Skolavslutningen

Upplägget
De fyra går i olika skolor, men avslutningen var på samma dag för dem alla. Det äldsta, som verkar ha lagt av det här med skola till förmån för spelande och TV, uteblir från sin. Det näst äldsta går i en annan skola än de två yngsta. Mamman skulle närvara där, och pappan i de två yngstas skola. Barnens Farmor och jag hade gärna varit med det näst äldsta, men Hon var skulle ju dit...

Detta hände
Mamman, som kom hem från sin resa igår, SMS-ade pappan vid halv två-tiden i natt om hur dags det näst äldstas avslutning började. Pappan vaknade med detta i telefonen och svarade lika barockt som Hon frågade: "Klockan tolv på söndag". Vet man inte när de egna barnen har skolavslutning?

Avslutningen
Inte helt PK, men helt OK vad oss anbelangar. Samling på skolgården och avmarsch till kyrkan, ledd av två fanbärare. Trångt värre var det, men vi fick platser. Pappan hade försvunnit i vimlet och återsågs först när det hela var igång.

Med Henne vid sidanom! (Inte på inbjudan precis)

Skulle hon inte vara med det näst äldsta barnet? Svaret kom efter sånger och tal i kyrkan. Mamman hade varit med det näst äldsta 'en kvart tjugo minuter' och sedan lämnat detta för att gå till avslutningen med de två yngsta.

Vidare passade hon på att skälla ut pappan för än det ena, än det andra i sällskap av föräldrar och lärare som bara vände sig bort utan att visa tecken på medhåll, något som Hon förmodligen var ute efter. Tvärtom såg jag under dagen flera tecken på sympati och tillit till pappan från föräldrar och lärare. Det vet att han ställer upp.

Läraren för det av de två yngsta som har problem med temperamentet sade att pappan har bidragit till att det är åtskilligt bättre nu än förr. Mamman nämndes över huvud taget inte.

Summarum
Av de fyra barnen firade ett avslutningen framför PC-n, två hade en närmast sliskigt överspelad närvaro av sin mamma och ett fick klara sig själv efter tio minuter.

Jag mådde illa. Barnens Farmor mådde illa. Hur kan man svika som Hon gjorde?

PS Det kan dessutom tilläggas att det näst äldsta fick pokal och lite stålar för att ha varit den som har sålt mest majblommor i sin skola. En ära som alltså fick uppbäras utan någon anhörigs närvaro.

Utsjasad

Pappan försökte se till det äldsta barnet lördags, men han fick ingen respons på vare sig dörr eller telefon. I dag var det det  näst äldstas tur att komma till syskonet. Det har varit ensamt i mammans lägenhet i tre (fyra?) dagar nu.

Det näst äldsta skulle —per Hennes instruktioner— komma till lägenheten efter skolan och vara där med äldsta barnet ett par dygn innan Hon kom tillbaka från sin resa.

Bortmotad!
Barnet hade nyckel och kom in själv, men motades bort av det äldsta och fick söka sig till pappan i stället.

Vad händer?
Det äldsta är förmodligen på en sagolik resa. Tänk att få spela, äta godis och titta på konstiga TV-program 24 timmar om dygnet utan distraktioner! För utomstående inklusive syskonen är detta beteende inte bara fel, det är något som är fel tänker nog alla.

Utom mamman.

Helgen dag två

De två yngsta är nu hos pappan efter en mysig morgon med oss och fika med äppelpaj och vaniljsås på ett fik Nationaldagen till ära.Vi hade ett mycket bra dygn tillsammans. Som vanligt höll de tätt om förhållandena där hemma hos Henne, men som vanligt spillde en del information igenom.

Vänt på dygnet
Vi satt och tittade på ett par- tre år gamla bilder tillsammans. Där lekte och röjde det äldsta barnet med de andra. Ett av barnen suckade vemodigt. "H*n är så tråkig numera. Sitter bara framför datorn och TV-n" Det andra flikade in att "H*n har vänt på dygnet" (barnets formulering) "och går och lägger sig på morgonen". Inget mothåll på den repliken. Inte heller kommer det äldsta barnet att närvara vid skolavslutningen i veckan som kommer. "H*n är ju ändå aldrig där"

Jag hade på tungan att fråga vad mamman gjorde  åt det hela, men avstod. Det hade bara spetsat deras medvetande om yppandeförbudet gällande förhållandena hos Henne.

