Inför 2011 --Favorit i repris

Sjätte året i rad:
Så här års är Bloggosfären nerlusad med nyårsönskningar inför 2006 2007 2008 2009 2010 2011 som folk uppmanar varandra till i någon slags staffett. Tanken är väl som vanligt att få fler läsare till den egna bloggen. Hade vi fått någon sådan till Hennes nya liv, bleve det ungefär så här:

1. Soc, Tingsrätten, BUP och Fina Advokatbyrån inleder det nya året med att bränna sina skygglappar i ett gemensamt nyårsbål. Det blir ingen liten brasa, kan jag berätta
2. Barnen kommer till läkare, tandläkare, dietist, psykolog och till sist en frisör. Sen går vi ett varv med dem och köper fräscha kläder
3. Barnens pappa och deras farmor delar på en Hej&Hå-vinst från Tipstjänst
4. Hon, den här bloggens huvudperson, får ett erbjudande som man inte kan tacka nej till. Hon utvandrar till Nordön på Nya Zeeland och blir guide för Sagan Om Ringen-turer på inspelningsplatserna.
    Hon har ju ändå förlorat vårdnaden om barnen och spriten är billigare där
5. Det vanliga flummet om Fred i Världen, avstannad klimatförändring, mirakelkurer mot AIDS och utbyte av diverse regeringschefer med mera

Inget lär väl bli av, men önska kan man ju alltid.

Gott Nytt på er!

Barnens mormor

Efter en konflikt med Henne är alla förbindelser dem emellan brutna. Mormodern har flyttat utan att lämna ny adress och har numera hemligt nummer, har mamman sagt till barnen. (Jag hittade mormoderns adress och ett mobilnummer på Hitta.se utan större problem, så mamman kan lätt kontakta mormodern om hon vill)

Mamman är konfliktbenägen, det vet alla som har haft med henne att göra, så det är egentligen inte förvånande. Det har varit avbrott dem emellan förut. Konflikten kan ha haft sitt i ursprung i vilken struntsak som helst, men jag är benägen att tro som pappan: Ett bråk om pengar, kanske ett lån som mamman inte kan eller vill betala tillbaka.

Julen
I och med detta uteblev en massa julklappar till barnen, men en släkting på den sidan hörde i alla fall av sig och lät dem önska sig saker, som sedan postades hem.

Emellertid kunde det äldsta barnet inte komma på något (De önskade klapparn stod vi på pappans sida för), så släktingen satte in pengar på mammans konto så att hon skulle köpa något till barnet i fråga.

Tror ni att hon gjorde det?

Rätt gissat. På julafton hemma hos mamman fick det äldsta barnet 'nästan inga klappar' enligt ett av det andra barnen, som tyckte jättesynd om sitt syskon. Det hela rättades i och för sig till hemma hos oss på Juldagen, men den här julen lär nog det drabbade barnet ha med sig i livet.

Frågan jag ställer mig är om beloppet över huvud taget kommer barnet till godo. Det har hänt förut att pengar tillhörande något barn plötsligt har torkat in från mammans konto

Juldagen slutade i moll

Förra året var pappan och barnen här på julafton, så det är inget konstigt i att de i år kom hem till Barnens Farmor och mig på juldagen. De (utom  pappan,förstås) hade julat med Henne i går.

Vegansk julmat
Självklart tar vi hänsyn till den familjens matvanor, så det blev ett något annorlunda julbord än det jag och Barnens Farmor avåt igår. En hit kom igen för tredje året: min vegetariska Lasagne. Dock med bechamelsåsen på komjök. Mitt försök att göra den på Sojamjölk häromåret föll nämligen helt. Pappan och ett av barnen okejade detta. (Och ett annat barn tog ett smakprov lite i smyg utan att falla död ner).

Pasta, broccoli, ärtor och mera pasta gjorde alla mätta och belåtna.

Skål!
Jag ångrar att jag har lärt barnen att skåla inför måltidens början. Är man sju personer vid bordet, så innebär det nämligen 42 klirr i glasen när alla skålar med alla.

