Tystnad

Mamman har kommunicerat mycket till barnens pappa den här veckan, men inte ett ord om Nigeriabrevet —om än avsänt från Ryssland— som skulle ha givit Henne X miljoner dollar, och som fick henne att spendera åtskilligt mer än vanligt inför ett av barnens födelsedag.

Det hon har kommunicerat varken vill eller får jag relatera här. Pappan vill inte att jag skriver om det, och själv vill jag inte skriva om det. Så är det.

Men det är glädjande att Hon inte tjatar om "arvet". På den punkten har hon helt klart tagit sitt förnuft tillfånga.

Det finns anledning till oro

Jag har berättat om arvs-spammet. Det har nu satt avtryck i Hennes tillvaro:

Traditionen i den släkten bjuder att man ger de övriga barnen något litet när ett av dem fyller år. Mamman har i dag handlat sådana presenter inför en instundande födelsedag. I vanliga fall handlar det om högst en hundring eller så, men nu gav Hon järnet. Det näst äldsta får t.ex ett WII-spel som h*n önskar sig till sin födelsedag. "Alldeles för mycket", sade vederbörande om detta.

Det barnet tror inte heller på mailet (avsänt på taffligt översatt engelska från en .ru-adress. Det ni!), men de två yngsta ser fortfarande fram emot miljonerna. Tragiskt.

Det äldstas uppfattning i frågan känner jag än så länge inte till, men det barnet är nog det mest internetmogna i skaran så jag dristar mig till att anta att detta barn har samma uppfattning som sitt yngre syskon.

Tortyr
Mamman har vidare berättat för pappan att hon är utsatt för "elektrisk tortyr" över nätet. Exakt vad detta innebär begriper vare sig han eller jag, men jag hoppas iaf att det handlar om eufemismen att Hon har dragit på sig några internet-troll och inget annat. Själv har hon alla förutsättningar att vara ett själv, käftig rättshaverist sista ordet-männsika som hon är.

Kinesiska!
Hon har vidare berättat att hon hjälper en person "som är illa ute" med att översätta material från "kinesiska". Vilken kinesiska är oklart. De har ju flera språk. Hon kan lika mycket "kinesiska" som sina barn, så det blir väl Googles inte allt för bra översättningar Hon tar till. (Vilken den hjälpta utan vidare hade kunnat göra själv). Så vitt vi vet känner Hon nämligen ingen Sinolog.

Vad gjorde pappan inför allt detta?

Så mycket det gick
Till en början var han faktiskt på plats när allt detta kom fram. Han får numera besöka barnen när de är hos Henne. Ordning och renlighet är alltid det han kollar upp. Den var OK, men inte mer.

Sen tittade han med viss bävan i kylskåpet. Det var även det okej. Barnen har mat.

Sen försökte han prata med mamman om mailet. Han fick se det, men Hon ville inte vidareskicka det till honom, så jag har inte sett det.

Tillägg:

Inte ville Hon prata om något annat än de instundande dollarmiljonerna heller. Tragiskt.

Min tanke
Hon har grabbat ett halmstrå och fått spelet, som det heter. Spenderbyxorna är på i väntan på Arvet. Jag hoppas att barnen inte drabbas när det brister, för det kommer det att göra.

Du har fått ärva X miljoner dollar från en okänd släkting

De flesta har väl fått ett och annat Nigeriabrev: En vädjan om att hjälpa till med att evakuera ett substansiellt belopp från någon förmodad anhörig till någon stormrik person som av olika skäl behöver hjälp med att få ut schaber från sin egen idotrepublik. Historik finnns i länken ovan. Nu har Hon fått ett, med ett varierat tema:

Du har fått ärva X miljoner dollar från en okänd släkting
Mamman ringde glädjestrålande pappan om detta. Han tog sig för pannan och frågade, om det inte möjligen kunde vara frågan om ett Nigeriabrev. Nejdå, kom svaret. VI BLIR RIKA!! (Mamman och barnen, alltså. Pappan får väl leva kvar i sin fattigdom)

Vem tror på sånt?
Inte många, men tillräckligt många för att trafiken ska fortsätta. Om mamman går vidare, så kommer hon att upptäcka några 'administrativa avgifter' som till en början är överkomliga (rovdjuret klämmer på bytet), sedan blir de högre och lovar mer ('jag finns på Arlanda datum, men kan inte växla i din valuta. Lägg ut biljetten i förskott så länge', typ)

So it goes until it cracks.

