Ett otäckt igenkännande

...infann sig i dag när jag läste och hörde mer om de två bortrövade barnen. Pappan, i en svår vårdnadstvist som hade givit mamman allt, 'försvann' med dem under ett besök på Junibacken i Stockholm. Soc var med, för det var ett 'övervakat umgänge'. Men de missade uppenbarligen tåget helt, även om mammans advokat påpekar i P4 Extra att övervakarna (Plural! betraktades han som farlig?) inte hade rätt att stoppa honom. Övervakar man någon borde väl förresten inte denne bara kunna försvinna med två småttingar?

Nu börjar pappans vinkel på det hela glimta fram. Han har till och med en blogg i saken. Tittar man i den så känner man igen en pappa som kämpar för sina barn och har hela maskineriet emot sig.

Pappan i den här bloggen har samma upplevelser kan man lugnt påstå. Skillnaden är att Osama Al-Hasane, invandrad irakier med svenskt medborgarskap, förvägras umgänge med sina barn, medan 'vår' pappa inte bara får umgås med barnen. Han förmodas dessutom ta hand om en hel del som ankommer Henne, ensam vårdnadshavare.


Jag kan inte låta bli att tänka tanken att 'här har vi en till'.


I dag, tre dygn efter de första larmrapporterna, har dessutom rapporteringen om fallet halkat märkvärdigt långt ner —för att inte säga bort från— medierapporteringen.

Spela roll varför. Mamman i fråga vann första ronden. Det känner vi också igen.

Pappa och skolan eller mamma

I helgen hade pappan två av barnen, det yngsta och det med det besvärliga temperamentet. Han gick hela tiden på tå och väntade på ett okontrollerat utbrott. Som aldrig kom. Tack för det.

Barnen lekte bra och vi hade ett fint biobesök tillsammans.

Det var det trevliga för den här gången.

Ensam på bio
Det näst yngsta sade efteråt att h*n inte heller tyckte att filmen var så bra, men det gjorde inte så mycket, för det var kul att se filmen tillsammans. Tillsammans? Jo, h*n var ofta ensam på bio när inget av syskonen ville med.

Att mamman bara dumpar en unge på biografen förvånar inte, men trist är det.

Gå till skolan eller mamma
Det besvärliga barnet trivdes alltså med att vara hos pappan i helgen. Jag spekulerade i det förra inlägget i faktum att h*n inte vill vara hos pappan i veckorna beror på att pappan verkligen vill att barnet ska gå till skolan, och genomför detta med lock och en aning pock.

Nu fick barnet något att ta ställning till:
-Om du vill stanna med oss mera, så går vi till skolan i morgon. Okej?


Inte okej
Barnet, som helt klart hade velat stanna hos pappan, åkte hem till mamman i går kväll. Tror ni att h*n var i skolan i dag?

Det jag trodde verkar stämma.

Det yngsta, då?
Blir kvar några dagar den här veckan, på egen begäran.

Alltid något.

Skolan igen

I dag var vi med pappan och två av barnen —det temeperamantsfulla och det yngsta— på matine i det lokala Folkets Hus. Filmen kunde ha varit bättre, men hela grejen var rätt kul.

Hemma hela veckan
Det har visat sig att det temperamentsfulla barnet inte har varit i skolan på hela veckan. Där fick vi förklaringen till att h*n inte så gärna är hos pappan på vardagar. Han ställer nämligen krav på barnen avseende bland annat skolgången. Hos mamman gör det inget om man struntar i skolan.

Det dyslektiska barnet
har gått i skolan och bott hos pappan hela veckan som gått, men nu är h*n hos mamman. Lite motvilligt tror jag, eftersom jag misstänker att barnet är under press att inte vara för mycket hos pappan.

Det äldsta barnet,då?
Just vad ni tror. Nästan. En eller två dagar i skolan i veckan som gick. Betraktar man allting som relativt, så är detta ett framsteg.

Procedurer
Pappan har ju rätt att få ersättning för de dagar han har olika barn. Detta innebär givetvis blankettifylleri och mammans underskrift på att barnen verkligen var hos pappan de angivna dygnen.

