Är bloggen stängd?

Nästan. En orsak till att jag inte skriver så mycket har jag nämnt, att det är lätt att framstå som gnällig. En annan har jag också varit inne på: Pappan är inte längre så förtjust i att jag skriver om mycket. En tredje –har jag just insett– är helt enkelt att man tappar vanan.

Nu, först, har jag läst ett mail från den 15 december, där en anonym läsare som har följt oss i åratal hoppas att det är bättre för oss och önskar god jul. Detsamma så här i efterskott, men tyvärr:

Hösten:
Barnen var allt mer sällan hos pappan. Ett av dem slutade helt att komma. Det yngsta och mest frispråkiga kom med förklaringen 'mamma blir arg'.

Pappan slutade att prata i telefon med mamman. Det blev meningslöst, eftersom hon –ibland inom sekunder– övergick till råskäll och otidigheter. Hennes motdrag?  Att inte svara på vare sig SMS eller mail. Men varför slutade barnen att övernatta och ett av dem att över huvud taget komma? (Pappan har dagarna före jul anmält Henne för brott mot vårdnadsdomen  umgängessabotage). Nu vet vi.

Julen
För andra året i rad måste barnen vara hos Henne på julafton. Inte förrän igår, den 29, fick de vara hos pappan. Vi var förstås också med och det blev en mycket trevlig julklappseftermiddag och förkväll.

När Barnens Farmor och jag lämnade tidigt på kvällen stod det klart att alla fyra ville sova över hos pappan. Alla fyra åkte tillbaka till mamman.

Den kaxigaste och mest självständig* utsattes för SMS- och telefonpress redan under eftermiddagen. H*n var det svåraste målet, och det naturliga för Henne är ju då att inleda där.

Det yngsta barnet fick en rak order, försökte sätta emot, men fick höra något som utlöste gråt och så var det två kvar.

Pappan satt och myste med dem framför ett par filmer, men deras telefoner gick varma. Ett av dem försökte sätta emot, och föll även h*n i gråt. (Nästan, iaf). De två sista åkte motvilligt tillbaka till mamman.

Vet vi?
Jäpp. Hur, men inte varför. Det framkom under dagen. Mamman hotar barnen med repressalier om de är för mycket med pappan. Övernattar någon, så 'tar mamma bort' något. Inte så att Hon gömmer ett föremål eller så. Värre: Hon drar in på privilegier och tillstånd av olika slag om barnen inte följer hennes vilja.

Varför?
Jag har en teori som går ut på att barnen helt enkelt trivs för bra hos pappan. Där har de ordning, lugn och ro till skillnad från anarkin hos mamman. Och barnen närmar sig (är i) en ålder där de själva kan välja hos vem de vill bo.

Sådant måtte oroa vilket bidragsproffs somhelst.

Skolstart på Hennes vis

Jag skrev i förra inlägget att jag inte ville verka gnällig med att skildra Hennes ideliga lågvattenmärken, men det här måste ändå sägas vara anmärkningsvärt:

Skolstarten
I veckan som var, cyklade barnens pappa med ett av barnen till en stad tre nätter bort. Hemresan skedde med tåg (SJ godkänner cyklar ombord, bara de är isärplockade och i emballage. Cafévagnar är det som gäller numera i stället för en godshalva att pollettera sitt bagage i). Nåväl:

Sagda hemresa sammanföll med två av de andra barnens skolstart. De går i samma skola och är berättigade till skolskjuts. Mamman visste mycket väl via det cyklande barnet att pappan inte kunde vara med. Han satt ju på tåget då. Hur agerar hon då?

Helt i linje med sitt ego:
Hon sätter de bägge barnen i skoltaxin och vinkar av dem till skolstarten, varpå hon ringer pappan och råskäller på honom för att han inte är med vid barnens skolstart. Pappan sitter då alltså på på ett tåg. Varför Hon själv inte deltog förtäljer inte historien, eftersom pappan har lärt sig att följdfrågor till Henne är meningslösa; Hon lyssnar inte, bara fortsätter att skrika.

Barnen, då?
Det ena vet vi inte vad det tyckte, men det andra –det yngsta – var jättelesset.

H*n var den enda i klassen som var på skolstarten utan någon förälder närvarande.

Avslut?

Det är mer än ett halvt år sedan den här bloggen uppdaterades. Orsakerna är flera: Dels är de olika lägena oförändrade, dels har Pappan blivit mer restriktiv vad gäller det som jag får skriva om, och sist –men inte minst–  framstår det som lite gnälligt att beskriva Hennes ideliga lågvattenmärken.

I all korthet:
Alla fyra barnen är nu diagnostiserade med var sitt Syndrom. Visst, dyslexi är ett, så var så god. I ett annat fall är det en gåta, men får man därmed läxhjälp av Soc så kan det vara förklarat. De två andra kan jag som lekman möjligen förstå.

Barnen:
Det äldsta barnet har nu nått gymnasieåldern, men det är oklart huruvida h*n fullföljer. Närvaron är så dålig att på min tid (60-talet) hade den lett till relegering, men man tolererar tydligen mer nu än då. H*n har ett sommarjobb som just nu ser ut att kunna att bli permanent.

Barnet med det besvärliga temperamentet klarar sig bra, men har problem med just humöret. H*n har tagit på sig det äldstas dygnsrytm, och är därmed nästan omöjlig att väcka.

Det dyslektiska barnet går i en kanonbra skola och utvecklas hur bra som helst.

Det yngsta barnet kan vi bara inte förstå. Jo, förstås –vi trivs mycket bra tillsammans, men inte hur h*n har kunnat beläggas med ett Syndrom. Jag antar att det handlar om att Mamman ville få alla fyra under syndromparaplyet och en allt för Politisk Korrekt socialtjänst som ställer upp och hystar schaber, som det heter när man pröjsar sig ut ur en knipa ;-)

Mamman
Hon har i dagarna återvänt från en Utrikes Resa, under vilken två av barnen har varit på Kollo, ett har sunkat hemma och ett har varit med pappan. Sagda resa är inte betald av Soc, utan av de Hon höll sina föredrag inför. Undras om Försäkringskassan är underrättad om denna 'arbetsträning'?

Pappan har för månader sedan slutat att nämna Henne vid namn. 'Barnens mamma' är det som gäller.

Hon har för övrigt varit sjukskriven på heltid sedan 2005 och satsar sedan dess på att bli det som då kallades Sjukpensionär. Detta har inte lyckats än så länge, men trägen kanske vinner.

Pappan
Kämpar på för sina barn. Två av dem skulle nog hellre vilja bo hos honom, men föreställ er vreden om Hon, vårdnadshavaren och bidragstagaren, fick höra detta.

Han har faktiskt nyckel till den lägenhet han inte fick komma i närheten av utan att polisen larmades för bara några år sedan. Det handlar förstås om barnen, men han är inte glad över det han ser, och kliver numera ogärna över tröskeln:

Snusk, ostädning och sedan åratal sönderslagna lådfronter gör ingen männska glad.


Vi
Kämpar på för Pappan och barnen.

Nuff' Said, som det heter.