Det värsta
Barnen betraktar sig redan som dollarmiljonärer. Mamman har berättat om det hela för dem.

Hur dum får man bli?

PS Jag har fått regelrätt spam från Hennes Hotmailkonto. Det bara måste vara kapat. Inte oväntat, i så fall.

Barnens Farmor:

Hur jävla dum kan man vara och fortfarande kunna stå på två ben?

Problemlösning medelst sovning

Två av de fyra barnen är motiverade, för att inte säga taggade, på skolan. Med de två andra är det värre. Det äldsta socker- och spelberoende barnet är mera från- än närvarande, och tillbringar hellre sin tid framför PC-n än i plugget. Det andra problembarnet har trubbel med just skolan och sitt temperament.

Hur hanterar mamman detta?

Pappan – som ju numera har barnen på bra nära halvtid– har noterat att skolan inte bara kontaktar honom först vid problem av olika slag, vilket kan sägas vara amärkningsvärt med tanke på att Hon är ensam vårdnadshavare. Skolan har också berättat att barnens närvaro är så mycket bättre när de har varit hos honom. Har de här två nattat hos pappan så kommer de nästan alltid i tid.

Är de hos mamman, så kommer de när de kommer. Om över huvud taget alls. Varför? Vi vet nu svaret. Håll i er:

Hon sover nämligen långt in på förmiddagen numera, tydligen lyckligt ovetande om att vi har något som heter 'skolplikt' i det här landet.

Sån är Hon.

Nix hamster --dubbelt svek

Ett av barnen utlovades en Dalmatiner av mamman. Det trodde vi inte en sekund på när vi såg att en rasren valp kostar runt åtta tusen. Löftet nedgraderades mycket riktigt till en hamster, bara det ett svek.

Nu har mamman förkunnat att det inte blir någon hamster. Hon tillåter nämligen inte djur i bur hemma. Det borde hon väl ha kunnat tänkt på  från början? Nix. Det gäller tydligen att hålla barnen på gott humör med vilka medel som helst.

Dubbelt svek.

DU FÅR INTE BO HÄR LÄNGRE!

Tidigare i kväll:
Pappan ringer Hennes nummer för att prata med något av barnen om något. Ett av barnen lyfter luren och pappan hör mamman rya:

Du får inte bo här längre!

En situation hade eskalerat och det näst äldsta var på väg ut genom dörren för att ta sig till pappan. Problemet var att pappan inte var hemma. Han befann sig i hobbylokalen två kvarter från den bostad som barnet just hade blivit utkastat ifrån. H*n är inte ens tonåring.

Barnens Farmor
Ringde ett rutinsamtal till pappan och fick höra talas om det inträffade. Samt att pappan inte kunde nå barnet på telefon, inget svar. Hon ringer barnet i fråga på det nummer hon har. Kontakt!

Barnet hade kommit långt mer än halvvägs hem till pappan, men var inte ledsen för att pappan hade varit så nära. H*n vände gladeligen om och tog sig till pappan, som mötte upp vid busshållplatsen.

Det visade sig att pappan hade ringt fel av två nummer inlaga i sin telefon, medan Farmodern hade ringt det nu gällande.

Just nu, fredag kväll:
Barnet är tillbaka hos mamman. Faktiskt. Men pappan kommer att ha det yngsta hos sig i kväll. Det barnet begärde att få komma till pappan vid en tidpunkt då de flesta barn i den åldern börjar fundera på att törna in. Klart han ställer upp och hämtar sitt yngsta barn.

Min åsikt:
Att mamman inte har kontroll över situationen när hon är ensam med barnen har jag känt till sedan långt före skilsmässan. Likaså att hon bestraffar barn med att skicka ut dem från hemmet. Jag ser denna bestraffningsform som misshandel och inget annat.

Men att ryta till ett barn —som alltså inte ens är tonåring — att h*n inte får bo hemma längre är att gå på tok för långt. Barnet är hemma hos Henne nu, visst. Men den repliken kommer att sitta i livet ut, var så säkra.