Barnen undslapp sig också att "grannarna var elaka", gissningsvis för alla klagomål på oväsen och bråk, men gjorde sedan sitt bästa för att vända på påståendet. Detta säger en hel del om styrkan och medvetandet om yppandeförbudet.

Banta
När jag berättade att —och hur— jag nu är 16 kilo lättare nu än för tre år sedan, spetsade de öronen. Det äldsta är nämligen klart överviktigt och verkar dessutom leva på enbart  chips, godis och choklad. Saker som jag har skurit ner ordentligt på, lagt av helt respektive lagt av helt. Att skippa socker och choklad för det äldsta trodde de helt klart inte vore möjligt.

Det äldsta, ja
Pappan skulle se till barnet i går kväll medan det näst äldsta var på sin klassfest. Han gick upp till lägenheten där barnet var ensamt in på andra (tredje?) dygnet och ringde på. Ingen reaktion. Han ringde lägenheten. Inget svar. Han ringde barnets telefon. Inget svar.

Det lös i köket och i ett annat rum, men det gör det alltid. Pappan fick gå med oförrättat ärende.

"Han vill inte ha barnen"
Den här stan är inte allt för stor, så det var inte överraskande att pappan stötte på mamman till den kompis som ett av barnen vidtalats att bo hos ett par dar i nästa vecka när mamman är på sin resa. De började förstås att prata och lika förstås kom ämnet på tal:
Mamman i fråga: "Jag fick uppfattningen att du inte ville ha barnen när Hon var bortrest?"
Barnens Pappa: "Det sade jag aldrig"
Mamman i fråga: "?????"

Pappan avstod från att förklara. I stället kom han in på olika praktiska spörsmål.

Förklaringen
Pappan hade givetvis fått frågan om han kunde ta barnen under Hennes resa. Visst kunde han det, men då skulle han få matpengar för dem. 32 kronor per barn och dygn. I förskott, som är det enda som gäller när man har med Henne att göra. Han har lärt sig att inte göra avkall på detta.

Hennes tolkning av detta är alltså att pappan inte ville ha barnen, och hon sprider denna till barnens omgivning.

Osis då för Henne att pappan då mötte en inblandad förälder....

So far...

Det två yngsta är hos oss
Vi har haft det jättekul i kväll, trots The Invasion Of The Kålmaskar som vi lyckades stampa ihjäl:

Kålmask 1

Kålmask 2

2 Kålmaskar

Chutulu?

Det första feelgod-inlägget här, eller?

Mindre feelgood:
Det äldsta, spel- och sockerberoende, barnet sitter ensam i lägenheten med sina beroenden. Pappan har satt av det näst äldsta på en klassfest och ilar därefter till mammans lägenhet för att se till sitt äldsta. Sedan har han ringt oss gång efter annan för att försäkra sig om att är som det ska. (Det äldre av de här två har nämligen vad som kan kallas 'ett häftigt temperament'. Men vi har inga problem hittintills).

Därefter åker pappan tillbaka till klassfesten och hjälper till med städningen och tar slutligen hem sitt näst äldsta barn.

Helgen dag ett

Just nu är pappan och badar med tre av barnen. Det äldsta sitter i mammans lägenhet och spelar.

Senare i eftermiddag hämtar vi de två yngsta för en övernattning hemma hos oss. Pappan ska nämligen med det näst äldsta på en klassfest.

So What?
Vad sägs om att barnet skulle ha med sig en hundring till festen och att mamman inte skickade med någon? Eller att det äldsta är ensam sedan igår, när mamman reste? Eller att pappan inte har fått veta hos vilken kompis det är avtalat att ett av de yngsta ska bo ett par nätter?

Något ytterst ovanligt
Pappan har i barnens nävaro kritiserat mamman.

Jag är så fruktansvärt irriterad på Henne

Det kan man förstå.

Vart är det på väg?

Skolavslutningen
Alla fyra har avslutning samma dag, dock i olika skolor. Mamman får då lägga ett närvaropussel, som Hon löste drakoniskt; Det äldsta —som ändå inte visar sig där så ofta— behöver ändå inte gå på sin. Sedan står hon över de två yngstas. Kvar är ett av dem. Barnens Farmor och jag kommer även på denna tillställning, vilket alltså innebär att vi möter Henne. Inga problem. Vi är luft för varandra, även om jag vid något tidigare tillfälle har skönjt att hon har visat tecken på att åtmistone hälsa på mig. Detta ignorerade jag.

