagen och kommenterade den (brist på) uppmärksamhet som Monica Antonssons bok "Mia - Sanningen om Gömda" har väckt. Antonsson påvisar där att Marklund har många —och stora— fel i sina böcker. I dag går Marklund ut med en artikel på debattsajten newsmill.se där hon bemöter Antonssons kritiska bok. Antonsson lär nog bemöta artikeln på sin blogg.

Artikeln är lång och Newsmill som även i vanliga fall är lite seg och instabil är extra seg och instabil i dag. Detta sägs bero på Marklunds artikel. Den som inte orkar vänta ut Newsmill och sedan ta sig igenom 15.000 tecken som lika gärna kunde komma från en förorättad politiker kan läsa Svd-s sammanfattning här. Eller Dagens Medias artikel här. DN. Expressen på ledarplats i förrgår. Och Aftonbladet.

Update 13/1 På DN Debatt i dag skräder advokaten och brottsofferjuristen Max Fredriksson, fil dr och brottsofferforskaren Magnus Lindgren samt psykologen och brottsoffersakkunnige Björn Lagerbäck inte orden. De utgår från Marklunds val av agent, en dömd kvinnomisshandlare, och kopplar detta till den i det närmaste förföljelse som 'Mias' ex har fått utstå. Resonemanget landar på att Marklund agerar rasistiskt eftersom det tydligen betonas att 'Mias' ex i 'Gömda' är utlänning. De använder uttrycket 'publicistelitens kamaraderi' om media-Sveriges tystnad, som dock verkar hävas nu. Det är ju skönt. /Update

I all korthet
Marklund beklagar att boken inte flaggades som 'baserad på verkliga händelser' utan som en 'sann historia'. Hon går ut hårt mot småfel i Antonssona bok ('Jag har aldrig signerat böcker i Nyköping') och det blir även en hel del juridik. Hon faller tillbaka till det här med källskyddet hela tiden, trots att hennes böcker inte längre är baserade på 'en sann historia'.

Här skrattade jag faktiskt
Marklund skriver nämligen att diverse händelser är sanna eftersom de resulterade i olika domar! Är hon dum, eller?

Vi som på nära håll har sett hur samhället behandlat en påstådd misshandel vet att en dom sannerligen inte kan vara ett sanningsbevis. Barnens pappa gick med elektronisk boja i tre månader och han har betalat närmare sextio tusen i skadestånd, baserat på sitt Ex' inte ens konsekventa uppgifter.

Vem tror då att jag tror på vårt rättssystem?

Ett möte på skolan

Jag berättade om det äldsta barnet för en tid sedan. Det har problem i skolan och verkar just nu intresserat av endast en sak: Dataspelande. Konstigt nog så tillät mamman att h*n i det läget skaffade ännu en spelkonsol —en Xbox 360— helt nyligen.

Pappan trodde då att barnet skolkade, men visste inte helt säkert. Nu vet han. Och det hela är inte bra alls.

Fullt pådrag
Vid ett möte på skolan i förra veckan var det fullt pådrag: Bägge föräldrarna, klassläraren, kurator och studievägledare var med, liksom barnet själv. Där framgick det att barnet inte längre gör några som helst hemuppgifter och att h*n skolkade mycket ofta. Hela och halva dagar är inte alls ovanligt.

Alla var överens om att barnet är intelligent och lätt skulle klara skolarbetet, bara h*n ville. Det är där skon klämmer. H*n är helt ointresserad av skolan och de olika verksamheterna där. Barnets dataspelande togs upp, men konstigt nog verkade ingen fästa någon vikt vid detta.

Jag anser att mamman som går hemma om dagarna, sjukskriven på heltid, bara måste ha märkt det ökande skolket. Pappan ställde frågan och fick några överslätande repliker till svar. Visst hade Hon pratat med barnet och även 'försökt' vara sträng (lätt gjort för Henne) men 'inget hade hjälpt´.

Resultatet
Det viktigaste var förstås att barnet börjar visa sig i skolan igen. Barnet får till och med dispens från hemuppgifter i ett par ämnen för att lätta på trycket. Det är förstås bra, men en sak till är jättebra. Pappans intryck av skolpersonalen och deras engagemang var mycket gott. Till skillnad från den förra skolans personal, så verkar de här människorna bry sig. Sånt är viktigt.

Mitt förslag:
Mamman utfärdar spel- och datorförbud de timmar skolan är öppen. Och hon skulle inte ha tillåtit Xboxen, men det är ju för sent. Det går ju inte att dra tillbaka den.

