Är bloggen stängd?

Nästan. En orsak till att jag inte skriver så mycket har jag nämnt, att det är lätt att framstå som gnällig. En annan har jag också varit inne på: Pappan är inte längre så förtjust i att jag skriver om mycket. En tredje –har jag just insett– är helt enkelt att man tappar vanan.

Nu, först, har jag läst ett mail från den 15 december, där en anonym läsare som har följt oss i åratal hoppas att det är bättre för oss och önskar god jul. Detsamma så här i efterskott, men tyvärr:

Hösten:
Barnen var allt mer sällan hos pappan. Ett av dem slutade helt att komma. Det yngsta och mest frispråkiga kom med förklaringen 'mamma blir arg'.

Pappan slutade att prata i telefon med mamman. Det blev meningslöst, eftersom hon –ibland inom sekunder– övergick till råskäll och otidigheter. Hennes motdrag?  Att inte svara på vare sig SMS eller mail. Men varför slutade barnen att övernatta och ett av dem att över huvud taget komma? (Pappan har dagarna före jul anmält Henne för brott mot vårdnadsdomen  umgängessabotage). Nu vet vi.

Julen
För andra året i rad måste barnen vara hos Henne på julafton. Inte förrän igår, den 29, fick de vara hos pappan. Vi var förstås också med och det blev en mycket trevlig julklappseftermiddag och förkväll.

När Barnens Farmor och jag lämnade tidigt på kvällen stod det klart att alla fyra ville sova över hos pappan. Alla fyra åkte tillbaka till mamman.

Den kaxigaste och mest självständig* utsattes för SMS- och telefonpress redan under eftermiddagen. H*n var det svåraste målet, och det naturliga för Henne är ju då att inleda där.

Det yngsta barnet fick en rak order, försökte sätta emot, men fick höra något som utlöste gråt och så var det två kvar.

Pappan satt och myste med dem framför ett par filmer, men deras telefoner gick varma. Ett av dem försökte sätta emot, och föll även h*n i gråt. (Nästan, iaf). De två sista åkte motvilligt tillbaka till mamman.

Vet vi?
Jäpp. Hur, men inte varför. Det framkom under dagen. Mamman hotar barnen med repressalier om de är för mycket med pappan. Övernattar någon, så 'tar mamma bort' något. Inte så att Hon gömmer ett föremål eller så. Värre: Hon drar in på privilegier och tillstånd av olika slag om barnen inte följer hennes vilja.

Varför?
Jag har en teori som går ut på att barnen helt enkelt trivs för bra hos pappan. Där har de ordning, lugn och ro till skillnad från anarkin hos mamman. Och barnen närmar sig (är i) en ålder där de själva kan välja hos vem de vill bo.

Sådant måtte oroa vilket bidragsproffs somhelst.

Skolstart på Hennes vis

Jag skrev i förra inlägget att jag inte ville verka gnällig med att skildra Hennes ideliga lågvattenmärken, men det här måste ändå sägas vara anmärkningsvärt:

Skolstarten
I veckan som var, cyklade barnens pappa med ett av barnen till en stad tre nätter bort. Hemresan skedde med tåg (SJ godkänner cyklar ombord, bara de är isärplockade och i emballage. Cafévagnar är det som gäller numera i stället för en godshalva att pollettera sitt bagage i). Nåväl:

Sagda hemresa sammanföll med två av de andra barnens skolstart. De går i samma skola och är berättigade till skolskjuts. Mamman visste mycket väl via det cyklande barnet att pappan inte kunde vara med. Han satt ju på tåget då. Hur agerar hon då?

Helt i linje med sitt ego:
Hon sätter de bägge barnen i skoltaxin och vinkar av dem till skolstarten, varpå hon ringer pappan och råskäller på honom för att han inte är med vid barnens skolstart. Pappan sitter då alltså på på ett tåg. Varför Hon själv inte deltog förtäljer inte historien, eftersom pappan har lärt sig att följdfrågor till Henne är meningslösa; Hon lyssnar inte, bara fortsätter att skrika.

Barnen, då?
Det ena vet vi inte vad det tyckte, men det andra –det yngsta – var jättelesset.

H*n var den enda i klassen som var på skolstarten utan någon förälder närvarande.

Avslut?