Resa bort
Mamman kommer att vara på resa några dagar i nästa vecka. I skrivande stund ser barntillsynen ut så här:

• De två yngsta bor hos var sin kompis dessa dagar
• De två äldtsta får klara sig själva i mammans bostad

Pappan är kommenderad att ha de yngsta över helgen och på söndag ta dem till mamman, som alltså kommer att ta dem till kompisfamiljerna och de två andra till mammans tomma lägenhet.

Nu invänder jag att när jag var lika gammal som det äldsta, så kunde jag utan vidare klara mig (och syskonen) själv. Jag var tränad av en inte bara öm moder  —även av sjöscouterna— i matlagning och diverse göromål i hemmet. Det är inte de här barnen.

Pappan
...har uppmanats att kontakta Socialjouren om detta med två ensamma minderåriga av både Barnens Farmor och mig. Nån jävla ordning får det vara, även om Hon skriker och far ut i nästan varenda kontakt mellan föräldrarna. Han ska 'anmälas', oklart för vad och pappan vägrar att gå in i detalj på hur det ser ut i Hennes lägenhet, som han är uppe i emellanåt, mer än att det är äckligt och ostädat.

Vad händer nu?
Vi skolavslutar bäst vi kan i veckan,och jag anar att de två äldsta hamnar hos pappan de dagar Hon är bortrest.

Tre hundra kronor

Det var vad Försäkringskassan tyckte att pappans uppställning för sina barn under april månad var värd. Fram till dess har föräldrarna gjort upp sinsemellan om ersättningen för de dygn pappan har haft barnen. Mamman har utan knot betalat 30 kronor per barn och dygn och jag har spekulerat att hon därmed inte vill att FK —och Soc— ska se hur mycket pappan har barnen.

Det var helt klart fel
Att låta FK ta över avräkningarna visade sig vara en ren vinstaffär för Henne. Femtonhundra dem emellan förvandlades till att pappan fick underhållsnbidraget nedskrivet med tre hundra och mamman sitt bidrag nästkommande månad nedskrivet med samma belopp.

Man baxnar.

Uppställningen, då?
Tre hunda får en att tro att det handlar om någon enstaka helg. Det handlar i själva verket om bra nära halvtid, utom när det gäller det äldsta som alltså är spelberoende och inte trivs hos pappan, för att a) Xbox 360 live inte går bra  där, och b) Pappan försöker med spelstopp, vilket ofelbart leder till  att h*n ger sig iväg hem till mamman.

Hur FK-s framräkning ser ut övergår mitt förstånd.

Vad händer nu?
Pappan kommmer att ställa villkor, bland annat kommer han att kräva ersättning direkt från mamman igen och detta i förskott. Nekar hon, så kommer han inte att ta barnen när hon reser bort en vända vad det lider. Då får Hon lösa detta utan hans medverkan.

Lycka till,säger jag.

BUP

Det äldsta barnet är som bekant spelberoende. Och mamman har faktiskt sagt till pappan att 'du ser inte vilken ångest h*n har när h*n inte får spela'.  Hon har detta till intäkt för att låta barnet sitta hemma framför sina spel i stället för att gå till skolan. Det är sant! Vi vet att mamman går hemifrån på morgonen och låter barnen ta sig till skolan själva. Självklart stannar då det äldsta hemma och har en i det närmaste försumbar närvaro i skolan.

Gissningsvis insåg Hon för åratal sedan att det var bekvämt att låta barnet i fråga sitta framför PC-n. Kravlöst och bra. Att tänka framåt finns inte för Henne.

BUP
Den uppmärksamme läsaren av denna blogg har säkert dragit slutsatsen att allt inte är som det ska med det äldsta. Skolan har sent omsider vaknat och i dag skulle barnet på en preliminär träff med BUP. En utredning var inledd. Något verkar inte som det ska med barnet, men vad?

Det var sagt att mamman skulle vara med, men inte pappan. Han var dock underrättad och visste när träffen skulle ske. Kort före, ringde han mamman och erbjöd sin medverkan. Den behövdes inte.

Ruta Ett
Barnet vägrade nämligen. Det blev ingen träff.

