Nu faxade rektor!

Förhandlingen i fredags kan knappast beskrivas som en lysande insats av Henne och det (tillfälliga?) ombudet YngstITjänst. Dels försökte Hon köra rätten och Tingsfiskalen med otillåtna krav som till exempel att kasta ut en åhörare, och dels kom de bägge med ett krav som strider mot Socialförvaltningens arbetsordning. De krävde att vårdnadsutredningen inför skilsmässoförhandlingen görs av samma personer som står bakom den som låg till grund för nuläget.

Jag kan tänka mig att SåChic, Hennes hittillsvarande ombud, rynkade pannan när hon fick veta detta. Men igår kom en i mina ögon illa genomtänkt respons:

Ett fax gick från SåChic till både Tingsrätten och makens ombud. Tre sidor, faktiskt:

Sida ett

I egenskap av ombud för [Henne] får jag härmed ange och åberopa bifogad handlig, till styrkande av att ett umgänge mellan barnen och [maken] inte är förenligt med barnens bästa, samt att barnen blivit rädda och påverkats negativt av faderns kontakter med dem.

Detta meddelande med bifogad handling översänds även till [makens] ombud.

En normal skrivelse, kan tänkas. Men den är otäck i ett avseende: Det här med barnens rädsla är Hennes mantra, som Hon och Hennes representanter mal och åter mal. Precis som i politiken, är det lätt hänt att ett påstående som upprepas tillräckligt ofta blir en sanning.

Sida två: (handskriven med riktigt stora bokstäver)


___________________________________________________
FAX
Till advokatbyrå NN
attention YngstITjänst

Anteckningar enligt telefon-
önskemål från [Henne]

Med vänlig hälsning

NN
Namnförtydligande
Rektor

_______________________________________________________
Det här tog faktiskt en hel A4 i anspråk. Att skicka med med försättsbladet även till makens ombud var nog ett klerikalt misstag på advokatbyrån. Här finns ju tung information i form av att det är på Hennes uppdrag som sida tre har fabricerats:

Sida tre
En sammanställning av de gånger som pappa ([hans namn]) som dök upp på vägen antingen hem eller till skolan.

1. Torsdag den 13 april 2006 kl. 11.15: [pappan] har dykt upp när vi var på väg till skolan från matsalen. Han pratade och kramade [ett barn]. Det var jobbigt för [barnet] efteråt.

2. Torsdag den 27 april 2006 kl. 15.10 var vi på väg hem så märkte vi att [pappan] föjer efter oss. Han försökte envis prata med barnen och spela in samtalet med en telefon bandspelare. Denna gång barnen har blivit väldigt tagen och irriterade av besöket. Den händelse rapporterades till skolledningen.

3. Onsdag den 3 maj 2006 kl. 15.15 på vägen hem sitter [pappan] på X-torget och skriker på avstånd med barnen. Barnen blev rädda för honom och därmed springer de från platsen.

4. Tisdag den 16 maj kl. 15.20 på väg hem vid X-torget dök [pappan] och vill träffa med barnen. Han hade en digital kamera med sig. Han vill ta bilder, men jag hindrade honom. Barnen var oerhört rädda för honom. Han upphöll oss ca 10 minuter så vi missade bussen också.

5. Måndag den 12 juni 2006 kl. 11.15 var jag på ett möte med social enheten vid Y-nämnden. Pappan dök upp när [ett barn] tillsammans med klassen och gick upp till skolan. Han ville ta bilder på [barnet] och säga glad sommar till [barnet]. Han gjorde det och sedan försvinner han från platsen.

Vid tangentbordet står

[Den Lille Bodyguarden]

Jäpp. Himself. The very same. Dock utan namnteckning. Det hela är uppenbarligen hopkokat i all hast, så illa som det är skrivet. Och urvalt också förresten. Det anses tydligen försvårande att en pappa vill säga glad sommar till sitt barn. Aja, baja!

Tre av incidenterna är redan speglade i den här bloggen. Versionerna skiljer sig åt, och jag tror att Bodyguarden har förväxlat ett par av händelserna.

Att det är jobbigt efteråt när ett barn träffat sin pappa på stan, kan man förstå. Ungarna lever ju under Hennes propagandaparaply och får förmodligen dagligen och stundligen höra vilken hemsk varelse han är. Då är det frustrerande att få skäll (och mer?) för att man har träffat sin pappa.

Barnen blir tagna av att pappan kontaktar dem. Det kan vi hålla med om. Men resten är ett rent fabrikat. Det är glädjen i att träffa farsan och sen det faktum att han måste gå (eller hämtas av polisen) som skapar frustrationen.

Vi vet att Hon säger till barnen att "pappa kommer att åka i fängelse". Vi vet att Hon säger till alla som vill höra på att barnen är livrädda för pappan. Vi vet att Hon ljuger (eller kanske lever i ett eget universum?) när Hon säger detta.

Hur skulle annars en händelse som denna kunnat äga rum?

I skrivande stund pratar maken med sitt ombud om hur detta ska besvaras. Stay tuned, folks.