Det är mer än ett halvt år sedan den här bloggen uppdaterades. Orsakerna är flera: Dels är de olika lägena oförändrade, dels har Pappan blivit mer restriktiv vad gäller det som jag får skriva om, och sist –men inte minst–  framstår det som lite gnälligt att beskriva Hennes ideliga lågvattenmärken.

I all korthet:
Alla fyra barnen är nu diagnostiserade med var sitt Syndrom. Visst, dyslexi är ett, så var så god. I ett annat fall är det en gåta, men får man därmed läxhjälp av Soc så kan det vara förklarat. De två andra kan jag som lekman möjligen förstå.

Barnen:
Det äldsta barnet har nu nått gymnasieåldern, men det är oklart huruvida h*n fullföljer. Närvaron är så dålig att på min tid (60-talet) hade den lett till relegering, men man tolererar tydligen mer nu än då. H*n har ett sommarjobb som just nu ser ut att kunna att bli permanent.

Barnet med det besvärliga temperamentet klarar sig bra, men har problem med just humöret. H*n har tagit på sig det äldstas dygnsrytm, och är därmed nästan omöjlig att väcka.

Det dyslektiska barnet går i en kanonbra skola och utvecklas hur bra som helst.

Det yngsta barnet kan vi bara inte förstå. Jo, förstås –vi trivs mycket bra tillsammans, men inte hur h*n har kunnat beläggas med ett Syndrom. Jag antar att det handlar om att Mamman ville få alla fyra under syndromparaplyet och en allt för Politisk Korrekt socialtjänst som ställer upp och hystar schaber, som det heter när man pröjsar sig ut ur en knipa ;-)

Mamman
Hon har i dagarna återvänt från en Utrikes Resa, under vilken två av barnen har varit på Kollo, ett har sunkat hemma och ett har varit med pappan. Sagda resa är inte betald av Soc, utan av de Hon höll sina föredrag inför. Undras om Försäkringskassan är underrättad om denna 'arbetsträning'?

Pappan har för månader sedan slutat att nämna Henne vid namn. 'Barnens mamma' är det som gäller.

Hon har för övrigt varit sjukskriven på heltid sedan 2005 och satsar sedan dess på att bli det som då kallades Sjukpensionär. Detta har inte lyckats än så länge, men trägen kanske vinner.

Pappan
Kämpar på för sina barn. Två av dem skulle nog hellre vilja bo hos honom, men föreställ er vreden om Hon, vårdnadshavaren och bidragstagaren, fick höra detta.

Han har faktiskt nyckel till den lägenhet han inte fick komma i närheten av utan att polisen larmades för bara några år sedan. Det handlar förstås om barnen, men han är inte glad över det han ser, och kliver numera ogärna över tröskeln:

Snusk, ostädning och sedan åratal sönderslagna lådfronter gör ingen männska glad.


Vi
Kämpar på för Pappan och barnen.

Nuff' Said, som det heter.

Nyårsafton 2011

Storhelgen inleddes med att barnens mamma fick för sig att de inte ville vara med pappan längre, oklart varför. Beskedet kom helgen före jul och förmörkade åtskilligt.

Det var tre ganska molokna typer som firade en lugn julafton med alla barnens klappar undanplockade. Det finns gränser. Orden tål att upprepas: Det finns gränser.

Några dagar före jul hade ett eller två av barnen hört av sig och beställt hämtning av klappar hos pappan och/eller hemleverans av våra till mammans adress. Tvärnobben var bara förnamnet, som det heter på nusvenska. Ingen jul ihop, inga klappar. Det finns gränser.

Redan på Juldagen
ringde det första barnet och ville fira jul med pappan. Och det hade inte med uteblivna julklappar att göra, snarare om lugn och ro. Två ord som inte finns i Hennes universum.

Inom ett par dagar hade tre av de fyra hört av sig och önskat umgänge med pappan. Det här med att de inte ville vara med honom mera, fanns inte längre på kartan. Pappan orkade inte rota i saken, eftersom ungarna har sitt yppandeförbud när det gäller mamman och det som sker i det hemmet. Det är jobbigt nog för honom att hantera rabiata utfall på mailen. (Telefonsamtal är uteslutet sedan länge, och teckenränsen 160 för SMS räcker inte längre till för Henne)

De här dagarna är alla fyra med pappan och i dag firade vi en lite försenad jul hemma här. En markering: Nix tomteluvor. Julafton var ju för en vecka sedan.