Och det yngsta har sökt sig till pappa i kväll.

Vad är det som pågår?

Det blev en hamster -kanske

Mamman hade ju lovat ett av barnen en hund —Dalmatiner, prisklass åtta tusen— och det löftet har mycket riktigt torkat in. Nu har mamman nedgraderat löftet om ett djur från hund till till hamster. (Något som utlovades redan 2006, men inte infriades). För djurets bästa blir förhoppningsvis inte heller detta löfte infriat. Oordningen, konflikterna och det allmänna kaoset bådar inget gott för ett husdjur i den bostaden.

Pappan, som har sett lägenheten vid hämtningar och lämningar av barn, vet att det är ostädat och att det mesta verkar ligga framme. En hamster på fri fot skulle lätt försvinna och sedan kanske klämmas ihjäl när någon kastar omkull ett syskon. Jag kanske tar i här, men ni ska veta att de två äldsta är eniga om att en hamster inte skulle klara sig länge i det hemmet den miljön.

Annars?
Inte är det frid och fröjd, precis. Pappan fortsätter att ha barnen i olika kombinationer på bra nära halva tiden och mamman fortsätter att svika. Nu gäller det ett löfte om hål i öronen som aldrig kommer till skott.

Förra månaden fick pappan ersättning av Henne för de 'barndygn' som tillbringats hos honom och nu har de börjat prata om den här månaden. Mamman verkar inställd på att de bägge ska göra upp det hela dem emellan, inte att pappan rapporterar till Försäkringskassan som i sin tur skulle dirigera om utbetalningar från Henne till pappan. Det senare skulle innebära att utomstående skulle få klart för sig hur mycket han egentligen har barnen, något som varken Barnens Farmor eller jag tror att mamman vill att de ska se.

Vi tycker att pappan ska skicka in sina redovisningar till Försäkringskassan framöver av detta skäl, men pappan vill fundera på saken.

51 av 124

Pappan, arbetslös och tyngd av sitt undehåll som han är, har inte längre råd att betala för barneens mat när de är hos honom. Han har varit på mamman om matpengar länge, men fått kalla handen eller bara en symbolisk ersättning.

Nu har han emellertid —nödd och tvungen— antecknat hur mycket han har haft vilka barn under januari och konfronterat mamman med den statistiken.

51 av 124
Det låter inget vidare om man tänker i poäng, men här handlar det om hur många nätter olika barn har tillbringat hos pappan under månaden. Ett barn hos pappan ger en pinne, två barn två pinnar och så vidare.

Har man då fyra barn hemma under en 31-dagarsmånad så blir det 124 nätter. Enkel matematik.

Nu blev det 51 'barn-nätter' för pappan under januari. Nästan hälften, eller 42% av tiden om man ska vara noggrann, blev det som han hade barn i olika konstellationer under månaden.

Vad hände?
Pappan är inte den som hotar, men Hon kände nog med sig att det skulle bli Inskick Vidimerat Av Andra Än Henne till försäkringskassan om hon inte bjöd till ur sin kassa. Så skedde. Pappan har fått en summa som verkar rimlig och inte i form av ett löfte, utan äkta sedlar i handen.

Otroligt, på min ära.

Hund!?

Mamman har lovat ett av barnen en hund, en dalmatin Dalmatiner, och barnet är strålande glatt över beskedet. Dalmatiner är vare sig små eller billiga att skaffa. De äter kött (i en veganfamilj!) och de kräver rastning morgon och kväll. Med tanke på att inget av barnen fick sprutor mot stelkramp och annat, så lär väl en valp hos dem inte heller vaccineras.

Mamman har dessutom mage att kräva att jycken ska med när barnen är hos pappan. Han bor i en 2½ och fyra barn och en hund därtill blir helt klart för mycket i den bostaden. Han har sagt nej till detta.

Jag tycker synd om eventuella djur i Hennes hushåll. Kaoset, de ständiga konflikterna mellan barnen, hennes agressiva beteende och ständiga skrik på barnen måste vara rena traumat för dem.

Blir det av?
Vi vet att mamman har lovat barnen djur förut, och att det inte har blivit något. Men den här gången verkar planeringen ha gått längre än någon annan gång. Backar hon nu, så blir ett barn grymt besviket.