Nu senast meddelade hon i en av sina haranger att hon 'skiter i' detta. Plan B: Pappan skickar in det som förevarit, och meddelar att Barnens Farmor och jag kan vidimera närvarodygnen. Svaret från myndigheten i fråga bestod i ett hart när oläsligt brev på fin gammal kanslisvenska som fick honom att tro att det inte skulle utgå någon ersättning, så han ringde. En levande och svensktalande tjänsteman svarade och berättade att just så gick det egentligen inte till. Mamman kommer att få ta ställning till pappans skrivelse och om hon inte svarar, så blir det ersättning efter pappans ifyllda blankett. Det här luktar månader av tid för en svårt ansträngd ekonomi.

Vad som händer om Hon bestrider, vet jag inte. Ställs ord mot ord, så får vi väl hoppas att Soc och Försäkringskassan har lärt känna henne. Då blir det inga problem.

Mamman, ja
Pappan har sedan länge hellre kommunicerat via SMS än per röst om barnen. Orsaken är att mamman mer eller mindre omedelbart övergår till haranger och vettlösa oförskämdheter.

Den senaste tiden har Hon övergått till att ringa upp pappan för just detta. Han, plågad nog som han är av hela situationen med skolskolk och allt, lägger snabbt på luren. För det mesta låter han bli att svara.

Sån är Hon.

Skolan!

Pappan fick i dag ett mail från det äldsta barnets lärare. H*n hade varit i skolan två dagar den här veckan, och dessutom varit både kontaktbar och trevlig. Två av fem, men ändå. Detta hör sannerligen inte till vanligheterna. Det var den goda nyheten:

Bortrest
Mamman är borta över helgen och hade mer eller mindre dumpat barnen hos pappan innan hon åkte. Resultatet: Två av barnen är nu ensamma hemma i Hennes lägenhet och de två andra är med pappan.

Utbrott
Från början var tre av barnen hos pappan. (Gissa på det fjärde!). Barnet med det besvärliga temperamentet kom till pappan med de andra i går, men åkte senare hem efter en serie mycket svåra utbrott. Pappan fick faktiskt hålla i barnet för att h*n inte skulle göra sig själv eller andra illa.

Månadspeng
Barnens Farmor och jag har länge varit noga med att ge månadspeng till barnen, men nu är det läget omtolkat. Bara de som går i skolan får full månadspeng. De som inte gör det får till en början hälften, sedan inget alls.

Detta sedan vi hade insett att de två äldsta —skolkarna— infann sig hos pappan enkom för att få slantarna. Sedan åkte de tillbaka till mamman. Ofta samma dag.

Barnen får faktiskt ingen månadspeng eller motsvarande av mamman. Däremot belönas de ibland med en slant när de utför olika sysslor. Detta går att diskutera, men jag anser att det är förkastligt. Att hjälpa till där hemma ska inte vara kopplat till pengar. Hjälper till gör man bara, månadspeng eller inte.

Punkt.

Gå till skolan, var det

Pappan har nu tre av barnen hos sig. Två av dessa går till skolan med lust och glädje —Kanske lite överdrivet, men ändå. Sen blir det värre. Det tredje barnet är det med det besvärliga temperamentet, som tillbringade exakt en dag i skolan i förra veckan. (Det  fjärde sitter framför PC-n hemma hos Henne och struntar i skolan)

Två av dem var det alltså inga som helst problem med. Men det tredje gick bara att inte få iväg till skolan. Gissa vem?

Pappan hade bara att ringa och meddela att h*n inte skulle komma. Vad skolan svarade på detta vet jag inte, men de uppskattade förmodligen i alla fall gesten. Mamman lär nämligen näppeligen ha gjort samma sak i samma läge, vilket inte torde ovanligt vad vi vet.

På hörnet

Pappan stod på  hörnet vid sin gamla gata i går. Den här helgen har han rätt att umgås med alla fyra, men han vägrar —på förekommen anledning— att gå upp till lägenheten. Mamman är helt enkelt för svår numera.

Vilka skulle komma?

Mamman svarar inte längre på vare sig SMS eller mail, och vid röstsamtal tar det bara någon minut innan hon spårar ur och vräker ur sig saker,och detta i barnens närvaro. Barnet med det besvärliga temperamentet har mycket riktigt tagit åt sig av detta och pratar numera som en sjåare, som det hette förr i världen. H*n håller på att lära sig att det inte är en bra ide i mitt sällskap.