Hursomhelst blev det mycket lyckat och i ser med viss bävan fram emot 2012.

Vad kommer Hon att hitta på då?

Julen

Under hösten har det traskat på ganska hyfsat, kan man säga. De barn som behöver speciell undervisning, får den och det som gläder oss extra mycket är att det går så bra för det dyslektiska barnet i det som på min tid hette 'specialklass'. Nåväl:

Nyckel!
Pappan har faktiskt en nyckel till Hennes lägenhet. Det är givetvis betingat av hämtnings- och lämningsskäl. Han ser en bostad i oordning, på gränsen till kaos. Det är iallafall inte lika snuskigt som för fem år sedan, men ändå långt ifrån renligt. En av de första gångerna han var där solo, stod han inte ut med anblicken och gjorde rent i köket. Det tog 45 minuter.

Lägenheten ser annars i stort ut som han minns den, om än åtskilligt sliten. Det fattas t.ex en lådfront eller två i köket, och barnen sover inte på de platser som de  gjorde förr.

Inför julen
Förra året var barnen hos Henne på julaftonen och hos oss på juldagen. I år ser vi fram emot att ha pappan och barnen hemma här på julafton. Det är ju hans tur att jula. Udda vecka är det också, hans vecka enligt tingsrättens utslag för snart fem år sedan. Barnens Farmor och jag har sett fram emot en julafton med pappan och de fyra barnen hemma hos oss. Men somliga förnekar sig inte:

Mamman, som har varit på ett till och med för henne osedvanligt dåligt humör den senaste tiden, har låtit meddela att barnen blir hos henne den 23 till den 25. Ingen julafton hos oss, således. Pappan har varit benhård: Julafton med honom, annars inga klappar. Mamman gormar på, men ger sig inte.

Jag och Barnens Farmor har förstås bullat upp med klappar till barnen, men har ingen lust at få dela ut dem på Hennes nåder. Är ungarna inte här på julafton, så blir det inga klappar. Det  finns gränser.

Tvärstopp
Hela hösten har minst ett av barnen varit hos pappan under helgerna och en eller flera dagar i veckorna, så det här kom som en chock:

Det yngsta barnet var med pappan i helgen. I lördags skulle h*n till mamman och hämta en sak eller två för att sedan komma hem till pappan igen. I dag skulle vi ha åkt på Julmarknad, något som barnet hade set fram emot. I stället ringde h*n och sade att vare sig h*n eller något av syskonen ville vara hos pappan mera.

Jäpp. Enligt det här barnet så vill inget av dem längre träffa sin pappa. (Men det går bra att komma över och lämna presenterna på julafton). (Sedan dess har ett av de andra ringt och frågat om adressen till gammelfarmor utan att ta upp saken).

Vad har hänt?
Till att börja med, så tror ingen av oss förstås att barnet ringde på eget bevåg. Mamman ligger så klart bakom och kommenderade lika klart uppringningen. Det är svårt att få ihop varför, men har man med en mentalt instabil och irrationell människa att göra, så har man.

Hennes usla humär kan vara en förklaring. Det kan i sin tur bero på att hon –enligt egen utsago– just har förlorat fem tusen i månaden i ersättning från Försäkringskassan, som nu tydligen betraktar Henne som arbetsför och därmed bör söka ett arbete. Detta är ett så gott som okänt fenomen för en sjukskrivningsartist som Henne, och måste kännas tungt.

Vad sker?
Pappan, Barnens Farmor och jag är ense: Blir det ingen jul hemma hos oss, som avtalat sedan länge, så blir det heller inga klappar till barnen på Hennes nåder. Det finns som sagt gränser. Vi löser in det som går att lämna tillbaka, och låter annat vara till de olika födelsedagarna i vår.

Än så länge har inte barnen fått budet från Barnens Farmor och mig, men de vet vad pappan har sagt och är inte dummare än att de vet att de slipper klappar från oss om de spelar vidare på mammans underliga agerande.

Deprimerande är det.