Ett berg av julklappar
Det var inte bara Barnens Farmor och jag som hade lagt klappar. Pappan, barnens farfar och pappans farmor var också representerade, liksom förstås barnen till oss alla. Det tog faktiskt nästan tre timmar att få ut alla. Men kul var det.

Inget av barnen ville säga vad det hade fått hemma hos mamman på julafton. Själv fick jag två stavelser av ett barn: "massor". Sedan lämande vederbörande rummet.

Under ett nätt och jämnt kontrollerat kaos utdelades och öppnades den ena klappen efter den andra. Det blev så många att två av barnen började tycka att det blev för många klappar. Vi med.

Slutet i moll
Det framkom närmast i förbigående, när det snart var dags att åka hem till pappan: Två av barnen hade sett ett julkort där Barnens Farmor enligt dem hade skrivit att mamman

skulle kastas i soprummet

Visst. Barnens Farmor har, liksom jag, inget som helst till övers för Henne och har inget emot att så skulle ske. Men tanken på att Barnens Farmor skulle skriva så i ett julkort till barnen finns bara inte. Jag blev förbannad och konfronterade ett av barnen i saken.

Jodå. H*n hade sett orden, liksom ett syskon till.
-Kan ni vara så snälla att hämta kortet och visa upp det, säger Förhörsledare Plastfarfar.
-Det går inte. Kortet eldades upp.
-Eldades upp? Ni har väl ingen öppen spis.
-Näe. Men det gjordes av en tändare över ett fat.
-Okej. Tror ni verkligen att Barnens Farmor skulle skriva en sån sak till er?

[Generad tystnad]

-Vet ni vad jag tror? Det var [mamman] som själv skrev till det där. Barnens Farmor skulle aldrig göra en sån sak.

[Tystnad]

Jag berättade för första gången för det drabbade barnet om tulpanmysteriet, där mamman helt sonika lade beslag på en bukett avsedd för ett av barnen för eget bruk.

H*n var faktiskt inte vare sig överraskad eller tagen. Det föreföll som om något liknande inte var nytt för barnet.

Jag tänkte också på när mamman under den mardrömslika våren 2006 polisanmälde pappan för ett brev som han sades ha lagt i Hennes låda, som helt klart var fabricerat  av Henne själv. Men detta berättade jag inte för det här barnet.



Så var den dagen förstörd.

Julen

Julklapparna är inhandlade och inslagna. Maten —förutom grönsaker och annat färskt— är likaså inhandlad. Vårt hem tindrar kitschigt i mörkret. Barnens Farmor har gjort sina köttbullar som hon alltid tycker kunde ha blivit bättre och som alltid smakar lika bra.

Pappan hittade tre par trä(!)skidor med 50-talsstuk på en loppis och prutade ner dem till en hundring. I dag var han ute med två av barnen i denna närmast arkaiska utrustning och alla hade lika kul.

Det är sex dagar till julafton:

Julafton
Barnens Farmor och jag kommer att fira lugnt, äta gott och koppla av. Barnen kommer att vara hos och med mamman som gissningsvis ger dem nyttosaker typ schampo i julklapp, ett stående inslag. I år har hon dessutom varskott att det blir en än mer återhållsam jul. Ekonomin....

Pappan är förstås bjuden till oss, men han är hellre hemma och laddar i lugn och ro för den egentliga julaftonen. Mamman tyckte att han skulle hämta barnen tidigt  på julaftons kväll när de hade firat hos henne, men pappan vägrade. Barn ska inte behöva åka stan runt på julaftons kväll, tycker han. Hon får vänta över natt med att kröka loss.

Juldagen!
Då kommer pappan med alla fyra till oss och ett berg av klappar under granen. Det blir för kanske fjärde året och det är något som vi alla verkligen ser fram emot. Självklart så respekterar jag att barnen är veganer, så det blir den traditionella (tredje året) vegetariska lasagnan. Ja, den innehåller mjölkprodukter, men det blundar alla för. Den är ju så god.

Myten om att barn inte tål kryddad mat blir återigen avlivad.