Tre kom. Alla utom det äldsta, som sitter kvar vid PC-n.

Skolan
Det äldsta har förklarat att h*n ska spela ett spel som kom ut förra helgen i en veckas tid, och sedan bevärdiga skolan med sin närvaro. Detta en hel månad efter skolstart. Pappan vet inte om skolan har hört av sig till mamman i ärendet, men vi kan i alla fall hoppas.

Barnet med det besvärliga humöret har varit i skolan en dag den här veckan. Har skolan hört av sig? Vet ej.

De två andra gillar i alla fall att gå till skolan, och där är det inga problem. Det dyslektiska barnet är nu bland likar i en klass för just dyslektiker, och det är förstås ett lyft (Utan pappan hade h*n aldrig kommit dit).

Hursomhelst
Vi hade en mycket trevlig dag med barnen. De ska i kväll gå och fiska lite. Veganer som fiskar!!? Lugn. De kastar i fångsten igen.

Jag finns nu även på Fejjan

Jag har nu öppnat konto även på Fejjan, mest för att muta in namnet. Vi får se vartåt det leder. Hursomhelst: Mamman är värre än någonsin. Inte överraskande.

Läget?

Det kom en kommentar med den innebörden och jag insåg att jag inte hade skrivit på länge, delvis för att jag hade trott att pappan inte ville att jag skulle skriva om följande, vilket alltså var fel:

Skolan är igång
Två av fyra går nästan lustfyllt till skolan och trivs storligen. Ett tredje blir pappan helt enkelt inte klok på hur mycket h*n närvarar och det fjärde (gissa vem?) har högtidligen förklarat för pappan att h*n kommer att börja gå till skolan den 20 September, en månad efter skolstart. Resonemanget bakom detta är oklart, men vederbörande verkar inte ha klart för sig att goda betyg är bra att ha. Inte heller att man kan få gå om sin klass om det vill sig illa.

Pappan har haft många och långa snack med barnet, men det verkar som om barnet inte riktigt har greppat allvaret. Skolan är ingen buffé, den är obligatorisk. Man måste faktiskt gå nio år i skola i det här landet.

Mammans agerande i denna fråga verkar vara noll. I våras, när skolket blommade ut, fick vi höra att 'h*n 'var så lycklig' och avkopplad när h*n spelade'. Fint, mamman. Tänk fem år framåt om du kan.

Det andra frånvarande barnet har pappan haft svårt att få fram fakta ur. Det  är oklart hur mycket h*n egentligen går till skolan, men mamman har sagt att barnet är 'mycket svårt' att få iväg om morgnarna. Då kan man tänka siig.

Mamman,ja?
I månader har varje samtal med pappan havererat inom minuter. Mamman far ut i okvädingsord till och med när de pratar om olika praktiska göranden och låtanden med barnen. Till slut ledsnade pappan och helt enkelt vägrade verbal kommunaktition med henne. SMS och mail fick räcka.

Lärarna och Soc
Vi, Barnens Farmor och jag, är djupt besvikna.Samhället har svikit de barn som behöver hjälp. Det äldstas skola skickade en orosanmälan till Soc i våras. Inget hände.

Nu får pappan inte längre lärarnas veckobrev från tre av barnens lärare, som alla var de samma som i våras. Han har mailat dem i ärendet utan att få svar.

Det hela är lite märkligt, tycker jag, eftersom de lärare pappan har varit i personlig kontakt med kvickt lärde sig att det var han som engagerade sig för barnen, inte mamman. Har en vårdnadshavare mandat att stoppa utskick till umgängesföräldern?

...sen har vi det här med en utlovad jul på en annan kontinent. Men det tar jag en annan gång.

Skolstart

Två av fyra uteblev. Gissa vilka?

Mamman är bortrest
och mormodern passar barnen. Man skulle ju kunna tro att en pensionerad lärare hade ett intresse i att se de två av sina barnbarn som inte sökt sig till pappan (och infann sig i skolan) gick till plugget denna första dag, men ack!