Fars dag

På något vis har umgänget gått tillbaka till det rätten föreskrev: Barnen är med pappan udda helger, och med mamman jämna. Detta schema har ingen egentligen brytt sig om förrän de senaste månaderna, barnen har i olika kombinationer varit hos pappan i både helg och söcken. Men i höst har det alltså blivit det rätten sade. (Fast han har sällan varit ensam på vardagar). Nåväl:

Idag är således pappan solo, men inte bortglömd. Ungarna ringde och berättade om en present som de hade köpt till honom. Barnens Farmor garvade när hon fick höra och tyckte att jag behövde en också:

En näshårstrimmer.

Det här var obehagligt, Facebook.

Ett av barnen har Justin Bieber som sin absoluta idol. H*n och pappan har suttit igenom en och samma DVD om Bieber åtskilliga gånger.

I dag, när vi hälsade på som vanligt om helgerna hos pappan, visade jag barnet en J.B-docka att handla på nätet.

Den har jag fått,
meddelade barnet. Oj, tänkte jag. Nästan trehundra spänn.
-En julklapp, eller?
-Näe. En present.
-Jaha. Från vem då?
-En vän.

Där undslapp sig barnet ett förnamn och knep sedan direkt till, på det sätt som vi har lärt oss: Detta är inget man pratar om.

Fejjan på gott och ont
Vår första gissning var att det var någon av mammans 'bekanta', ett namn som pappan kände igen. Mycket riktigt. Det finns en med det namnet bland mammans vänner på Facebook, som likaså är en av barnets vänner. (Att barnet i fråga är under åldersgränsen tretton för FB torde mamman ha hjälpt till att komma runt. Pappan gillar det inte).

Vad har vi?
En gift man i mammans ålder som ger ett minderårigt barn presenter för hundratals kronor.

Kalla mig gärna nojjig, men det här tycker jag inte om.

Syndrom

Att det äldsta barnet har ett konstaterat syndrom torde inte vara en hemlighet här, bara vilket. Det vill pappan inte att jag berättar. Att det näst äldsta, det med sitt besvärliga temperament, också har ett syndrom borde inte heller vara en överraskning. Att det svårt dyslektiska barnet är diagnosticerat med just dyslexi har jag också berättat.

Stöd
Det äldsta, som i princip vägrar skolan men ändå är medveten om att betyg är ett måste inför den instundande arbetsmarknaden, har stödinsatser och för närvarande en femtioprocentig närvaro som ett resultat av en ren förhandling med föräldrarna (läs pappan, men mamman är ju vårdnadshavare. Hennes engagemang för barnen är ju hart när försumbart).

Det näst äldsta har också insater från samhället i sin vardag. H*n går i det som på min tid kallades specialklass och alla i dessa föraktades på min tid, men i dag är det annorlunda. H*n får stöd och inget annat.

Det dyslektiska barnet går i en särskild klass med fyra utbildare på kanske tolv elever. Guld och framsteg!

En kvar
Återstår ett barn. Guld, vad oss anbelangar. Positiv, utåtriktad och aktiv. Helt normalt.

Men, som sagt, en var kvar. Mamman agerade och fick mycket riktigt ett Syndrom klistrat på barnet i fråga. För oss är detta helt obegripligt. Ungen är ju helt normal!

Aha!
Stödinsatser, överallt stödinsatser. Mammans rent ekonomiska vinning av dessa är obefintlig, men Hon slipper ju att engagera sig i aktiviteter som läxhjälp (Soc skickar fram en person. Det är sant!)

Att man saboterar sitt eget barns närmaste år för egen skull här inget som Hon verkar bry sig om.

Begravningen

Nu är min far iofs inte i vigd jord, men väl tagen farväl av. Detta i en mycket vacker liten kyrka i närvaro av kanske fyrtio personer. Det som gladde, var att några ännu levande skolkamrater från examensåret 1949  —med viss möda— slöt upp och tog farväl. Det hela avslutades med en gemensam måltid som gick i dur. Många återföreningar och skratt blev det, som vanligt vid begravningar. Ett tal hölls, av en kusin till den avlidne. Givetvis var det positivt och ärade farsan. Nu, så här på kvällen, är jag tacksam för att jag inte —äldste son som jag är— tvingades tala.

Vad säger man om en som har mobbat och tråkat en i hela sitt liv? Om en som har örfilat en för att en inte har gjort en tillfredsställande start på en akademisk karriär? Om en som säger "Hur kan du tycka om en sån som han" till sin nyblivna sambo? Om en som systematiskt har spritt sitt välstånd över syskonen?