Jag lever

Det har gått en tid sedan förra inlägget. Förklaringen är dels att det sker saker som pappan inte vill att jag skriver om, och dels att jag har drabbats av någon slags skrivarblockering,

Min vardag ser dessutom helt annorlunda ut jmf i somras/höstas. Jag har helt enkelt inte den tid som jag hade förut. Men skriva, det siktar jag på att göra.

Anledningar Finnes Alltid.

Problembarn

Jag basunerade ut att de bägge problembarnen hade trots allt börjat skolan, om än några veckor sent. Nu har följande inträffat:

Vände på dygnet
Barnet med det besvärliga temperamentet dök —helt oväntat— upp hos pappan i lördags kväll. H*n hade, liksom det äldsta, varskott att h*n inte ville vara med pappan över helgen. Och h*n inleder med att stolt förklara att h*n inte har varit i skolan på nästan två veckor!

Pappan fick också veta att h*n var uppe hela nätterna och lade sig framåt fyra om morgnarna. Pappan och de två andra fick även veta när barnet i fråga blev sugen på en macka. Vid pass 0200 utbröt ett liv utan like från köket i pappan 2½:a: Barnet gjorde mackor, utan minsta hänsyn till att folk faktiskt sov i lägeneten.

Pappan var tuff, sade åt barnet, släckte lampor med mera och bemöttes med utbrott och okvädingsord, Efter detta fick han efteråt beröm får ett syskon, som förmodligen har sett beteendet allt för ofta.

Ännu klockan tolv dagen efter gick det inte att väcka barnet i fråga.

Nästa morgon
Pappan tar det yngsta till skolan, åker hem igen och försöker få Problembarnet till sin skola. Det gick inte. Barnet var på sitt värsta humör och kallade pappan och tillvaron rätt så många fulheter.

Vad har mamman med detta att göra?
Svaret kommer lätt: Hon låter barnen leva i sin anarki och är enligt ett av dem sällan hemma efter före midnatt om kvällarna.

Guskelov att ialla fall två av dem sköter sig.

Vad har Soc och/eller skolan med detta att göra?
Jag är en naiv skattebetalare som tror att Soc och/eller skolan borde engagera sig när ett barn spårar ur. (Pappan har försökt väcka dem i ärendet, men ack!). Kan man dra tillbaka sina skattepengar till Socialtjänsten?

Svaret är annars att de tydligen inte känner att de behöver göra något.

Mamman rulez. As per Politisk Korrekthet. i samråd med Soc och skola. Vad är det för samhälle vi lever i?

Två utvecklingssamtal

I veckan har pappan varit på ett utvecklingssamtal i den skola det dyslektiska barnet går i, och ett till med det äldsta.

High Five I
Det var inte bara bra, meddelade klassföreståndaren. H*n utvecklas bra och tillför dessutom gruppen med sin positiva och utåtriktade personlighet.

Pappan har märkt att barnet i fråga läser snabbare och hänger med bättre på textade program, men —säger skolan— det är inte som är det viktigaste. Det viktigaste är att barnet kan ta till sig informationen i det lästa. Det kan man hålla med om.

Mamman var inte med. Hon ringde pappan samma morgon och skällde. Exakt vad det handlade om har han i vanlig ordning förträngt. Han kan helt enkelt inte längre lyssna uppmärksamt på en människa som faller ut i otidigheter inom sextio sekunder. Det kan man förstå.

High Five II
Nästa möte var med lärarna till det äldsta barnet, som äntligen började gå i skolan en månad efter starten. Barnet fick genomgående goda vitsord för kunskap, motivation och uppställning. Det är ju kul. Emellertid var det inte så kul att mamman var med på det här mötet:

Mamman tog nämligen tid på sig att snacka ner pappan i sällskap med andra! Hon pratade om vad han inte hade gjort och vilken dålig förälder han var. Man får lust att skicka detta till Henne:

Kära Mamman:
Att du valde att göra bort dig totalt inför andra är ditt problem. Men du borde väl ändå vara medveten att det är du, som ensam vårdnadshavare, är den som borde göra något för dina barn. Pappan har inte ett iota att säga till om tack vare dina lögner och samhällets Politiskt Korrekta åtgärder för några år sedan.