Update söndag
I går kom ännu ett av barnen över till pappan. Nu är bara det äldsta kvar hos mormodern. Då lär inte det barn som uteblev i veckan kunna utebli i morgon.

På resa. Utan barnen -Vem tar hand om dem?

Mamman är återigen på en 'utrikes resa' (givetvis inte för egna pengar. Tro inget annat) och det var ganska rörigt inför denna. Hon tog nämligen för givet att pappan då skulle ha barnen dessa sex dagar, men han satte ner foten.

-Okej, då får dom klara sig själva, tyckte mamman.

Pappan blev orolig. Det var ju skolstart och allt den tiden. Men han stod på sig och förklarade att han inte kunde ha barnen. Mamman for ut i allt värre otidigheter, men hon har ju ensam vårdnad och borde vara tacksam för varje minut som pappan har barnen. Han har —juridiskt sett— rätt att umgås med barnen varannan helg. Resten är Hennes ansvar.

Ett tag såg det faktiskt ut som om Hon skulle lämna barnen vind för våg i nästan en vecka, i full vetskap om att pappan med sin ansvarskänsla skulle hoppa in, men hans vägran att ställa upp på hennes order satte spår. Kanske också Soc harsklade sig. Vem vet?

Mormodern
Nu är barnens mormor i stan och tar hand om dem. Pappans kontakt med sin ex-svärmor har aldrig varit bra, så vi vet inte så mycket om hur det går. Utom en sak:

Hem till pappa!
Tre av de fyra har uttryckt en önskan om att vara hos pappan de här dagarna. Det fjärde är —no surprise— det spelberoende äldsta. Ett är på plats i detta nu, och ett är under hämtning. Hur det blir med det barn som var så vulgärt oförskämd mot sin farmor är oklart. H*n har varit likadan även mot pappan den sista tiden, och pappan tycker inte att beteendet ska uppmuntras det alllra minsta. Hur han lägger upp saken är inte färdigtänkt ännu.

Mormodern
Har jag träffat  enstaka gånger och har väl ingen egentlig bild av, annat än att hon verkar vara svag och mutar hellre än hon sätter ner foten.Varför barnen hellre är hos pappan än med mormodern får vi —på grund av yppandeförbudet— förmodligenn inte veta

Gör det fram- och baklänges

Jag har nämnt att jag inte berättar om allt som sker i den här bloggen, av olika skäl jag inte tänker gå närmare in på. Men igår hände något som får mig att ta upp ett par saker som vi hittills har utelämnat.

Stöld och månadspeng
I våras uppdagades det att det av barnen som har problem med sitt humör (och impulser?) hade tagit inte mindre än 500 kronor från ett syskon. Pengarna gick till oklart vad och var därmed borta. Barnens ekonomi är minst sagt skral. Mamman ger dem inga pengar utom möjligen som 'belöning' för utfört arbete i hemmet, men två av dem gnetar på minsta slant och har alltså lite i sparbössan. (Fast Barnens Farmor och jag är där med en månadspeng). Det bestulna barnet föreslog en avbetalningsplan:

Det syndande barnets månadspeng skulle gå till brottsoffret till dess att skulden var betald. Så blev det.

Drakoniskt och svårt att säga emot. För alla utom en.

Ett (två!) telefonsamtal
I går kväll ringde det barn som hade tagit pengar från syskonet upp sin farmor och undrade om månadspengen. Farmodern svarade att den går till just syskonet på grund av stölden fram till dess att beloppet är avbetalat.

Barnet slängde på luren. Sedan ringde h*n igen och sade till  farmodern:

Knulla dig fram- och baklänges jävla kärring

Barnens Farmor blev så chockad att hon inte minns vad hon svarade på detta. Luren slängdes på.

Efterbörd
Farmodern ringde givetvis pappan och berättade. Nu är bägge två lika bedrövade, och ingen av dem mår särskilt bra av det hela. Inte jag heller. Men ordvalet förtjänar en kommentar. Det är nämligen mammans formuleringar som har spritt sig till barnen.

Det hela började på Facebook, där Hon gjorde en trevlig bekantskap i våras. Bekantskapen utvecklades till att Hon och bekantskapen skulle dela lägenhet i New York ett antal månader. Bekantingen skulle stå för hyran. Visst gick det bra med barn där, förklarade bekantskapen. Men det kanske räcker med två?