Om en som 48 timmar före dödsfallet tackar för att jag är där varje förmiddag?

Tack & Hej.

Punkt

Är allt som det ska nu när det inte berättas så mycket?

Svaret är nej. Jag har drabbats av den berömda bloggtorkan och, som jag är den jag är, så blir det svårare att komma igen desto längre tiden går. (Saken blir inte enklare av att pappan numera inte tillåter att jag skriver om allt som sker). Jag ska försöka bygga upp en inblick i nuläget med några fristående inlägg, varav det här är det första:

Bostaden
Pappan, som våren 2006 hade besöksförbud på Henne och deras f.d gemensamma bostad, har fem år senare  nycklarna till våningen i fråga och kan komma och gå som han vill där. Det gör han ogärna, men varför?

Svaret är förstås barnen och det ansvar pappan tar för dem. Han hämtar och lämnar —särskilt de yngre— till skola och diverse aktiviteter alltsomoftast. Det är en obehaglig uppplevelse för pappan att komma upp i lägenheten, inte bara för alla minnen från de bra åren de hade tillsammans, utan även smuts. Kaos. Oordning.

En av de första gångern han var där ruttnade han på hur det såg ut och tillbringade 40 —fyrtio— minuter med att göra rent och skapa ordning. Detta i köket. Det var helt enkelt för snuskigt där för att han inte skulle ta tag i saken.

Lådfronter
Två eller tre är borta och har inte ersatts. Gissningsvis är det en följd av barnens ständiga bråk och konflikter. Samt Hennes prioriteringar.

Snusk? Kaos.
Bostaden har av Soc år 2006 beskrivits som mer eller mindre lortig och illaluktande. Lukten är borta nu, men kaoset och oordningen består. Det är en plågsam upplevele för den ordningssamme pappan att se detta. Han kan inte göra mycket åt saken mer än att då och då hjälpa ett barn eller två att leta efter det som nu är borta.

Det bör ha inträffat mer än en gång att pappan och Barnens Farmor har nyköpt något som egentligen inte är försvunnet, bara borta i kaoset.

Sån är Hon.

Ännu ett dödsfall

Så här skrev jag på Facebook:

När personalen kom för att väcka honom i morse, var han dit han länge hade velat komma: Hos sin älskade hustru som gick bort 2004.

Min far blev 89 år

Så var det. På boendet han var på kom de som vanligt klockan halv åtta för att väcka honom, men han var inte i livet. Fem i ringde sköterskan mig, och före dess hade hon redan pratat med brorsan som stod före på larmlistan. Min omedelbara reaktion var förstås chock. Som jag sade till sköterskan: "Vi visste att det skulle komma, men inte så snart"

Han har varit frisk som en nötkärna i alla år, men de senaste två eller tre åren tappade han lusten för att aktivera sig. Hemtjänstens insatser steg från en till fem gånger om dagen. För någon månad eller två sedan konstaterades att han hade cancer, samt att han inte skulle klara vare sig operation eller cellgifter vid sin kondition och ålder. Palliativ vård var det som gällde.

Sjukvården och köer
Det känner vi alla igen. I väntan på en vårdplats togs han in på ett boende. Där fanns sköterskor, men läkare bara en dag i veckan. Personalen var fantastisk. De tog hand om och skötte om honom med en uppställning som var i det närmaste total, trots att han inte var lätthanterlig. Bokstavligen. Det krävdes två personal och en Rollator för att få honom de fyra metrarna till badrummet, bara det.

Han var alltid välkammad och nyrakad när vi såg till honom, men blev bara sämre. Smärtan krävde allt starkare morfindoser, så de sista dagarna hade jag svårt att förstå vad han sade.

Nu är det över
Vi efterlevande visste att detta var sista resan, UPDATE och att det var bäst det som skedde. Vi delar faktiskt den känslan med varandra.

Ett lidande är förbi, och ett långt liv till ända.

Pappan är fortfarande arbetslös

Det är mer än två år sedan pappan sade upp sig från sin dåvarande tjänst inom vården. Orsaken var en rigid arbetsledning och att han prioriterade sina barn före jobbet. Sen dess gör han alla de moves man skall göra som arbetssökande och har ännu inte fått napp. Varför?