Vardag

Helgerna med barnen är över. Det var bra helger, ska ni veta. (I dag är det annars 92 dagar till nästa röda dag, Långfredagen) Den vanliga lunken med alla fyra barnen udda helger är tillbaka.

Pappan hade barnen nu i helgen som avslutade vecka 1. Det började inte bra, ungarna var oroliga och bråkade ordentligt inbördes när han hämtade dem. Inte så att de inte ville med till pappan, de var 'bara' rastlösa efter ett jullov under vilket (vad pappan tror) att de inte har gjort någonting annat än att vara hemma.

Ett mönster som han noterade redan för ett år sedan finns kvar: Barnen är uttröttade och sover hur länge som helst på morgnarna, även om de inte varit uppe särskilt länge kvällen före. I lördags skulle de göra något på dagen, så pappan ställde för säkerhets skull väckarklockan på elva (11:00). Han var den enda som vaknade av den.

Just det. Pappan är också väldigt trött i dessa dagar. Hela situationen tär på honom och när han inte jobbar så har han barnen, verkar det som. Både barnen och mamman vill nämligen att de är med honom i olika konstellationer när det går. (Jag skulle vilja se ROKS i vår stad ta del av detta ;-) Han har inte haft en dag för annat än jobbet eller barnen sedan före jul. Då blir man trött, hur bra det än är att vara med sina barn.

En annan sak är också sig lik: Mamman lägger ut saker på Tradera igen. Vi ser saker och kläder som vi har givit barnen. Det är trist men kanske inte helt oväntat. Man kan ju hoppas på att barnen är med på det hela och att Hon inte säljer av saker mot deras vilja.

Update: De som får in det här inlägget en gång till i sin RSS-läsare ska veta att jag bara snyggade till texten. Ingen egentlig ny information är tillagd.

Liza Marklund

Det har varit uppståndelse om Monica Antonssons bok "Mia - Sanningen om Gömda". Där påvisar Antonsson att Marklund var ganska långt ifrån sanningen när hon kom med sina böcker om den förföljda "Mia" i början av 90-talet.

Turerna är många och inte helt lätta att sätta in sig i för den oinvigde, men Antonssons blogg ger en del kött på benen.

Det som stör mig och många andra är media-Sveriges dånande tystnad. TV4, vars nyhetschef är polare med Marklund, försökte kväsa sin egen reporter. Bonniersfären förbigår kritiken mot Ikonen Marklund, liksom både radio och TV. Aftonbladet har haft en artikel, skuggad av chefredaktörens i det närmaste ursäkt för publiceringen. Sedan har Staffan Heimersson skrivit i AB-s Plus om saken som en skandal, men hur många abbonnerar på AB-s Plustjänst?

Marklund har kontakter, har många hävdat. Jag tror dem efter de senaste veckornas självcensur i press, radio och TV.

Vad är det då som är så obehagligt att det inte bör nämnas?

Marklund har skrivit en bästsäljare om en kvinna som tydligen är en bedragare och lögnare som har kört samma race som jag speglar i den här bloggen. "Mia" har haft rättsväsendet och media med sig hela vägen till banken, som det heter. Ingen har ifrågasatt hennes uppgifter och Marklund har förstört mer än en människas liv. (Så blev hon ju mångmiljonär på kuppen)

Det är inte Politiskt Korrekt att i dessa tider ifrågasätta 'utsatta' eller 'misshandlade' kvinnor. Det vet Vår Bloggs Huvudperson mycket väl. Hon har kört samma race som Marklunds 'Mia'. Och kommit undan, kanske inte med lika mycket pengar i fickan, men med livet förstört för sitt ex.

Talande för hur media kör Marklund-historien är annars denna krönika i dagens Expressen. Den handlar om en fullkomlig dåre som misshandlar och hotar 'Cecilia'. Nu ifrågasätter jag inte sanningshalten i den skildringen (det finns Monster i Vardagen, jag vet) men Expressens och Marklunds timing tål att funderas över.

Liksom att just denna av alla krönikörers krönikor för närvarande är den enda som inte går att kommentera.

Som Barnens Farmor brukar säga: Vi behöver lite mansfrid i det här landet.

Update 5:e Januari Krönikan som jag länkar till här ovan var illustrerad med ett foto i försommargrönska. Mycket riktigt är det en omstuvad version av det här, publicerat den 21 Maj 2008. Vad håller mänskan på med?