Även om de är vana vid att Hon sviker.

Tredje gången -off topic, men ändå

Jag har varit på koloskopi och jag har röntgat hjärta och lungor. En magnetröntgen fick jag också utstå. Den förra var otrevlig, men inte smärtsam. Den senare uthärdlig —för den som inte har klaustrofobiska anlag— och det hela avlöpte väl. Min läkare ville friskförklara mig, men eftersom det är 1½ månad till tre år efter operation så blir det en fjärde koll nästa år. För säkerhets skull. Inte mig emot.

Jag är lättad och kan se framåt igen.

Sen ankomst -Tack!

Pappan hade det näst äldsta igår och i morse. Allt var bra till dess att något med barnets telefon strulade när de skulle till skolan. Eftersom pappan inte vill lyfta barnen i situationer som dessa, så tog det tid. De var i skolan först framåt elva på förmiddagen. Fick han skit för detta? Nix. Tvärtom.

Barnets lärare tackade faktiskt. Läraren vet att pappan anstränger sig för att för att få fram barnen i tid, och att just det här barnet kan vara svårt. Dessutom hade han ringt skolan och dragit läget. Det är inte vad skolan är van vid från Hennes sida. Där råder kontakttystnad och sena ankomster är legio.

Eftersom pappan har haft barnen så ofta på sistone, så har han sett på deras beteenden vad de är vana vid hemma hos Henne: Kaos. Anarki. Numera får barnen faktiskt morgna sig själva och själva ta sig till skolan när de tycker att det är dags

Detta är ingen större sak för två av de fyra, som är motiverade på det här med skola och kompisar. De kommer i tid. De två andra verkar ta skolan som något de går till och går ifrån när de har lust.

Vem bryr sig? Inte Hon, i allafall.

Hon har ju sig själv att tänka på.

"Jag måste ta tag i mitt liv"

...sade Hon till pappan. Det låter ju betryggande. Tills man hör fortsättningen: "och tänka på min karriär".

Karriär
Vad har hon för karriär? För tjugo år sedan betraktades Hon som lovande i sitt gebit, men det lyfte liksom aldrig. Nu lever hon på att vara sjukskriven av orsaker som jag har blivit uppmanad att inte nämna här, men jag kan i alla fall berätta att hennes inkomster från sin yrkesutövning —svarta som vita— helt klart är droppar i havet jämfört med vad samhället ger henne.

För ett par år sedan anmälde vi henne till ett par av de som då anlitade henne och de uppdragen torkade in. Alla tycker inte om att ha heltidsssjukskrivna på sin lönelista. Nu ägnar hon sig åt "arbetsträning" vitt och diverse annat svart. Men de större uppdragsgivarna tar jag åt mig äran för att ha blockerat henne.

Flytta utomlands
Första gången jag hörde detta trodde jag att det var Hennes vanliga dillerier. Vart man än flyttar så måste man ju behärska det lokala språket någorlunda bra för att klara sin försörjning, bara det. Hennes språkkunskaper är som de flestas: Engelska så att man reder sig utomlands och sedan inget mer. (Jag har sett prov på hennes engelska, och varje niondeklassare med G i bagaget borde kunna bättre)

Men nu har Hon lagt ut texten om saken igen, och då kan man bli fundersam. Hon har också pratat om att ta med sig två av barnen och "börja på nytt". Två? Den cyniska gissningen är förstås de två yngsta, eftersom de är kvar i bidragssystemet längre än de andra. Jag har mina teorier, men kan tyvärr inte spegla dem här.

Ta tag i sitt liv, var det
Barnens pappa har sett att Hon redan har börjat göra det. Han har barnen allt mer och signalerna från hennes bostad är inte trevliga. Så sent som i går kväll ringde det yngsta och bara ville att pappan skulle komma och hämta, för det hade varit en "konflikt" med ett av syskonen som tydligen hade spårat ur. Dock var klockan 22:30, (en tid som jag trodde att de flesta barn sover vid), och pappan sade ångestfyllt nej. Det av syskonen som var kvar hos pappan efter helgen pratade också med det yngsta och både h*n och pappan blev lika deprimerade av det hela.