En dömd barn- och hustrumisshandlare
Han finns i brottsregistet för att ha misshandlat Henne (utan skymten av bevis. Kvinnors utsagor verkar gälla i dessa lägen. Han skall också ha misshandlat —tagit nackgrepp på— de två äldsta barnen. Att det äldsta har bett om ursäkt för det hela, och att det näst äldsta hellre vill bo hos pappan (som h*n av repressarieskäl inte törs säga till Henne) känner domstolarna inte till, eller skulle bry sig om om de fick veta.

Men vi tror oss nog veta att Soc har insett att de valde sida för tidigt. Hennes dossier måste vara kilotung med krav av alla de slag vid det här laget, och Soc har bytt Hennes handläggare mer än en gång under den  här resans gång. Alltid samma orsak: Konflikter.

En taskig arbetsledning
Pappan avslutade sin anställning i affekt, och arbetsledningen på det stället är helt klart ena långsinta typer. De svarar helst klart negativt på alla propåer från ställen pappan ansökt till. Det är så lågt att det liknar ingenting i mina ögon.

Okej, en partsinlaga:
Pappan är empatisk, omtänksam och otrolig på att kommunicera med och muntra upp folk som inte mår bra. Det vet alla som har haft med honom att göra. Mina föräldrar är två av dem.

Roten till detta onda är en självupptagen nolla med psykopatiska drag, som inte klarar sin ekonomi och låter barnen leva i  anarki, smuts och oordning.

YESS!!

Igår kom beskedet:

Det äldsta barnet kommer in på den specialskola som h*n var första reserv till. Det innebär att h*n får speciell uppmärksamhet och pedagogik anpassad för barn med samma syndrom.

Vi gläder oss.

Slutet av sommaren

Den här sommaren kan sägas ha varit hyfsad, kanske rent av bra. Vi har kunnat ge barnen utflykter och upplevelser av olika slag, varav besöket på Liseberg med pappan och de två yngsta förstås var det stora:

För min del var det säkert femton fyra år sedan förra gången, då med de två äldsta barnen. Stället var sig likt. En hel del nya attraktioner förstås, men klassiker som Flumeriden finns kvar. Och de vackra trädgårdsanläggningarna. Däremot hade jag inget minne av det enorma folktrycket. Man köade glatt och villigt mer än en timme för de stora attraktionern. Till och med barnen —som i bilen hela tiden tjatade om att är vi inte framme snart— ställde in sig i leden utan att knota. De knotade inte ens när jag och Barnens Farmor vann var sin jätteförpackninng Ballerina respektive Geisha, bara grattade oss.

Och de var där till stängningsdags med den lika åkglada pappan bägge kvällarna. Barnens Farmor och jag kroknade mycket tidigare.

I övrigt har ungarna varit på kollo i olika omgångar och med mamman i en lånad sommarstuga över midsommar. De som inte var iväg har för det mesta varit hos pappan.

Just nu är pappan på cykeltur med det näst äldsta. De siktar på barnens farfar och det blir två eller tre övernattningar på vägen. Det går bra och barnet, liksom pappan, är lyriskt över de vackra nejderna och de små vägarna de är på. De kommer att ta tåget hem, och cyklarna kommer efter per bil vad det lider. (Det går inte att pollettera från den stationen)

Skolstarten
Två av barnen går kvar på sina skolor, ett har fått en plats på en skola för sitt 'syndrom' och det äldsta är förstereserv på en skola för sitt. Besked kan komma mycket sent, men vi kan bara hålla tummarna.

Den nya skolan ligger en bit bort, och barnet i fråga är berättigat till skolskjuts. Dock gäller detta privilegium bara från adressen där barnet är skrivet, alltså mammans. Då blir det problem när h*n är hos pappan, vilket är ganska ofta. Pappan har lagt in om dispens, men inte fått något svar ännu.

So far, so good kan man väl tillåta sig att säga.

Mitt i sommaren

Själv har jag avverkat halva semestern, Barnens Farmor har en vecka kvar och det har varit bra hittills. Vi har gjort stort och smått. Mycket med barnen som fått olika upplevelser, något vi anser är viktigt. En stor sak återstår: Liseberg med de två yngsta. Gissa om de har surfat runt och planerat sin vistelse där!