Mamman är sig lik
Hon anser nämligen att det är pappans dåliga ansvarstagande som har lett till det uppkomna läget, och Hon har i otvetydiga ordalag (skrikit, alltså) låtit honom veta att allt beror på att han inte tar något ansvar för barnen. Eftersom hon vid det här laget bör ha fått frågor från Soc om det äldsta, frågor som bottnar i en bekymmersanmälan från skolan, så kan jag förstå att hon är stressad.

Vår uppfattning om det här med ansvarstagande —och uppställning— är klar. Den illustreras bäst med faktum att pappan går på föräldramötena, men inte mamman. Hon 'har annat' för sig.

Att det är Hon som (på Soc' inrådan!) har hela vårdnaden om de fyra barnen verkar inte höra hit.

Vad händer nu?
Vet ej.

Vi uttrycker vår oro för barnet -Men andra hann före!

Vi har skrivit till Soc och uttryckt vår oro för barnen som Hon hanterar situationen några gånger de här åren, och Barnens Farmor har den senaste tiden filat på en skrivelse om det spelberoende barnet som mer eller mindre har övergett skolan. Men andra hann före:

Skolan!
Skolan har i en skrivelse till Soc uttryckt sin oro över att det äldsta barnet inte längre går i skolan, och Hennes bristande engagemang i frågan. Pappan fick veta saken genom att mamman ringde upp och bara skrek åt honom.

Vad står på?
Numera låter mamman barnen sköta sig helt själva på morgnarna, med allt vad det innebär av utebliven frukost och sena ankomster till plugget. Två av barnen är motiverade och tycker om att gå i skola, så för dem funkar det. Men de två andra har problem. Det äldsta är svårast och låter helt enkelt bli att gå utan att mamman tydligen ens försöker göra något åt saken. Ett syskon kan komma både en och två timmar sent, men dock alltså infinna sig förr eller senare.

Skolan vet bara att barnet i fråga skolkar på heltid. Vi vet varför: H*n är spelberoende. Om det beror på att fly undan en jobbig situation eller att spelandet helt enkelt har gripit tag i barnet, vet jag inte. Men jag vet vad barnet spelar, och det är inte World of Warcraft, klassikern i sammanhanget.

Barnet spelar ett halvdussin olika onlinespel och ett stort antal Wii- och XBox 360-spel (några online). Det mesta handlar om att klara banor av olika slag, och skjuter h*n på något, så är det inte människor utan olika 'tecknade' gestalter.

Jodå
Vi med tänkte på det här. En 16-åring som omhändertogs för sitt databeroende. P4 Extra hade saken uppe här. Lyssna på inslaget! Annars hoppas vi att det inte går så långt i det här fallet.

Soc
Hur de kommer att agera vet jag förstås inte, men jag skickar dem en cynisk tanke om hur de med automatik och Politisk Korrekthet tog Hennes parti från första stund trots att det redan 2006 fanns signaler om att hon inte klarade av att ha barnen. (När jag läser om det inlägget får jag nypa mig i armen för att påminna mig om att det faktiskt citerar en vårdnadsutredning korrekt)

Pappan lämnades i princip på gatan medan mamman (till en början) fick allt hon bad om. Skolan har sett att pappan tar ansvar för barnens skolgång och har noterat att barnen håller tider på ett helt annat sätt när de sover hos honom än hos vårdnadshavaren.Och att det är han, inte mamman, som kommer på föräldramöten och samtal.

Ska Soc vakna?

Uppdatering

Den här gången har jag inte slarvat —Jag har varit seriöst sjuk. Lyckligtvis inte i min (förhoppnningsvis avskrivna) cancer. Lunginflammation var det frågan om den här gången. Räkna med att vara nere och orkeslös i 3+ veckor. Nåväl:

Kortet
Barnet har nu ett kort med kod. Det står mitt namn på det, och kontot som det hänger på är mitt. Det hela är en uttrycklig önskkan från barnet i fråga och —outtalat— beroende på att pengar har dunstat bort när h*n har haft medel innestående hos Henne.

Skulle barnet bli avtvingat kort och kod (lätt memorerad för en historiskt allmänbildad), så bara spärrar jag inte kortet. Det blir polissak av det hela. Vi pratar om ett syskon. Och Henne.