Pappan ställde förstås den naturliga frågan om vad mamman hade gjort för att stävja konflikten. Svaret blev att Hon satt i telefon hela tiden och inte brydde sig. Inte ens när det yngsta barnet bara ville bort. (Nästa gång kommer pappan at beställa en taxi som Barnens Farmor bekostar)

Det är sant!

Syskonbråk

Hittils den här månaden har pappan haft minst ett av  barnen varje dag utom en. I går hade han det yngsta för tredje dagen när det näst yngsta ringde och vill komma hem till honom.

Kniv
Det hade uppstått ett storbråk hemma hos mamman. Det hela började med att barnet i fråga av någon anledning hade gömt något för det äldsta och det äldsta hade givit igen genom att riva ner både en och två hyllor leksaker.

Sedan hade barnet i fråga beväpnat sig med en brödkniv, som det äldsta hade tagit ifrån vederbörande och sedan hotat att slå med en stol(!).

Stämningen var hotfulll och barnet i fråga ville nu evakuera till pappan. Han hade förstås inget emot detta, och lika förstås undrade han hur mamman hade agerat. Svaret blev att hon hade sagt åt barnen att 'lugna ner sig'.

Pappan bad barnet i fråga ta saken med mamman och de gjorde upp om att ses halvvägs mellan de bägge hemmen. Så skedde. I morse var det besvärligt och barnet i fråga kom över en timme sent till skolan. Det var i alla fall inget emot gårdgen, då  barnet kom klockan ett.

Mamman hade nämligen suttit uppe halva natten med något och låtit barnen morgna sig själva. Då blir det så.

Givetvis
...ringde Hon upp pappan och råskällde sedvanligen på sedvanligt vis. Han skulle ha tagit upp det här med övernattningen med henne. Dessutom hade både skolan (2 olika lärare) och Soc hört av sig till henne om nuläget med olika barn, som om han hade med det att göra.

Att det evakuerande barnet inte hade pratat med mamman kunde väl  inte pappan lastas för? Och vad Soc ville hade han inte en aning om, men väl skulle han få skäll för det. (Vad det gällde vet vi inte).

Nuläget
Bägge de yngsta är tillbaka hos mamman. Det äldsta har ställt upp grejorna igen som försoning och pappan är för andra gången den här månaden solo ett dygn. I helgen ska han ha alla fyra.

Gott nytt år?

Jag är frestad att återigen reprisera Nyårsönskningarna från 2006-08, men mycket är sig olikt sedan dess. Det stora är att pappan är arbetslös och att han har åbringats ett underhållsbidrag för 2010 som är baserat på 2008 års inkomst.

Annat som är nytt sedan dess, är hur mycket han egentligen har barnen. Den senaste månaden handlar det om två av dem hela tiden, i varierande konstellationer. Och —hör och häpna!— mamman verkar vara på kant med Soc och har så lite med dem att göra som det går utan att bli av med bidragen sina.

Till Hennes fördel måste jag nog också nämna att levernet inte är fullt så onyktert längre, men alkoholfri är hon definitivt inte. Fyllan värmer bäst, som Nationalteatern sjöng.

En sak som inte är ny, är att mamman vägrar matpengar för de barn som är hos pappan. Ett drakoniskt 'Jag har inga pengar' biter av alla diskussioner i den vägen. Att hon faktiskt uppbär bidrag som innefattar mat till barnen struntar hon i. Men pappan ska nu börja anteckna när han har vilka barn och sedan skicka in materialet till Soc Försäkringskassan (Som i sin tur kommer att reläa det till Henne för vidimering. Gissa vad hon gör då?)

I kväll har pappan två av barnen hemma. De ska äta gott, softa lite och knalla iväg lite raketer på kvällskvisten. Barnens Farmor och jag ska äta oxfilé, dricka skumpa och hålla oss vakna över tolvslaget.

2010-önskningar

• Pappan får ett arbete
• Barnen får delad vårdnad, så att pappan får mer att säga till om
• Barn får den medicinska omsorg som mamman slarvat med att sköta
• (För egen del: Ett positivt resultat av nästa årskontroll efter canceroperationen)

Gott Slut och Gott Nytt!
/Plastfarfar och Barnens Farmor

Julen var bra -sen då?