Som vanligt har mamman strulat efter bästa förmåga. Det känns för småttigt att nämna allt här, men det handlar om allt från barnens kollotider till att de plötsligt saknar något inför en aktivitet —flytväst, typ— som pappan med sin skrala ekonomi plötsligt måste inhandla.

Festivalen
I veckan var vi med pappan till de bygder som Barnens Farmors pappa kom ifrån. Med hjälp av en skrift från hembygdsföreningen i fråga kunde pappan se den stuga i vilken morsfarfarfar växte upp i för hundra år sedan, eller så, (dock var ingen hemma). Lite häftigt, tycker jag.

Sen var det en av alla dessa festivalkvällar som landet är fullt av. Tingeltangel, lakrits, öltält, övervintrade Tio-i-toppstjärnor. You know the drill. Riktigt trevligt, fram till

Budet
Mitt under kvällen ringde det från L-s hemtelefon. Vi visste att det inte fanns någon som helst möjlighet för L att komma hem från sin palliativa vård, så illa däran som hon var i sin 'accelerande' skelettcancer, så det var lätt att inse att det innebar dåliga nyheter:

'Mamma somnade in tidigt i morse', meddelade en dotter, tappade rösten och lade på.

Det var den kvällen.

R.I.P, L. We love you and miss you.

Den lilla flykten

Mamman var med tre av barnen på någon slags semesterboende i Midsommarveckan. (Det äldsta satt hemma framför PC-n). Stugan i fråga hade hon fått låna, och den var inte så stor. Mindre än pappans 2½ enligt barnen.

200 tusen i skulder
Att Hon står under indrivning är ingen överraskning. Det visste vi, faktiskt. Till pappan har hon angett beloppet i fråga, men det är omöjligt att avgöra om hon skarvar för att få någon slags sympati eller om det verkligen är så.

Datorer och tält
Då semesterstugan var så liten, agerade mamman resolut: Hon köpte in ett tält för de två yngsta att övernatta i. Veckan innan hade det äldsta och det yngsta fått nya datorer. Visserligen kostar en PC inte så många tusenlappar numera, men vi talar om utgifter på uppåt tio tusen. Bra gjort för en som säger sig stå under indrivning.

Den lilla flykten?
Efter bara några dagar ringde det näst äldsta upp pappan och berättade att h*n hade fått nog. Kan jag komma hem till dig? Färden var redan planerad via tidtabeller och allt.

-Visst. Välkommen. Vad hände?

Barnet hade fått totalansvaret för inte bara sina två yngre syskon, visade det sig. Passning, matlagning (för alla fyra) och sysselsättningsansvaret för de yngsta. Då flyr man.

Vad Hon gjorde, fick vi i vanlig ordning inte veta. Min gissning är att hon som vanligt söp.

L

Har Barnens Farmor en bästis, så är det L. De har hängt ihop i nästan femtio år. Själv lärde jag mig att uppskatta L redan i början av mitt förhållande med Barnens Farmor för snart 20 år sedan. L är alert, intelligent, vass i kommentarerna och allt möjligt mer som jag uppskattar..

Sjuk
L visade sig ha cancer i njurarna i våras.

Sen blev det värre
Efter en till synes framgångsrik behandling, fick L svåra smärtor i ryggen. Mycket riktigt: Metastaser. En tumör hade till och med spräckt en ryggkota.

L har nu en 'accelererande' skelettcancer. Den läkare som tidigare sade att L 'hade några år' kvar visste inget om metastaserna, så tiden som är kvar kan man bara spekulera om.

Smärtor
L måste ta 'rullstolstaxi' till de strålbehandlingar som i bästa fall förlänger livet. Smärtorna är det jävligaste, kan man lugnt påstå. I medicincocktailen är Morfin den viktigaste ingridiensen.

Men L håller stilen
Till den senaste strålningen dök L upp propert klädd, vilket ledde till förtjusta kommentarer från personalen, som mest ser patienter i pyjamas eller mysdressar. Dom TACKADE faktiskt L för detta.

och humöret
L har förlikat sig med att tiden snart kan vara ute, och pratar fritt om det. (Dock icke skämta). Det är till och med trevligt att hälsa på hos L. Man avundas denna inställning.

Lik Förbannat
är detta blytungt, för i synnerhet Barnens Farmor.

Förstå att det inte skrivs så mycket här nu.

