Tingsrätten I

Det här blir ett långt inlägg. Hav fördrag och ta tid på er:

Det har varit förhandling i det som barnens pappa står åtalad för. Det hela tog längre tid än ursprungligen planerat, så en andra sittning är bestämd till om någon vecka. (Läs om åtalet här)

Det skulle ta alldeles för mycket plats om jag drog allt som sades, men i all korthet:

Sjukintyg. Sjukintyg, överallt sjukintyg.
På eftermiddagen före förhandlingen faxade Hennes advokatbyrå, Fina Advokatbyrån, över ett otal läkarintyg till pappans juridiska ombud. Det handlar om att Hon har varit sjukskriven allt sedan den novemberhelg 2005 då det som åtalet handlar om inträffade.

Rättegången inleddes med en redogörelse för Hennes hälsoläge och högläsning ur läkarintygen. Helt klart vill åklagaren och Hennes ombud (Fina Advokatbyråns chef skulle ha kommit, men skickade en ersättare) visa upp en Drabbad Kvinna. "Skör" har Hon sagt om sig själv.

Det är olika läkare bakom varje förlängning av den ursprungliga sjukskrivningen, märkligt nog. Symptombeskrivningen är olika psykiska besvär och tillstånd. De flesta formuleringar handlar om svaghet, depression, koncentrationsstörningar och annat liknande. Vad jag hörde pekade inget av dem ut den ödesdigra kvällen som orsak till symptomen, men både Hon och hennes lierade tog detta för givet.

Formuleringen "posttraumatisk stress" använde Hon ofta, men den stod inte att återfinna i intygen trots idoga genomgångar. Det var alltså Hennes alldeles egen diagnos som hon svängde runt som om läkarna hade ställt den. Typiskt Henne.

Det färskaste intyget var från en läkare på en psykiatrisk enhet som "på patientens begäran" skrev något om depression och stress som "skulle kunna vara" relaterad till det som ligger till grund för åtalet.

Har hon tidigare varit sjukskriven för psykiska besvär, frågade åklagaren. Aldrig, kom svaret. En ren lögn. För tio år sedan tillbringade hon mer än ett halvår i rehab och terapi efter seriöst självordsförsök. Tur för Henne och Fina Advokatbyrån att åhörare inte får yttra sig under en rättegång.

Motsägelser. Motsägelser, bara motsägelser.
Det var åklagaren som inledde. Han drog det som skulle ha hänt på Allhelgonaafton 2005 och faktiskt flikade han in att alla uppgifter kommer från Henne. Det finns inga oberoende vittnen eller läkarintyg som bekräftar Hennes historia.

Sedan fick Hennes ombud ordet. Det resulterade i att Hon målade upp en bild av en städfixerad, alkoholberoende hustyrann. Uttryck som "Dagliga hot och kränkningar", "Hon och barnen livrädda" "Städningsterror" användes flitigt.

• Det här med städning är Hennes akilleshäl vet vi sen tidigare. Hon har en mycket hög tröskel när det gäller att städa. Barnens pappa är den som har fått driva på och hålla rent genom åren. Jag har till och med sett Henne uttala sig för Soc i ett protokoll där hon säger att hon inte "kan städa på grund av sin barndom". Det ni.

Redan under åklagarens inledande dragning råkade Hon säga emot sig själv på en eller två punkter. När sedan Hennes ombud pratade, gick det bättre. Mest för att det blev en rätt kort dialog före den långa monologen om Hennes tillvaro hösten 2005. Sen kom pappans ombud in i leken:

Han började med sjukintygen, som alla handlade om depression, orkeslöshet och oförmåga att ta initiativ. Här nickade Hon och såg extra orkeslös ut medan hennes ombud satt med huvudet på sned och ett medlidsamt leende på läpparna. (Tyvärr också en av nämdemännen) Sedan frågade pappans ombud Henne om den pågående vårdnadstvisten och kommenterade att Hon ju tydligen har varit ganske pådrivande i den? Här blev Hon svarslös. Sent omsider kom ett "man får koncentrera sig på det väsentliga", gissningsvis efter lite coachning från Hennes ombud.

Sedan jämförde pappans ombud det som hade sagts i polisförhören med det som Hon nu berättade. Man kan sammanfatta det hela med att Hennes historia bara blir bättre med tiden. Framför allt så blir hennes upplevda händelser starkare. De facto handlar det om "orsakande av smärta" och misshandel i form av strupgrepp. Ett klargörande fick pappans ombud nästan pressa fram på bästa TV-seriemaner: Det visade sig att Hon visserligen"föll bakåt", men inte "omkull" i ett skede.

Nu är ju det som sägs i rätten det som gäller, men kontrasten mellan Hennes utsagor i polisens förhörsprotokoll och det hon sade i rätten är ändå frapperande.

Två punkter i åtalet gäller händelser under december månad. De polisanmäldes efteråt. I ett fall inte mindre än tolv dagar. Och en av anmälningarna tog Hon tillbaka för att sedan ta tillbaka tillbakatagandet! Detta förklarade Hon med att hon inte vågade anmäla och att hon var stressad och förvirrad. Till och med fruktade för sitt liv.

Det här med stress och förvirring blev för övrigt en stående replik när pappans ombud påtalade motsägelser och brister i Hennes berättelse, som hon tydligen hade skrivit ner i en anteckningsbok. Rättens ordförande fick ett par gånger säga till Henne att inte läsa högt ur den.

Jag och barnens farmor var ju i telefonkontakt med familjen den ödesdigra kvällen. Pappan var mycket riktigt ordentligt full. Det var Hon också, ska ni veta. Jag råskällde på dem bägge för att de var fulla. Vem skulle kunna ta ansvar för barnen då? (Jag fick inte vittna om detta. Det var inte avgörande för målet, tyckte ombudet)

Pappans ombud ledde Henne mot detta, men gick inte hela vägen. Hon drog sig till minnes att Hon hade talat med mig den kvällen, men kom inte ihåg vad vi hade pratat om. Hon nekade till att ha varit på kvarterskrogen den eftermiddagen och hon var "helt nykter" på kvällen. Sade Hon.

En punkt gäller ett strypgrepp en sen kväll när pappan kom hem. Var han berusad? Han var berusad varje dag, så det var han "nog" även denna gång. Pappan hade trängt ner Henne i sängen och varit hotfull. Det intressanta var att barnen sov med mamman i sängen och inget av dem vaknade! Här tvingades Hon medge att hon inte kunde förstå att ingen vaknade av uppträdet i den egna sängen.

Så där gick det på. Två vittnen skulle höras, med tiden räckte inte till. De får höras i nästa förhandling. Men två av barnen hade hörts dagen efter allhelgonabråket och polisens video från dessa samtal spelades upp för rätten. Jag hade inte tillfälle att var kvar, så jag kan bara citera vad ett av dem hade hört pappan säga om Henne:

En mycket bestämd kvinna på toppen av ett sopberg.

Det kan man hålla med om...