Trots en del orosmoln så föll julen alltså väl ut. Repliken "min bästa julafton någonsin" från ett av barnen smickrar iofs, men jag misstänker att den fälls varje jul. Hursomhelst:

Pappan har i kväll lämnat tillbaka barnen till Henne. Barnen har för första gången i sina liv firat jul någon annanstans än hemma hos Henne, och det borde kanske ha känts lite tomt för henne, tänker man. Icke.

Inte en endaste gång mellan den 24 mitt på dagen och i dag den 27 har mamman hört av sig till något av barnen, vare sig per telefon eller SMS (Det är inte ovanligt att hon gör det under vanliga helger). Inte en endaste krona i matpengar har hon heller bidragit med för de här dagarna. "Jag har inga pengar", är hennes ständiga ursäkt. Det har inte pappan heller, men det biter inte på Henne. Det är syndast om henne själv. Låt bidragen flöda och strunt i att pappan försörjer barnen i princip halva tiden!

2010
blir ett mörkt år för pappan. Han är fortfarande arbetssökande och har fortfarande inte fått något jobb. A-kassan är vad den är —definitivt inte doserad för fyra barn på nästan halvtid— så när Försäkringskassan hörde av sig om ett underhållsbidrag som är baserat på 2008 års inkomst som ska dras på den A-kassa han har i dag, så blev det jobbigt. Skulderna växer.

Såklart är vi där, men stormrika är vi inte.

Julafton

...blev en höjdare redan från start. Pappan hade tutat i barnen att de skulle passa tiden exakt när jag rullade fram och hämtade dem utanför Hennes bostad. För kanske första gången någonsin höll alla tiden och mamman strulade inte till det heller, något hon annars brukar göra.

De var lite oroliga till en början, men harmonin infann sig vad det led och alla konflikter ebbade ut. Berget av julklappar under granen var det största någonsin. Det var till och med så att barnen själva tyckte att det var lite mycket.

När ska vi äta? När får vi klapparna?
Vi äter när maten är klar, svarade tre hårt arbetande vuxna. Sen röjer vi undan och sen blir det klappdags. Så blev det. Som icke-veganer fick Barnens Farmor och jag skämmas lite eftersom vi åt i omgångar på ett helt annat sätt än de övriga fem runt bordet. De satt färdigätna och betraktade oss äta skinkan och köttbullarna som vi rundade av med.

Kuppen
Ungarna hade utnämt mig till tomte, men när det blev dags försvann Barnens Farmor till badrummet och kom ut draperad i sin röda morgonrock och en fånig tomtekepa som ICA hade slumpat för en tia. Det blev succe.

Barnen fick det de hade önskat sig och lite till. Vi vuxna hade inte önskat oss något, men fick en hel del resultat av olika barns mödor. Eftersom Barnens Farmor och jag hade gett varandra nya möbler till vardagsrummet tidigare i höst, så hade vi kommit överens om att inte ge varandra något i jul. Men barnen skulle ju undra, så vi hade köpt något vi ändå skulle ha skaffat —en sladdlös dammsugare och en ny eltandborste— som serverades som klappar.

Disney
Klapputdelningen tog tid. Klockan blev tre. Vi traditionsbundna vuxna, svältfödda på tecknat i unga år som vi var, ville förstås se. Barnen med mer än en Disney Channel och hur mycket tecknat som helst i sina liv var mer likgiltiga. Vad göra?

Efter tjugo minuter klarade jag inte längre av det. Jag slog på TV 1 utan ljudet och lät Absolute Christmas skvala i högtalarna medan Disney snurrade på i TV-n. Det funkade ganska bra, faktiskt. Annars höll jag mig mer i bakgrunden —sippandes på en Linieakvavit— medan de andra öppnade julklappar för brinnande livet. Jag såg en familj igen, kändes det som. Det var skitmysigt.

Kvällen
När våra gäster hade åkt hem till pappan i en taxi, stöp vi två som klubbade oxar och sov middag en timme, tittade förstås på Karl-Bertil (som jag har sett allt sedan starten 1975) och softade i största allmänhet.

Det var en bra julafton.