Sommaren

Så är då fyra skolavslutningar avklarade. Den mest intressanta var det äldsta barnets. Inte för jippot, utan för innehållet:

MVG!
H*n hade MVG i Engelska och matte. Med tanke på hur dålig närvaron har varit, så hade jag faktiskt tankar på att h*n skulle behöva gå om, men årskursen seglades igenom med bravur.

Det Äldsta Barnet har en stödperson som har gjort ett mycket bra jobb under våren. Som jag förstår saken, har personen i fråga ansett kunskap viktigare än närvaro, vilket kan kännas konstigt. Men här funkade det: Barnet har presterat, och detta bra, på de prov som gäller.

Ny skola
Barnet med sitt besvärliga temperament kommer efter sommaren att gå i en skola med inriktning på just barn med besvärliga temperament. Mycket bra, helt klart. Emellertid:

Det är en bit bort, så skolskjuts gäller. Den är förstås mer eller mindre tidtabellsplanerad, vilket innebär att bilen kommer att vänta i fem minuter på varje ställe. Sedan åker den till nästa hämtplats oavsett någon plockats upp eller inte. Detta barn är inte så lite morgontrött, och det är väl bara pappan som kan få iväg det i tid. Men nu lever ju barnet hos mamman:

Hon struntar väl i vanlig ordning i barnens skolgång och sover in på förmiddagen även i höst. Oroväckande.

Upplevelser
Mamman har, med Soc' välsignelse, fått in tre av de fyra på olika kolloveckor under sommaren. (Tro inte att hon betalar något själv). Eftersom Hon är den hon är så ställer dessa förstås till det maximalt för pappan, Barnens Farmor och mig. Då gäller det att skjuta in sig utanför Hennes scheman. Och det gjorde vi.

Skolvslutningen
Vi gjorde eftermiddag på ett nöjesfält med alla fyra, jobbigt för oss gamlingar men desto roligare för dem. De var klara halv elva på kvällen, berättade pappan i ett SMS jag såg nästa morgon.

Sommaren,då?
Vi kommer att ta de två yngsta till Liseberg, och även alla fyra till ett upplevelseställe. Det ska bli spännande, eftersom barnet med det besvärliga temperamentet är ett av dem. Inte Liseberg — de har tillbringat timmar på den hemsidan— men väl resan. Att tillbringa timme efter timme i en bil blir svårt för vederbörande.

Vi har i dag även bokat rum för oss och pappan på ett skitmysigt litet hotell i en liten stad som Barnens Farmor härrör ifrån. Det blir en retrotripp, kan man tänka.

Inte oväntat

Ingen diagnos
Det barn som mamman släpat iväg för att få en diagnos utställd har nu förklarats vara helt utan något som helst syndrom.

Inte oväntat, men pappan, Barnens Farmor och jag gläds.

Hur Hon tog det?
Det skiter jag egentligen i, men en förhoppning till omsorg och lite klöver åt henne bör ha torkat in. Sånt svider, vilket definitivt inte gläder mig.

Vafalls?
Näpp. Sätter man sig själv före barnen, så blir det alltid de som drabbas när det hårdnar.

Sån är Hon.

Diagnoser

Ett av barnen har fått en diagnos ställd —vilket och vad vill pappan inte att jag skriver om— med dithörande stödåtgärder. Dessa har inte gått mamman förbi, så nu har Hon bestämt sig för att ett barn till har ett Syndrom eller vad det nu kan vara frågan om. Här vankas schaber!

Utvärderingssamtal
Mamman har nu släpat ett av de andra barnen till Omsorgen eller vad det nu heter, eftersom hon har bestämt sig för att barnet i fråga har en störning.

Vi, som har läst på rätt bra de här åren, känner inte igen det hela. Barnet har, som alla andra barn, sin personlighet. Men någon störning går det inte att få fram här, inte.

Barnet, då?
H*n suckar och är bedrövad över att ha missat en idrottsdag och en skolutflykt för att i stället sitta med mamman i dagslånga utvärderingssamtal med diverse utvärderingspersoner.

Tänk om?
Barnet hamnar i klorna på någon lagom flummig och övertygande "expert" med egna vinstintressen som agerar konsult gentemot Soc. Sådana finns.

Då är det kört: Barnet är stämplat, experten räknar pengar och mamman likaså.