Vem tror på sånt? Nåväl:

När det hela sprack —förstås— så förkunnade hon saken i just ovanstående ordalag, omformulerat att Hon hade blivit detta.

PS
Nu är det en långvistelse på en helt annan kontinent som hägrar. Men Hon har lärt sig läxan, så det är inte via Fejjan som kontakten är knuten den här gången.

Går Hon på Nigeriabrev också?

Barnens sommar

Det är hög tid att summera sommaren 2010 för barnen. Vi tar det i ordning:

Det äldsta barnet
...var med pappan och sina syskon till den biologiske farfadern i midsomras och åkte hem till sina spel en dag före de andra. H*n var med på ett nöjesfält för några veckor sedan och åkte hem timmar före de andra. Det är vad vi vet.

Det näst äldsta
Var på kollo i nästan två veckor och knöt en massa kontakter. Just nu är h*n bokstavligen ute och cyklar med sin pappa. I veckan har h*n haft träffar med kollokamraterna.

Nummer tre
Åkte på kollo och skickades/åkte hem efter tre dagar. Fick en ny chans, med en 'resurs' någon vecka senare och det gick bra. Missade dock Nöjesfältet med pappan och de övriga och blev vansinnigt arg, något som gjorde Henne vansinnigt arg på pappan.

Det yngsta
...var med oss en vecka i en hyrstuga. Det var skitmysigt att se barnet fullkomligt dansa från gäststugan till frukosten på morgnarna.

Pappan gjorde vad han kunde
Utifrån sina tämligen ansträngda resurser gjorde han vad han kunde för att ge sina barn upplevelser. Vi gjorde utflykter med dem av olika slag och vi har faktiskt inte dåligt samvete för det vi har gjort i stort och i smått.

Gjorde mamman vad hon kunde?
Kollovistelserna var kommunalt bekostade. Efter en konflikt av något slag med släkten på sin sida, så fick Hon tusen kronor per barn att göra något under sommaren för. Inte gick de pengarna till sådant, inte: De gick till en toasists för 700(!) och resten till 'elräkningen'. Pappan fick betala ännu ett besök på nöjesfältet.

Till saken hör att barnens farfar skickade 500 per skalle inför sommaren. Lita på att de pengarna gick åt till avsedda ändamål.

Det värsta
Vid ett tillfälle frågade jag ett av barnen vad de hade gjort med mamman i sommar: Inget svar. Tystnad.

De hade inte gjort någonting!  -Jo, kom det en timme senare. De hade varit i en park ett par kvarter bort några gånger.

Sån är Hon

PS Barnens Farmor gläds över att barnens farfar bidrog som han gjorde.

25 uppringningar

Hon ringde upp barnens pappa inte mindre än 25 gånger i dag. Han tryckte bort dem alla.

Varför?
Han tål bara så och så mycket från Henne. Det senaste är att han är en 'sadistisk pappa'. Det vanliga är att han är en ansvarslös odugling som inte tar barnen på Hennes order. Och att han kunde 'stoppa upp sig i röven'. Detta i närvaro av det näst yngsta, som har tagit till sig språkbruket och kallat både sin pappa och farmor både det ena och det andra.

Det näst yngsta, ja
Det har problem med sitt humör och hade problem med sitt första kollo, skickades hem och kom in på ett annat veckan efter. Nu med en 'resurs' från Soc som bistånd. Det gick faktiskt bra, men syskonen var med pappan på ett nöjesfält under itden.

H*n blev rasande och kallade pappan en massa saker samtidigt som h*n krävde ett besök på samma nöjesfält. -Visst, svarade pappan. Mamma har ju fått pengar för er sommar. Be henne om några hundringar så går vi.

Det blev förstås inget av detta. Pappan kommer att gå med barnet i fråga inom en eller två veckor. På hans bekostnad.

Toasits och elräkning
En konflikt av något slag har nämligen lett till att Hon inte träffar släkten på sin sida den här sommaren. I stället skickade de en tusenlapp per barn att gör något för. Pengarna gick till en toasits —700:-— och elräkningen, har mamman meddelat. Det blir alltså pappan som får bekosta barnens upplevelser denna sommar.