Så gick det

Jag berättade att Hon hade skickat ut det äldsta barnet i kylan och hotat med att h*n inte skulle få vara med på deras julfirande i kväll. Läget när detta skrivs, är att pappan är beredd att ha barnet i kväll och att h*n vet att det bara är att ringa pappan om det blir jobbigt igen, så softar de tillsammans i kväll. Mamman har några släktingar på besök och de firar julafton i kväll den 23 eftersom:

Barnens pappa ska hämta dem på julafton och sedan ha dem hela långa helgen. (Vi tror att mamman reser bort, men inget är sagt ännu).

"Vi ska fira riktiga julafton hos er!"
Det är ett av barnen som glädjestrålande som sade så till sin farmor. Just det. Pappan hämtar alltså barnen och de åker hem till oss på julafton för att fira här. Iden var pappans, men ungarna älskar tanken. "Riktiga" julafton har annars firats i Hennes bostad i hela barnens liv, först med och sedan utan pappan. Oss har de hälsat på någon av dagarna efter.

Vår julmatlista har sett lite annorlunda ut. Soyakorvar, till exempel, har aldrig förekommit på något julbord som jag har varit i närheten av. Eller Broccoli (faktiskt!), men får man hem ett koppel veganer så får man.

Julklappar i alla hörn
Julklappsöverlämningen sker alltså hemma hos Barnens Farmor och mig. Seden på pappans sida bjuder att julklapparna — liksom födelsedagspresenterna— är rena beställningsverk, men vi tror oss nog ha fått till en överraskning eller två.

Med gardering för det äldsta barnet ser det för en gångs skull ljust ut inför julen.

Hur kan man göra så mot sitt eget barn?

Mamman ringde barnens pappa tidigare i dag. Hon nästan skrek fram att han måste ta det äldsta barnet NU! Orsaken var att barnet 'bara satt där' när h*n skulle städa inför några släktingars ankomst i kväll.

Pappan förklarade att han hade mycket att göra och att han tyvärr inte kunde (Hade barnet själv ringt, så hade det inte varit några problem). Mamman gick på, men kom ingen vart. Så hörde pappan mamman ropa detta i luren:

Gå UT. Du får inte fira jul här!

Detta var till det äldsta barnet precis innan samtalet bröts. De ska jula den 23, är det tänkt. Pappan blev bestört och känner sig nu taskig som inte välkomnade barnet. Men både Barnens Farmor och jag tycker att han gjorde rätt. Han kan inte låta mamman köra honom som hon vill och anpassa sig efter hennes nycker. Och, som sagt, barnet själv ringde inte. Då hade pappan agerat annorlunda.

Gissningsvis så får dessutom barnet i fråga vara med på Hennes julfirande i övermorgon, men vilken inledninng på julen det fick.

Grym bestraffning
Det här att Hon skickar ut barnen från hemmet är inget nytt. Jag såg det första gången 2004, och det var redan då helt klart ett vanligt fenomen för barnen. Själv hade jag svårt att förstå vad som hände innan det då bestraffade barnet lomade iväg ut i regn och rusk. I dag var det snöigt, blåsigt och kallt ute.

Den här sortens bestraffning är för mig lika grym och otidsenlig som att misshandla sitt barn. Det är ju en form av misshandel, om än inte fysisk. Att dessutom vräka ur sig att barnet inte får vara med om julfirandet förvandlar i mina ögon bestraffningen från grym till sadistisk.

Hur kan man göra så mot sitt eget barn?

Julkonserter och annat. Ekonomi, typ

Vi var på en grymt bra julkonsert i kyrkan igår, där det yngsta barnet medverkade i en av körerna. H*n tittade sig lite oroligt omkring, men lugnade sig när jag vinkade. Pappan hade varit ute i mycket god tid och reserverat platser som var bland de bästa. När alla körena tog i på en gång, så var 'ståpäls' bara ordet.

Idag var det Hennes tur att åskåda föreställningen. Pappan hade varskott att det gällde att vara framme i god tid för att få bra platser. Vad hände? Mamman var förstås sent ute och kom in bland de sista, långt bak. Barnet såg ingen alls det kände igen, och det var ju inte så kul, även om Hon (förhoppningsvis) gav sig till känna efter den nästan två timmar långa föreställningen.