Jag vill bo  med pappa!
Jäpp Ett av barnen vill hellre bo hos pappan än hos mamman. Problemet är att h*n inte törs tala om det för sin mamma. Reaktionen skulle förmodligen bli explosiv, förhoppningsvis inte bokstavligen.

Fusket
Jag hade all anledning att tro att Hon skulle jobba sig igenom ett evenemang, så sjukskriven Hon är. Det gjorde hon också,. men beloppet vi  talar om är  tresiffrigt. Det känns lite småttigt att gå vidare med, så jag avstår.

Vaddå gå till skolan? Dom har ju öppet hela dan.

Ett gammalt skämt har fått en ny, kuslig, innebörd för oss. Det har nämligen visat sig att det äldsta barnet inte längre går till skolan när h*n är hos mamman. Vidare fick ett av de andra hotas med ett inställt biobeskök för att över huvud taget infinna sig på plugget härom dagen. Mamman har nämligen annat för sig om morgnarna:

Möten
Just det. Hon är i en intensiv planeringsperiod inför ett instundande evenemang, och prioriterar detta framför barnens skolgång —för att uttrycka saken elakt. Då gör det inte så mycket att halva skaran inte kommer iväg till skolan. (Den andra halvan är motiverad och håller närvaron).

Barnens Pappa:
-Du är ju sjuksriven hundra procent, har barnen hundra procent och nu jobbar du hundra procent? (Allt enligt Hennes utsagor)

Barnens mamma:
[oartikulerat. Högröstat] Slänger på luren.

Jag:
ser att Hon efter ett par tidigare fadäser håller så låg profil på nätet som möjligt. Man flaggar inte sig själv i olika sammanhang när man är sjukskriven. Sådant drar till sig intresse och återbetalningsplikt. Men nu vet jag rätt väl var —och vad— jag ska kolla. Pappersmedia och telefoni får inte underskattas även om vi skriver 2010.

Skyddade pengar

Ett av barnen är en född entrepenör. H*n köper och säljer lite av varje. Just nu är det förstås Majblommor. I sommar blir det egentillverkade hals- och armband som folk köper för att de vill ha, inte för att vara snäll mot ett barn.

Barnet fyller år i nästa vecka. Det önskar sig först och främst ett sparkonto. Jaha? Då är det väl bara för mamman att lägga upp ett, tänker ni förstås. Nix. Det har hänt saker med barnens pengar förut. Barnens tillgångar är inte säkra om de finns tillgängliga för Henne. (Jag är förvissad om att så mycket som femtonhundra kronor försvann från barnet vid ett tillfälle). Nåväl:

Sparkonto
Att lägga upp ett sparkonto åt barnet kräver målsmans underskrift, det är därmed åtkomligt för mamman. Inte bra. Min bank svarade på ett mail i frågan att jag kunde öppna ett nytt konto och sedan utfärda fullmakt.

Det gick inte, svarade man på kontoret jag gick till efter lite telefonerande. Barnet var för ungt och det krävs dessutom målmans underskrift för att skaffa ett ID-kort. Inte bra alls. Kontot skulle inte existera vad Henne anbelangar. Dessutom är årsräntan på sparkonton 0,1% just nu.

Privatkonto
Ett sådant (utan ränta) med kort och sedan ett 'fullmaktskort' till barnet rekommenderade kundtjänst i mailet. Det gick inte heller, visade det sig. Barnet var för ungt för att ingå juridiska avtal.

Barnet är jag!
Det slutade med att jag öppnade ett privatkonto med kort på min bank. När kortet kommer, så får barnet det att använda fritt. Uttag och betalningar med PIN-koden och insättningar sker över disk på bankens kontor. Att det står mitt namn på kortet får vi leva med.

Det ska sägas att kortet inte är ett kreditkort. Det är utan kredit.

Trist
Det är trist att behöva göra så här för att skydda barnets pengar. Det enda mamman kommer att kunna göra för att komma åt barnets pengar, är att helt enkelt lägga beslag på kortet och avtvinga barnet koden. Den risken får vi ta.

Lika trist var det att stå på kontoret och inse att det här med att skydda barns pengar från en förälder inte var nytt för dem.

Ibland är det ingen tröst alls att inte vara ensam.

Har Hon satt sig under luppen?