Mailkontot kapat -beklagar spammen

Det Hotmailkonto som jag använder till den här bloggen kapades för några dagar sedan och någon spammade den adressboken. Kaparen hade bytt lösenord och den hemliga frågan var plötsligt på kinesiska, men vederbörande hade glömt att byta 'alternativ e-postadress', så det fungerade att be om ett återställningsmail till den. Puh!

Jag beklagar. (Och trodde att Norton Internet Security 2010 var ett fullgott skydd).

Update: Farbror Sids Hotmail kapades också. Är det något som går?

Socialjouren -igen!

Om ett barn kommer hem till sin ensamna vårdnadshavare och förklaras icke välkommen, är inte det ett fall för Soc?

Tydligen inte
Det äldsta barnet kom till pappan i går och firade sin nyligen timade fördelsedag genom att bland annat motta en ny, fin telefon av årets modell som vi och några andra på pappans sida hade lagt ihop till. (Jag köpte in den och kände lite på den. Min nästa blir en med pekskärm!) Tidigare i dag åkte h*n hem till mamman, den bostad som är barnets ankare och trygghet i tillvaron.

Bara för att få höra att h*n inte var välkommen, och fick vända i dörren. Det blev till att åka tillbaka till pappan.

Pappan ringde Socialjouren, vilket också fanns anledning att göra för bara någon månad sedan. Den gången gav det inget och det gav inget nu heller:

Vi kan inget göra.

Pappan lade på.

Barnet är nu hos sin pappa till dess att h*n är välkommen hem igen.

Mina tankar
Förra gången vi ringde jouren fick vi en kalldusch. Den vi pratade med tyckte inte att det var så farligt att det äldsta satt ensam hemma en hel vecka och slog mer eller mindre knut på sig själv för att bagatellisera det hela.

Nu heter det att kan 'vi kan inget göra' när ett av de barn som Hon är så mån om att ha ensam vårdnad om inte är välkommet till den egna bostaden.

Fy faan.

Update söndag:
Det har framkommit att barnet inte avvisades hur som helst. Pappan hörde genom barnets telefon hur Hon for ut och skrek åt barnet på ett sätt som han bara trodde att han själv brukade drabbas av. Inte bara pappan hörde detta. Eftersom hon stod i dörren och skrek, så måste grannarna ha hört en del också. Kul för dem.

Nu är det VI som är anmälda

Under en —till och med för Henne— ovanligt otrevlig och försinkad hämtning av ett av barnen till en upplevelseutflykt, så framkom följande:

• "Vi är under utredning". Oklart om det gäller Henne och barnen eller hela familjen inklusive pappan. Tydligen beskylls iaf pappan för att ha lagt den anmälningen, men vi tror mer på att det är skolans orosanmälan över det barn som i praktiken har lagt av plugget som har gett det resultatet.
• Vi tre, barnens pappa, deras farmor och jag, är anmälda till Soc av Henne. Det gäller faktum att vi drack vin till maten under stugveckan med det yngsta.(Hur många gör inte det på sin semester?). Själv drack jag för övrigt öl. Elva stycken 33-or Falcon Lager över en veckas tid. Förtydligande: Det gäller "bristande tillsyn" pga vindrickandet. Sådant kan bara komma från en som själv aldrig dricker måttligt.
• Det var vi tre som pratade om att sätta det yngsta barnet på tåget hem. "Tre ansvariga vuxna i ett hus med gråtande barn" (Jag hörde orden själv, eftersom pappan ogärna har telefonen till örat och hellre använder högtalarläget). En ren lögn som det är viktigt för pappan att få fram. Det var faktiskt Hon som föreslog det yngsta barnet att resa hem i förtid. Under en enda omständighet hade pappan gått med på detta  —att mamman hade rest till vår närmaste järnvägsstation och mött upp barnet för en hemresa.  (Ett byte på vägen, bara det!). Allt annat hade varit uteslutet.
• Jag åhörde via den högtalande telefonen ett längre utlägg om att det är Hon Som Har Ansvaret För Sina Barn. Det hela lät faktiskt som om konceptet var nytt för henne. Kanske någon har inpräntat att det det här med vårdnadshavandet inte bara handlar om bidragen?