Är du så dum att du inte begriper att pappan kan kliva av banan vilken minut som helst på grund av dina ständiga utfall? Är du så dum att du inte begriper att det är du har ansvaret för dina barn? Är du så dum att du inte kan fördela de bidrag och vårdnadspengar du får även till barnens väl och ve? Är du så dum att du inte begriper att både skola och Soc känner igen en misslyckad förälder när de ser en?

Tydligen.

Mvh
/Plastfarfar

Utredning pågår

Barnen har besökt Soc i veckan. Där fick de frågor om mestadels sin vardag, som t.ex hur en vanlig morgon ser ut och vem som lagar frukosten. Detta är dynamit för mamman, som för det mesta sover över barnens uppstigande och skolgående.

Tyvärr
Mamman satt med, så barnens yppandeförbud när det gäller missförhållanden hos henne lär inte bara ha gällt. Det förstärktes av Hennes närvaro.

Sunda förnuftet säger väl alla utom Soc att eventuella missförhållanden knappast framkommer om roten till dessa sitter med vid samtalen?

Givetvis är det pappans fel
Han hade nämligen anledning att kontakta Socialjouren vid ett tillfälle i somras, när barnet med det ostyriga temperamentet mer eller mindre rymde. Detta kallar mamman en "anmälning" som nu Soc har reagerat på. Att det äldsta barnets skola gjorde en orosanmälan när h*n inte visade sig på veckor efter skolstarten har tydligen inte med saken att göra.

Och, skulle jag vilja fråga Henne, vad är det egentligen för fel i att påpeka missförhållanden?

En karl i huset -och det yngsta barnet har ingen säng

I dag har det framkommit att en karl har flyttat in hos mamman. Vad han ser hos henne eller vilka framtidsutsikter med Henne han kan bära på, övergår mitt förstånd. Att träffa en ny är iofs inget ovanligt, men ändå! Nåväl:

Ett av barnen saknar säng
Mamman bor i en fyra på 99 kvadrat. Ett sovrum —det största— disponerar hon själv. De två andra sovrummen disponerar barnen två och två. Det yngsta delar sovrum med ett syskon som av någon anledning inte tål en våningssäng där (tror jag), så det yngsta är förvisat till att sova på en lös madrass eller i mammans stora säng, vilket har varit det vanligaste.

Nu är det alltså en karl i bilden. Då lär det yngsta knappast få sova med mamman lika ofta.

Mardrömmen
Eller får h*n det?

Ränderna går inte ur

Helgen som var, inleddes med alla fyra hos pappan. Det äldsta åkte hem på lördag förmiddag, och det med det svåra humöret på eftermiddagen. Inga konflikter eller utbrott. Barnen åkte helt enkelt hem till mamman.

Det är klart att pappan inte tycker att detta är så kul. Gillar de två inte att vara med honom längre?

Nu vet vi bättre
Ett av barnen undslapp sig i helgen att mamman hade sagt åt det att inte vara hos pappan hela tiden. H*n fick helt enkelt en order att vara hemma hos Henne.

Mycket föll på plats
Ett av barnen har en tid vistats hos pappan mer än hos mamman. Så, plötsligt, härom veckan skulle barnet åka hem till mamman, utan att ange närmare skäl. Det var förstås yppandeförbudet som slog. Barnen får inte berätta om det som sker eller inträffar hemma hos Henne, men det är inte så tätt alla gånger.

Nu vet jag att det som jag länge har trott gäller: Mamman sätter press på barnen att inte vara hos pappan så mycket. I och med att hon inte längre skriver under på hur mycket han har barnen, så verkar hon säker på att det ser ut som om hon ensam slavar under tyngden av all tillsyn av fyra barn.

Att pappan är där på bra nära halvtid syns bara i hans ekonomi.

Soc
Mamman har varit på ett möte hos Soc. Den svartsynte ser omedelbart att hon har tiggt till sig ännu mer och snackat ner pappan i vanlig ordning. Själv tror jag nog att Hon kallades till Soc efter att skolan hade rapporterat att Hon lät två av barnen vara hemma från skolan i över en månad efter skolstarten.