I dag, strax innan pappan skulle hämta barnen, ringde mamman och skrek i telefonen. Detta är inte något ovanligt, men det hon skrek var anmärkningsvärt:

Jag orkar inte längre! Jag har ringt polisen och Socialjouren. Du får ta hand om barnen och lägenheten. Jag bara drar!

Skulle det verkligen vara så, så drar de väl igång en utredning på Henne —som vann hela vårdnaden om barnen efter en påhittad misshandel och med Politiskt Korrekta myndigheters medverkan— illa kvickt. Då lär det framkomma hur mycket pappan egentligen har barnen. Officiellt, och i myndigheternas ögon, har han dem varannan helg. I praktiken har han ju dem på bra nära halvtid.

Men, som både pappan och jag vet, så är Hon kapabel att vräka ur sig rätt mycket som saknar täckning. Det kan mycket väl vara så att Hon ville skrämmas och drog till med något dramatiskt.

Vad talar för?
Vi har att göra med en irrationell människa som dokumenterat sätter sig själv före barnen. Hon har även (faktiskt!) dåliga kunskaper om samällsmaskineriet och är fullt kapabel att ringa polisen om något som angår Soc. Det är rimligt att polisen i så fall hänvisade till Soc.

Vad talar emot?
Mamman har det senaste året försökt hålla sig under Soc' radar, av orsaker vi inte känner till. Hon har t.ex utan prut betalat matpengar för de 'barndagar' som har varit hos pappan i vetskap om att alternativet är en skrivelse till Försäkringskassan.

Jag står för att Hon är en irrationell och impulsiv egoist. För den skull betraktar jag henne inte som en idiot. Hon är normalbegåvad, kan man säga. Då sätter man sig inte under luppen om man kan slippa.

Hon har alltså även en vana att överdriva och dramatisera för att imponera eller whatever på omgivningen.

Vi får bli varse
Första indikationen kommer redan i helgen. Är lägenheten övergiven när barnen lämnas över? Sedan kan det ta lite tid, men förr eller senare lär Soc kontakta pappan om det nu är så att Hon har larmat om att hon inte orkar.

Min gissning, då?
Fifty-fifty. Men med tanke på barnens situation om mamman överger dem, så hoppas jag faktiskt att mamman i vanlig ordning bara drog till med något dramatiskt i dag.

Men, som sagt, vi får bli varse.

Skrivblockering

...är den svenska termen för Writer's block. Nu ska jag försöka komma över detta. Vi tar det jag borde ha rapporterat i tidsordning:

Möt smulan

Smulan

Barnets tjat på mamman lönade sig till slut. Den först utlovade dalmatinern blev till slut ett dvärghamsterlöfte, som sedan mamman backade ifrån eftersom Hon inte ville ha 'djur i bur'. Sedan backade hon från det ställningstagandet, gissningsvis efter en svekdebatt.

Vi vet att barnen inte tror på mammans utfästelser förrän de blir av, men att backa från ett löfte om ett djur var tydligen för mycket. Vi tillönskar Smulan all lycka och hoppas att hon klarar sig i den inte så lite röriga tillvaron hos Henne.

En födelsedag







...firades också härom veckan. Halva släkten (gissa vilken halva?) hade gått ihop om den stora presenten, en telefon med pekskärm och videoinspelning. Barnet var mycket nöjt och hade inga problem med finneserna. H*n spelar in (och upp!) oss stup i kvarten.

Påsk 

Balkongtuppen

Pappan och barnen var över på Påskafton, delade ut presenter och åt bakelser och kakor. Det var Barnens Farmor som hade fyllt och vi hade alla en mycket bra dag.










Jamen. Nigeriabrevet, då?
Det är överspelat. Mamman nämner inte längre det arv som hon trodde skulle komma efter ett mail från en Rysk(?) advokat. Antingen så har hon själv kommit på bättre tankar, eller så har andra i hennes omgivning fått henne dit.

Det trista är att Hon började bränna pengar när "nyheten" kom. Vi vet om ett par lite större utgifter som hon knappast hade tagit annars, som den kroniskt panka kvinnan tog när mailet brände i henne.

Vi vet däremot inte om Hon tog på sig något större. I så fall väntar arma tider för barnen vad det lider.

Det här kände vi —tyvärr— igen
Vi hämtade ett av barnen utanför mammans bostad på Påskaftonen. Det var vrålhungrigt eftersom h*n inte hade fått någon frukost. Klockan var halv tolv på dagen.