Vad är det som pågår?

Jag tror ärligt talat att Hon är rädd. Soc, hennes livlina de senaste åren, har tydligen hört av sig  och till och med gjort hembesök och förmodligen haft synpunkter. (Tre sängar på fyra barn, bara det!). En allierad är kanske inte längre allierad.

Hemma igen

Vi är hemma efter en mycket fin och aktivitetsrik stugvecka med pappan och det yngsta barnet, som dessutom fölsedagsfirades första kvällen. Det äldsta ville inte med och de två andra hade kollo samtidigt.

Yppandeförbudet
Barnen har ju förbud på att berätta om förhållandena hemma hos henne, men det håller inte alltid. Mamman tycks dessutom inte ha präntat in att barnen ska hålla tyst om varandra också. Nu vet vi så mycket mer än före veckan med det yngsta. Och det är inte roligt. Först detta:

Hemskickad?
Det av barnen som har problem med sitt humör skickades hem från kollot efter bara tre dagar. H*n ringde mamman stup i kvarten och längtade hem, och till slut tröttnade väl personalen och sade något om att 'är det inte lika bra att du åker hem'.

En bidragande orsak tror vi är att h*n sattes under en relativt måttfull disciplin med uppstigning och frukost klockan åtta, liksom att alla hjälper till med mat och disk. Lever man med helt fria tider som barnen gör hos Henne, så blir detta en svår anpassning.

Utbrott som styrmedel?
Vi kände till att barnet i fråga kan få ganska häftiga utbrott, men inte att de innefattar tilhyggen mot syskonen eller hur vanliga de är. Det verkar ha gått så långt att de övriga skyr barnet och låter dess vilja råda bara för att slippa ett utbrott.

4 barn -3 sängar
Det är sant! För en tid sedan bestämde sig barnet för att det yngstas säng tog för mycket plats i deras delade rum och monterade helt sonika ner den och lade den i grovsoporna. "Så kan man väl inte göra", sade jag bestört. "Var inte mamma hemma. Kunde hon inte stoppa det?" Det var hon. Men:

En bekant till mamman var också där, så mamman lät det ske av rädsla för att bekantan skulle få uppleva ett utbrott. Och när kusten var klar, så var soprummet tömt. Nu sover det yngsta på en extramadrass i mammans rum. Dessutom kommer syskonet allt som oftast och bara tränger sig på, så det yngsta får sova utan kudde eller täcke på golvet. Då gör det ont i ryggen på morgonen.

En ny säng är det inte tal om, vad det yngsta barnet vet.

Att jävlas per telefon
Mamman har jävelskap i blodet. När det yngsta fick en egen telefon i födelsedagspresent ringde h*n förstås syskonen och mamman och berättade om den och alla presenter. Mamman hängde på och pratade om hur mycket hon saknade barnet för att sedan säga till det att ta tåget hem. Ett ensamt barn på en sex timmars resa —med ett byte på vägen dessutom— är tydligen inget att bekymra sig över. Men vi sade stopp och glöm det.

Men den kvällen var förstörd och mamman gladde sig väl åt ännu ett nålstick på pappan. (Nästa morgon var allt frid och fröjd igen)

Sån är Hon.

Det här tog mig hårt

Vi åker ju på en stugsemester i nästa vecka, avresa söndag morgon. Det blir pappan och det yngsta som kommer med. Två andra åker på Kollo den veckan och det tredje (gissa vem!) är hellre hemma.

Avresan sammanfaller med det yngsta barnets födelsedag.

Jävelskap
Mamman såg givetvis till att de var borta över helgen, så att avresan inte skulle kunna ske förrän på måndag, Pappan kontrade med att hämta barnet redan på fredagen, Det kunde hon inte stoppa, så så blev det.

Barnet grät
När pappan hämtade barnet i går kväll, grät barnet. Varför? Det hade varit en fölsedagsfest hos Henne, men den hade tydligen blivit helt misslyckad.

Det var så konstig stämning

Ingen var glad på festen i fråga. Det blev en sorglig fölsedag. (Bara här skriker det i mitt hjärta. Jag minns hur en sådan sak känns, så sextiominus jag är).