Glasögonen
Ett färskt exempel på Hennes beteende: I dag ringde mamman upp pappan från en optiker, som just hade färdigställt ett par glasögon till det äldsta barnet, och krävde att han skulle gå in och betala halva kostnaden.

Pappan nekade förstås, inte bara för att han inte hade en tusenlapp över, utan mer för att mamman är den som får hans vårdnadsbidrag och alla bidragen och guvetvad som man kan tjata till sig.

Mamman blev skogstokig och skällde och skrek åt honom i luren. Detta från optikern, i närvaro av X antal personer. Det var så att till och med pappan skämdes.

På bussen
En dag stötte pappan på barnet med det besvärliga humöret på bussen. H*n var verkligen på dåligt humör och hade till och med förstört en påse med Halloween-"blod". Orsak: Barnet hade varit hos tandläkaren och inte fått det av mamman utlovade godiset efteråt.

Hur många föräldrar lovar godis som belöning för ett tandläkarbesök?

Hur många föräldrar sviker sina löften?

Den här mamman sviker oftare än hon håller, men det måtte kännas för barnen ibland.

Goda nyheter. Det är sant!

Det här känns ovant: Jag har inte mindre än två goda nyheter att rapportera.

1
Det äldtsa barnet går till —och i— skolan igen! Pappan var på ett föräldramöte i veckan (Mamman var inte helt oväntat inte där, vårdnadshavare som hon är), där barnets lärare utgjöt sig inte bara över närvaron, utan också över barnets motivation och deltagande. Vad den plötsliga omsvängningen beror på, vet vare sig vi eller pappan. Men kul är det.

2
Det besvärliga barnet har också börjat gå till sin skola. Mycket mer vet vi inte, men det är kul nog.

Spekulationer
Det mest sannolika är att det äldsta helt enkelt fick det besvärliga att göra likadant. Vad som fick det äldsta att byta fot är oklart.

I värsta fall har någon läst lagen för Henne och det äldsta: Vi har skolplikt upp till och med nian i det här landet, så ni har bäst i att passa er.

I bästa fall har det äldsta insett att det kanske är en bra ide att gå ut skolan med anständiga betyg, vilket är en smal sak för detta ganska smarta och mycket allmänbildade barn.

Konsekvenser
Bägge får nu ordinarie månadspeng av oss. (Mamman ger ingen. Där är månadspengen prestationsberoende, vad vi vet). Förhoppningsvis leder det hela till fortsatt skolgång för de två.

Jag håller tummarna.

Vem har en chans i helvetet mot dessa krafter?

Det som boulevardpressen blåste upp förra helgan som en kidnappning med rikslarm och allt har nu skalats ner till det den här bloggen skildrar: En pappas kamp för sina barn. (Heders, Expressen, som hoppade av drevet och pratade med honom!). Pappan har infunnit sig med barnen till polisen, greps inte och misstänks nu för någon slags egenmäktighet. Iinte människorov.

Dessutom har mammans advokat tydligen blåljugit om ett intyg eller två till den här mammans fördel. Vad är nytt under solen?

Visst, det finns skillnader. Till att börja med så har Osama Al-Hasane helt klart åtskilligt en starkare ekonomi än den här bloggens pappa, och därmed större handlingsfrihet. Pappan skulle å andra sidan aldrig ta till något så drastiskt som Osama gjorde,även om han hade råd med så lite som en ynka natt utombys.

Men de är ändå på samma resa: Ett samhälle där tjänstemän med förnuftet igenmurat av politisk korrekthet —för att inte säga fördomar. Vidskepelse rent av!— rädda för att bli stämplade som avvikande tar till den bekvämaste lösningen oavsett hur barnen får det: Ge mamman allt. Lämplig vårdnadshavare eller inte, vad spelar det för roll?

Vem har en chans i helvetet mot dessa institutionella pappahatare som präglade av fördomar, åren på Sopis och de infernaliska lunch- och fikarasternas agitprop-sessioner lever ut en tillvaro i självgod medvetenhet om att de nedgör den ena pappan efter dena andra?