Sån är Hon

Tystnad

Mamman har kommunicerat mycket till barnens pappa den här veckan, men inte ett ord om Nigeriabrevet —om än avsänt från Ryssland— som skulle ha givit Henne X miljoner dollar, och som fick henne att spendera åtskilligt mer än vanligt inför ett av barnens födelsedag.

Det hon har kommunicerat varken vill eller får jag relatera här. Pappan vill inte att jag skriver om det, och själv vill jag inte skriva om det. Så är det.

Men det är glädjande att Hon inte tjatar om "arvet". På den punkten har hon helt klart tagit sitt förnuft tillfånga.

Det finns anledning till oro

Jag har berättat om arvs-spammet. Det har nu satt avtryck i Hennes tillvaro:

Traditionen i den släkten bjuder att man ger de övriga barnen något litet när ett av dem fyller år. Mamman har i dag handlat sådana presenter inför en instundande födelsedag. I vanliga fall handlar det om högst en hundring eller så, men nu gav Hon järnet. Det näst äldsta får t.ex ett WII-spel som h*n önskar sig till sin födelsedag. "Alldeles för mycket", sade vederbörande om detta.

Det barnet tror inte heller på mailet (avsänt på taffligt översatt engelska från en .ru-adress. Det ni!), men de två yngsta ser fortfarande fram emot miljonerna. Tragiskt.

Det äldstas uppfattning i frågan känner jag än så länge inte till, men det barnet är nog det mest internetmogna i skaran så jag dristar mig till att anta att detta barn har samma uppfattning som sitt yngre syskon.

Tortyr
Mamman har vidare berättat för pappan att hon är utsatt för "elektrisk tortyr" över nätet. Exakt vad detta innebär begriper vare sig han eller jag, men jag hoppas iaf att det handlar om eufemismen att Hon har dragit på sig några internet-troll och inget annat. Själv har hon alla förutsättningar att vara ett själv, käftig rättshaverist sista ordet-männsika som hon är.

Kinesiska!
Hon har vidare berättat att hon hjälper en person "som är illa ute" med att översätta material från "kinesiska". Vilken kinesiska är oklart. De har ju flera språk. Hon kan lika mycket "kinesiska" som sina barn, så det blir väl Googles inte allt för bra översättningar Hon tar till. (Vilken den hjälpta utan vidare hade kunnat göra själv). Så vitt vi vet känner Hon nämligen ingen Sinolog.

Vad gjorde pappan inför allt detta?

Så mycket det gick
Till en början var han faktiskt på plats när allt detta kom fram. Han får numera besöka barnen när de är hos Henne. Ordning och renlighet är alltid det han kollar upp. Den var OK, men inte mer.

Sen tittade han med viss bävan i kylskåpet. Det var även det okej. Barnen har mat.

Sen försökte han prata med mamman om mailet. Han fick se det, men Hon ville inte vidareskicka det till honom, så jag har inte sett det.

Tillägg:

Inte ville Hon prata om något annat än de instundande dollarmiljonerna heller. Tragiskt.

Min tanke
Hon har grabbat ett halmstrå och fått spelet, som det heter. Spenderbyxorna är på i väntan på Arvet. Jag hoppas att barnen inte drabbas när det brister, för det kommer det att göra.

Du har fått ärva X miljoner dollar från en okänd släkting

De flesta har väl fått ett och annat Nigeriabrev: En vädjan om att hjälpa till med att evakuera ett substansiellt belopp från någon förmodad anhörig till någon stormrik person som av olika skäl behöver hjälp med att få ut schaber från sin egen idotrepublik. Historik finnns i länken ovan. Nu har Hon fått ett, med ett varierat tema:

Du har fått ärva X miljoner dollar från en okänd släkting
Mamman ringde glädjestrålande pappan om detta. Han tog sig för pannan och frågade, om det inte möjligen kunde vara frågan om ett Nigeriabrev. Nejdå, kom svaret. VI BLIR RIKA!! (Mamman och barnen, alltså. Pappan får väl leva kvar i sin fattigdom)

Vem tror på sånt?
Inte många, men tillräckligt många för att trafiken ska fortsätta. Om mamman går vidare, så kommer hon att upptäcka några 'administrativa avgifter' som till en början är överkomliga (rovdjuret klämmer på bytet), sedan blir de högre och lovar mer ('jag finns på Arlanda datum, men kan inte växla i din valuta. Lägg ut biljetten i förskott så länge', typ)

So it goes until it cracks.