Såå likt Henne.

Ekonomi
Pappan har ett, flera eller alla barnen så gott som varje dag numera. Det är bra och kul på alla sätt och vis, men också kostsamt när det gäller främst mat, men även när det gäller Hennes försummade inköp av vinterkläder och -skor.

Pappan har begärt matpengar för de dagar han har barnen, 50 kronor per barn och dygn, men fått det iskalla svaret som han har hört så många gånger förut: 'Jag har inga pengar'. Som om det skulle räcka. (Säger hon så till fogden också? Vi vet att hon är känd där) Det senaste är att hon har 'tagit banklån'. Den bank som lånar Henne pengar vill jag ha namnet på, utifall att jag skulle råka ha fondandelar där. Med hennes vana att prata upp allt hon gör, så fruktar jag att hon i sin visdom i själva verket har gett sig in i SMS-lånekarusellerna och snart platsar i TV3-s Skuldfällan.

Hon får hela barnbidragen, hon är sjukskriven på heltid (pappan vill inte att jag skriver för vad), får understödspengar från pappan och hon får hyresbidrag från Kommun. Pengar för mat och kläder till barnen när de inte är hos Henne,

Barnen var förbjudna att berätta att Hon inte hade råd med årets skolfoton vet vi efter att ha lyssnat på några sladdriga munnar. Vi fick rycka in, så mycket kan jag berätta.

Än värre
Pappan har fått siffrorna för 2010 vad gller underhållsbidragen. De är baserade på 2009 års inkomst, då han jobbade. Nu är han arbetslös, med en helt annan ekonomi.

Ridå.

Stelkramp

Jag har berättat att inget av barnen har fått en spruta i hela sitt liv. De saknar därmed skydd mot det som det allmänna vaccinationsprogrammet omfattar. Ett av skydden är mot stelkramp, och UllaH reagerade i en kommentar på detta. Jag svarade att hade jag vetat detta, så hade katten varit inlåst i ett annat rum när barnen hälsade på. Då kom UllaH med en mycket berättigad följdfråga:

Men om de akut skulle behöva en spruta (gud förbjude), vägrar modern då också?

Svaret ger jag här: Jag tror ärligt talat inte att mamman skulle vägra behandling i en livshotande situation. Det finns en religiös sekt som inte tillåter medicinering och hellre låter liv gå till spillo, men extremt renlärig veganism är något annat —hoppas jag ialla fall.

En komplikation är ju att vårdpersonalen skulle ta för givet att barnet är vaccinerat och kanske i ett för sent skede inse att så inte är fallet. En annan är att mamman knappast spontant skulle bjuda på informationen, eller helt enkelt inte tänka på det.

Dessutom hjälper inte en spruta i en akut situation, vet Vårdguiden att berätta: "Om du inte är vaccinerad mot stelkramp kan vaccination i samband med skada inte förhindra stelkramp. I dessa fall måste immunglobulin mot stelkramp ges omgående för att förhindra att du blir sjuk". Har jag läst rätt, så tas detta fram ur plasma från blogivare, och torde alltså godkännas av Henne.

Frågan blir då vad hon säger om läkaren föreslår vaccination när faran är över. Skulle hon ha mage att säga nej? Jag är faktiskt rädd att hon gör det.

Stelkramp
Jag läste på och blev rädd. Bakterien finns i djurs matsmältningssystem, kan hamna i jorden och där leva i tiotals år. "Sjukdomen uppkommer genom att bakterierna kommer in i ett sår och bildar ett gift, ett så kallat toxin. Även obetydliga sår kan vara farliga om man är ovaccinerad", meddelar Vårdguiden. Vidare om symptomen: "smärtsamma muskelkramper som börjar i ansikte och nacke och sedan sprider sig till bål, armar och ben. Kramperna startar ofta genom yttre påverkan som exempelvis beröring eller höga ljud"

De berättar också att med modern intensivvårdsbehandling är dödligheten låg, tack för det.

Vårdguiden om stelkramp.

Ett sista citat:

De som drabbas är i regel äldre personer som är ovaccinerade. Inte sällan har de fått sår vid trädgårdsarbete.

På vårdguiden känner de uppenbarligen inte till Henne.