Ett otäckt igenkännande

...infann sig i dag när jag läste och hörde mer om de två bortrövade barnen. Pappan, i en svår vårdnadstvist som hade givit mamman allt, 'försvann' med dem under ett besök på Junibacken i Stockholm. Soc var med, för det var ett 'övervakat umgänge'. Men de missade uppenbarligen tåget helt, även om mammans advokat påpekar i P4 Extra att övervakarna (Plural! betraktades han som farlig?) inte hade rätt att stoppa honom. Övervakar man någon borde väl förresten inte denne bara kunna försvinna med två småttingar?

Nu börjar pappans vinkel på det hela glimta fram. Han har till och med en blogg i saken. Tittar man i den så känner man igen en pappa som kämpar för sina barn och har hela maskineriet emot sig.

Pappan i den här bloggen har samma upplevelser kan man lugnt påstå. Skillnaden är att Osama Al-Hasane, invandrad irakier med svenskt medborgarskap, förvägras umgänge med sina barn, medan 'vår' pappa inte bara får umgås med barnen. Han förmodas dessutom ta hand om en hel del som ankommer Henne, ensam vårdnadshavare.


Jag kan inte låta bli att tänka tanken att 'här har vi en till'.


I dag, tre dygn efter de första larmrapporterna, har dessutom rapporteringen om fallet halkat märkvärdigt långt ner —för att inte säga bort från— medierapporteringen.

Spela roll varför. Mamman i fråga vann första ronden. Det känner vi också igen.

Pappa och skolan eller mamma

I helgen hade pappan två av barnen, det yngsta och det med det besvärliga temperamentet. Han gick hela tiden på tå och väntade på ett okontrollerat utbrott. Som aldrig kom. Tack för det.

Barnen lekte bra och vi hade ett fint biobesök tillsammans.

Det var det trevliga för den här gången.

Ensam på bio
Det näst yngsta sade efteråt att h*n inte heller tyckte att filmen var så bra, men det gjorde inte så mycket, för det var kul att se filmen tillsammans. Tillsammans? Jo, h*n var ofta ensam på bio när inget av syskonen ville med.

Att mamman bara dumpar en unge på biografen förvånar inte, men trist är det.

Gå till skolan eller mamma
Det besvärliga barnet trivdes alltså med att vara hos pappan i helgen. Jag spekulerade i det förra inlägget i faktum att h*n inte vill vara hos pappan i veckorna beror på att pappan verkligen vill att barnet ska gå till skolan, och genomför detta med lock och en aning pock.

Nu fick barnet något att ta ställning till:
-Om du vill stanna med oss mera, så går vi till skolan i morgon. Okej?


Inte okej
Barnet, som helt klart hade velat stanna hos pappan, åkte hem till mamman i går kväll. Tror ni att h*n var i skolan i dag?

Det jag trodde verkar stämma.

Det yngsta, då?
Blir kvar några dagar den här veckan, på egen begäran.

Alltid något.

Skolan igen

I dag var vi med pappan och två av barnen —det temeperamantsfulla och det yngsta— på matine i det lokala Folkets Hus. Filmen kunde ha varit bättre, men hela grejen var rätt kul.

Hemma hela veckan
Det har visat sig att det temperamentsfulla barnet inte har varit i skolan på hela veckan. Där fick vi förklaringen till att h*n inte så gärna är hos pappan på vardagar. Han ställer nämligen krav på barnen avseende bland annat skolgången. Hos mamman gör det inget om man struntar i skolan.

Det dyslektiska barnet
har gått i skolan och bott hos pappan hela veckan som gått, men nu är h*n hos mamman. Lite motvilligt tror jag, eftersom jag misstänker att barnet är under press att inte vara för mycket hos pappan.

Det äldsta barnet,då?
Just vad ni tror. Nästan. En eller två dagar i skolan i veckan som gick. Betraktar man allting som relativt, så är detta ett framsteg.

Procedurer
Pappan har ju rätt att få ersättning för de dagar han har olika barn. Detta innebär givetvis blankettifylleri och mammans underskrift på att barnen verkligen var hos pappan de angivna dygnen.