Det värsta
Barnen betraktar sig redan som dollarmiljonärer. Mamman har berättat om det hela för dem.

Hur dum får man bli?

PS Jag har fått regelrätt spam från Hennes Hotmailkonto. Det bara måste vara kapat. Inte oväntat, i så fall.

Barnens Farmor:

Hur jävla dum kan man vara och fortfarande kunna stå på två ben?

Problemlösning medelst sovning

Två av de fyra barnen är motiverade, för att inte säga taggade, på skolan. Med de två andra är det värre. Det äldsta socker- och spelberoende barnet är mera från- än närvarande, och tillbringar hellre sin tid framför PC-n än i plugget. Det andra problembarnet har trubbel med just skolan och sitt temperament.

Hur hanterar mamman detta?

Pappan – som ju numera har barnen på bra nära halvtid– har noterat att skolan inte bara kontaktar honom först vid problem av olika slag, vilket kan sägas vara amärkningsvärt med tanke på att Hon är ensam vårdnadshavare. Skolan har också berättat att barnens närvaro är så mycket bättre när de har varit hos honom. Har de här två nattat hos pappan så kommer de nästan alltid i tid.

Är de hos mamman, så kommer de när de kommer. Om över huvud taget alls. Varför? Vi vet nu svaret. Håll i er:

Hon sover nämligen långt in på förmiddagen numera, tydligen lyckligt ovetande om att vi har något som heter 'skolplikt' i det här landet.

Sån är Hon.

Nix hamster --dubbelt svek

Ett av barnen utlovades en Dalmatiner av mamman. Det trodde vi inte en sekund på när vi såg att en rasren valp kostar runt åtta tusen. Löftet nedgraderades mycket riktigt till en hamster, bara det ett svek.

Nu har mamman förkunnat att det inte blir någon hamster. Hon tillåter nämligen inte djur i bur hemma. Det borde hon väl ha kunnat tänkt på  från början? Nix. Det gäller tydligen att hålla barnen på gott humör med vilka medel som helst.

Dubbelt svek.

DU FÅR INTE BO HÄR LÄNGRE!

Tidigare i kväll:
Pappan ringer Hennes nummer för att prata med något av barnen om något. Ett av barnen lyfter luren och pappan hör mamman rya:

Du får inte bo här längre!

En situation hade eskalerat och det näst äldsta var på väg ut genom dörren för att ta sig till pappan. Problemet var att pappan inte var hemma. Han befann sig i hobbylokalen två kvarter från den bostad som barnet just hade blivit utkastat ifrån. H*n är inte ens tonåring.

Barnens Farmor
Ringde ett rutinsamtal till pappan och fick höra talas om det inträffade. Samt att pappan inte kunde nå barnet på telefon, inget svar. Hon ringer barnet i fråga på det nummer hon har. Kontakt!

Barnet hade kommit långt mer än halvvägs hem till pappan, men var inte ledsen för att pappan hade varit så nära. H*n vände gladeligen om och tog sig till pappan, som mötte upp vid busshållplatsen.

Det visade sig att pappan hade ringt fel av två nummer inlaga i sin telefon, medan Farmodern hade ringt det nu gällande.

Just nu, fredag kväll:
Barnet är tillbaka hos mamman. Faktiskt. Men pappan kommer att ha det yngsta hos sig i kväll. Det barnet begärde att få komma till pappan vid en tidpunkt då de flesta barn i den åldern börjar fundera på att törna in. Klart han ställer upp och hämtar sitt yngsta barn.

Min åsikt:
Att mamman inte har kontroll över situationen när hon är ensam med barnen har jag känt till sedan långt före skilsmässan. Likaså att hon bestraffar barn med att skicka ut dem från hemmet. Jag ser denna bestraffningsform som misshandel och inget annat.

Men att ryta till ett barn —som alltså inte ens är tonåring — att h*n inte får bo hemma längre är att gå på tok för långt. Barnet är hemma hos Henne nu, visst. Men den repliken kommer att sitta i livet ut, var så säkra.

Och det yngsta har sökt sig till pappa i kväll.

Vad är det som pågår?