Lite bättre blev det
Pappan tog barnet till ett matställe och de åt av hjärtans lust. Sen kom de hem till honom och presenter väntade. Hade Barnens Farmor och jag vetat  hur dagen hade varit, så hade vi stått där och sjungit med atonala stämmor, men vi visste inget förrän efteråt.

Kvällen slöt hyfsat bra, men man kan ju faktiskt undra vad det här med 'konstig stämning' innebar. Eftersom barnen har sitt yppandeförbud om förhållanden och detaljer hemma hos Henne, så lär det inte komma fram mer den vägen. Ett syskon uppgav mycket riktigt att det hade varit ett bra kalas.

Jag tror ändå mer på jubilaren än den Politiskt Korrekta omgivningen. Sorry, syskonet.

Så typiskt Henne

På söndag morgon åker vi till en hyrstuga för en vecka med pappan och det yngsta (och även det äldsta?) barnet. De två andra är på kollo då, så de kan inte följa med.

Pappan pratar inte längre med mamman
Orsaken är att varje samtal bara blir en obehaglig upplevelse. Hon ryar och går på utan att lyssna. Då är SMS en utmärkt kommunikationsform. Nu gällde det att bekräfta att det yngsta skulle hämtas på lördag.

Mamman svarade iskallt att de är borta över helgen. Hon vet mycket väl sedan tidigare att vi åker på söndag morgon den elfte juli år tjugohundratio. Det är bara att fråga barnen, eller att bemöda sig att bläddra bakåt bland meddelandena per mail och SMS.

Que?
På pappans invändning svarade Hon att hon trodde att det var på måndag vi skulle åka.

Fan tro't
I själva verket är det hennes helt obekymrade och i det närmaste reflexmässiga vana att jävlas som vi ser. I alla de år som vi har känt Henne, så har hon aldrig försummat ett tillfälle att försena saker och sätta käppar i hjul. En gång höll vi faktiskt på att missa en begravning pga detta.

Jag har lust
...att ringa upp henne och bara skrika, fyra av ett antal pepprade mail med mycket mera. (Hon finns på Facebook och är hur naiv som helst). Men det lönar sig inte.

Sådant är bara lagerkransar för Henne.

Status torsdag

Först en bakgrund
(som borde ha varit ett eget inlägg): Veckan före midsommar kontaktades barnens pappa av en kvinna från Soc som ville 'ha hans tankar' om det spelberoende barnet. Hon hade varit hemma hos Henne och barnen, ett besök som föranleddes av den bekymmersanmälan som barnets skola hade gjort. För sex veckor sedan, men ändå.

Pappan berättade förstås att han var djupt oroad och hade bra nära ångest över barnens situation, men han kan ju förstås inget göra så länge han inte har något att säga till om.

Vad hembesöket och mötet med pappan leder till vet vi inte, mer än att mamman nu är om möjligt ännu mer aggressiv mot pappan. Det är anmärkningsvärt att Soc kontaktade pappan, men de hade nog fått höra om hans engagemang för barnen från skolan

Läget nu
När detta skrivs, är två av barnen ensamma i mammans lägenhet åtminstone fram till söndag. Det äldsta har vänt på dygnet och syskonet verkar också ha gjort det.

Den som hade jouren på Soc i helgen var alltså djupt ointresserad. Pappan ringde på måndagen upp den kvinna som hade kontaktat honom i förra veckan och fick höra att det verkar inte så farligt.

Man baxnar. Och filar på en orosanmälan.

2, 3 eller fyra barn?
Senare idag ska jag åka på utflykt med pappan och barnen. Ingen vet om det äldsta följer med, fast det var kul förra året. I bästa fall så kommer i alla fall det syskon som valde att sticka till mammans lägenhet. -Om de orkar masa sig till pappan, förstås. Jag har nämligen gjort fullständigt klart att jag inte snurrar förbi mammans lägenhet och plockar upp dem på vägen.

Någon måtta får det vara.

Update eftermiddagen: Det blev två barn, de som varit hos pappan den här veckan. Mitt ställningstagande om skjuts hade inte med saken att göra. Det tredje har nu lämnat tre olika anledningar till att inte följa med och det fjärde —spelaren— ville helt enkelt inte. Trist.