Nu senast meddelade hon i en av sina haranger att hon 'skiter i' detta. Plan B: Pappan skickar in det som förevarit, och meddelar att Barnens Farmor och jag kan vidimera närvarodygnen. Svaret från myndigheten i fråga bestod i ett hart när oläsligt brev på fin gammal kanslisvenska som fick honom att tro att det inte skulle utgå någon ersättning, så han ringde. En levande och svensktalande tjänsteman svarade och berättade att just så gick det egentligen inte till. Mamman kommer att få ta ställning till pappans skrivelse och om hon inte svarar, så blir det ersättning efter pappans ifyllda blankett. Det här luktar månader av tid för en svårt ansträngd ekonomi.

Vad som händer om Hon bestrider, vet jag inte. Ställs ord mot ord, så får vi väl hoppas att Soc och Försäkringskassan har lärt känna henne. Då blir det inga problem.

Mamman, ja
Pappan har sedan länge hellre kommunicerat via SMS än per röst om barnen. Orsaken är att mamman mer eller mindre omedelbart övergår till haranger och vettlösa oförskämdheter.

Den senaste tiden har Hon övergått till att ringa upp pappan för just detta. Han, plågad nog som han är av hela situationen med skolskolk och allt, lägger snabbt på luren. För det mesta låter han bli att svara.

Sån är Hon.

Skolan!

Pappan fick i dag ett mail från det äldsta barnets lärare. H*n hade varit i skolan två dagar den här veckan, och dessutom varit både kontaktbar och trevlig. Två av fem, men ändå. Detta hör sannerligen inte till vanligheterna. Det var den goda nyheten:

Bortrest
Mamman är borta över helgen och hade mer eller mindre dumpat barnen hos pappan innan hon åkte. Resultatet: Två av barnen är nu ensamma hemma i Hennes lägenhet och de två andra är med pappan.

Utbrott
Från början var tre av barnen hos pappan. (Gissa på det fjärde!). Barnet med det besvärliga temperamentet kom till pappan med de andra i går, men åkte senare hem efter en serie mycket svåra utbrott. Pappan fick faktiskt hålla i barnet för att h*n inte skulle göra sig själv eller andra illa.

Månadspeng
Barnens Farmor och jag har länge varit noga med att ge månadspeng till barnen, men nu är det läget omtolkat. Bara de som går i skolan får full månadspeng. De som inte gör det får till en början hälften, sedan inget alls.

Detta sedan vi hade insett att de två äldsta —skolkarna— infann sig hos pappan enkom för att få slantarna. Sedan åkte de tillbaka till mamman. Ofta samma dag.

Barnen får faktiskt ingen månadspeng eller motsvarande av mamman. Däremot belönas de ibland med en slant när de utför olika sysslor. Detta går att diskutera, men jag anser att det är förkastligt. Att hjälpa till där hemma ska inte vara kopplat till pengar. Hjälper till gör man bara, månadspeng eller inte.

Punkt.

Gå till skolan, var det

Pappan har nu tre av barnen hos sig. Två av dessa går till skolan med lust och glädje —Kanske lite överdrivet, men ändå. Sen blir det värre. Det tredje barnet är det med det besvärliga temperamentet, som tillbringade exakt en dag i skolan i förra veckan. (Det  fjärde sitter framför PC-n hemma hos Henne och struntar i skolan)

Två av dem var det alltså inga som helst problem med. Men det tredje gick bara att inte få iväg till skolan. Gissa vem?

Pappan hade bara att ringa och meddela att h*n inte skulle komma. Vad skolan svarade på detta vet jag inte, men de uppskattade förmodligen i alla fall gesten. Mamman lär nämligen näppeligen ha gjort samma sak i samma läge, vilket inte torde ovanligt vad vi vet.

På hörnet

Pappan stod på  hörnet vid sin gamla gata i går. Den här helgen har han rätt att umgås med alla fyra, men han vägrar —på förekommen anledning— att gå upp till lägenheten. Mamman är helt enkelt för svår numera.

Vilka skulle komma?

Mamman svarar inte längre på vare sig SMS eller mail, och vid röstsamtal tar det bara någon minut innan hon spårar ur och vräker ur sig saker,och detta i barnens närvaro. Barnet med det besvärliga temperamentet har mycket riktigt tagit åt sig av detta och pratar numera som en sjåare, som det hette förr i världen. H*n håller på att lära sig att det inte är en bra ide i mitt sällskap.

Tre kom. Alla utom det äldsta, som sitter kvar vid PC-n.

Skolan
Det äldsta har förklarat att h*n ska spela ett spel som kom ut förra helgen i en veckas tid, och sedan bevärdiga skolan med sin närvaro. Detta en hel månad efter skolstart. Pappan vet inte om skolan har hört av sig till mamman i ärendet, men vi kan i alla fall hoppas.

Barnet med det besvärliga humöret har varit i skolan en dag den här veckan. Har skolan hört av sig? Vet ej.

De två andra gillar i alla fall att gå till skolan, och där är det inga problem. Det dyslektiska barnet är nu bland likar i en klass för just dyslektiker, och det är förstås ett lyft (Utan pappan hade h*n aldrig kommit dit).

Hursomhelst
Vi hade en mycket trevlig dag med barnen. De ska i kväll gå och fiska lite. Veganer som fiskar!!? Lugn. De kastar i fångsten igen.

Jag finns nu även på Fejjan

Jag har nu öppnat konto även på Fejjan, mest för att muta in namnet. Vi får se vartåt det leder. Hursomhelst: Mamman är värre än någonsin. Inte överraskande.

Läget?

Det kom en kommentar med den innebörden och jag insåg att jag inte hade skrivit på länge, delvis för att jag hade trott att pappan inte ville att jag skulle skriva om följande, vilket alltså var fel:

Skolan är igång
Två av fyra går nästan lustfyllt till skolan och trivs storligen. Ett tredje blir pappan helt enkelt inte klok på hur mycket h*n närvarar och det fjärde (gissa vem?) har högtidligen förklarat för pappan att h*n kommer att börja gå till skolan den 20 September, en månad efter skolstart. Resonemanget bakom detta är oklart, men vederbörande verkar inte ha klart för sig att goda betyg är bra att ha. Inte heller att man kan få gå om sin klass om det vill sig illa.

Pappan har haft många och långa snack med barnet, men det verkar som om barnet inte riktigt har greppat allvaret. Skolan är ingen buffé, den är obligatorisk. Man måste faktiskt gå nio år i skola i det här landet.

Mammans agerande i denna fråga verkar vara noll. I våras, när skolket blommade ut, fick vi höra att 'h*n 'var så lycklig' och avkopplad när h*n spelade'. Fint, mamman. Tänk fem år framåt om du kan.

Det andra frånvarande barnet har pappan haft svårt att få fram fakta ur. Det  är oklart hur mycket h*n egentligen går till skolan, men mamman har sagt att barnet är 'mycket svårt' att få iväg om morgnarna. Då kan man tänka siig.

Mamman,ja?
I månader har varje samtal med pappan havererat inom minuter. Mamman far ut i okvädingsord till och med när de pratar om olika praktiska göranden och låtanden med barnen. Till slut ledsnade pappan och helt enkelt vägrade verbal kommunaktition med henne. SMS och mail fick räcka.

Lärarna och Soc
Vi, Barnens Farmor och jag, är djupt besvikna.Samhället har svikit de barn som behöver hjälp. Det äldstas skola skickade en orosanmälan till Soc i våras. Inget hände.

Nu får pappan inte längre lärarnas veckobrev från tre av barnens lärare, som alla var de samma som i våras. Han har mailat dem i ärendet utan att få svar.

Det hela är lite märkligt, tycker jag, eftersom de lärare pappan har varit i personlig kontakt med kvickt lärde sig att det var han som engagerade sig för barnen, inte mamman. Har en vårdnadshavare mandat att stoppa utskick till umgängesföräldern?

...sen har vi det här med en utlovad jul på en annan kontinent. Men det tar jag en annan gång.