Är bloggen stängd?

Nästan. En orsak till att jag inte skriver så mycket har jag nämnt, att det är lätt att framstå som gnällig. En annan har jag också varit inne på: Pappan är inte längre så förtjust i att jag skriver om mycket. En tredje –har jag just insett– är helt enkelt att man tappar vanan.

Nu, först, har jag läst ett mail från den 15 december, där en anonym läsare som har följt oss i åratal hoppas att det är bättre för oss och önskar god jul. Detsamma så här i efterskott, men tyvärr:

Hösten:
Barnen var allt mer sällan hos pappan. Ett av dem slutade helt att komma. Det yngsta och mest frispråkiga kom med förklaringen 'mamma blir arg'.

Pappan slutade att prata i telefon med mamman. Det blev meningslöst, eftersom hon –ibland inom sekunder– övergick till råskäll och otidigheter. Hennes motdrag?  Att inte svara på vare sig SMS eller mail. Men varför slutade barnen att övernatta och ett av dem att över huvud taget komma? (Pappan har dagarna före jul anmält Henne för brott mot vårdnadsdomen  umgängessabotage). Nu vet vi.

Julen
För andra året i rad måste barnen vara hos Henne på julafton. Inte förrän igår, den 29, fick de vara hos pappan. Vi var förstås också med och det blev en mycket trevlig julklappseftermiddag och förkväll.

När Barnens Farmor och jag lämnade tidigt på kvällen stod det klart att alla fyra ville sova över hos pappan. Alla fyra åkte tillbaka till mamman.

Den kaxigaste och mest självständig* utsattes för SMS- och telefonpress redan under eftermiddagen. H*n var det svåraste målet, och det naturliga för Henne är ju då att inleda där.

Det yngsta barnet fick en rak order, försökte sätta emot, men fick höra något som utlöste gråt och så var det två kvar.

Pappan satt och myste med dem framför ett par filmer, men deras telefoner gick varma. Ett av dem försökte sätta emot, och föll även h*n i gråt. (Nästan, iaf). De två sista åkte motvilligt tillbaka till mamman.

Vet vi?
Jäpp. Hur, men inte varför. Det framkom under dagen. Mamman hotar barnen med repressalier om de är för mycket med pappan. Övernattar någon, så 'tar mamma bort' något. Inte så att Hon gömmer ett föremål eller så. Värre: Hon drar in på privilegier och tillstånd av olika slag om barnen inte följer hennes vilja.

Varför?
Jag har en teori som går ut på att barnen helt enkelt trivs för bra hos pappan. Där har de ordning, lugn och ro till skillnad från anarkin hos mamman. Och barnen närmar sig (är i) en ålder där de själva kan välja hos vem de vill bo.

Sådant måtte oroa vilket bidragsproffs somhelst.

Skolstart på Hennes vis

Jag skrev i förra inlägget att jag inte ville verka gnällig med att skildra Hennes ideliga lågvattenmärken, men det här måste ändå sägas vara anmärkningsvärt:

Skolstarten
I veckan som var, cyklade barnens pappa med ett av barnen till en stad tre nätter bort. Hemresan skedde med tåg (SJ godkänner cyklar ombord, bara de är isärplockade och i emballage. Cafévagnar är det som gäller numera i stället för en godshalva att pollettera sitt bagage i). Nåväl:

Sagda hemresa sammanföll med två av de andra barnens skolstart. De går i samma skola och är berättigade till skolskjuts. Mamman visste mycket väl via det cyklande barnet att pappan inte kunde vara med. Han satt ju på tåget då. Hur agerar hon då?

Helt i linje med sitt ego:
Hon sätter de bägge barnen i skoltaxin och vinkar av dem till skolstarten, varpå hon ringer pappan och råskäller på honom för att han inte är med vid barnens skolstart. Pappan sitter då alltså på på ett tåg. Varför Hon själv inte deltog förtäljer inte historien, eftersom pappan har lärt sig att följdfrågor till Henne är meningslösa; Hon lyssnar inte, bara fortsätter att skrika.

Barnen, då?
Det ena vet vi inte vad det tyckte, men det andra –det yngsta – var jättelesset.

H*n var den enda i klassen som var på skolstarten utan någon förälder närvarande.

Avslut?

Det är mer än ett halvt år sedan den här bloggen uppdaterades. Orsakerna är flera: Dels är de olika lägena oförändrade, dels har Pappan blivit mer restriktiv vad gäller det som jag får skriva om, och sist –men inte minst–  framstår det som lite gnälligt att beskriva Hennes ideliga lågvattenmärken.

I all korthet:
Alla fyra barnen är nu diagnostiserade med var sitt Syndrom. Visst, dyslexi är ett, så var så god. I ett annat fall är det en gåta, men får man därmed läxhjälp av Soc så kan det vara förklarat. De två andra kan jag som lekman möjligen förstå.

Barnen:
Det äldsta barnet har nu nått gymnasieåldern, men det är oklart huruvida h*n fullföljer. Närvaron är så dålig att på min tid (60-talet) hade den lett till relegering, men man tolererar tydligen mer nu än då. H*n har ett sommarjobb som just nu ser ut att kunna att bli permanent.

Barnet med det besvärliga temperamentet klarar sig bra, men har problem med just humöret. H*n har tagit på sig det äldstas dygnsrytm, och är därmed nästan omöjlig att väcka.

Det dyslektiska barnet går i en kanonbra skola och utvecklas hur bra som helst.

Det yngsta barnet kan vi bara inte förstå. Jo, förstås –vi trivs mycket bra tillsammans, men inte hur h*n har kunnat beläggas med ett Syndrom. Jag antar att det handlar om att Mamman ville få alla fyra under syndromparaplyet och en allt för Politisk Korrekt socialtjänst som ställer upp och hystar schaber, som det heter när man pröjsar sig ut ur en knipa ;-)

Mamman
Hon har i dagarna återvänt från en Utrikes Resa, under vilken två av barnen har varit på Kollo, ett har sunkat hemma och ett har varit med pappan. Sagda resa är inte betald av Soc, utan av de Hon höll sina föredrag inför. Undras om Försäkringskassan är underrättad om denna 'arbetsträning'?

Pappan har för månader sedan slutat att nämna Henne vid namn. 'Barnens mamma' är det som gäller.

Hon har för övrigt varit sjukskriven på heltid sedan 2005 och satsar sedan dess på att bli det som då kallades Sjukpensionär. Detta har inte lyckats än så länge, men trägen kanske vinner.

Pappan
Kämpar på för sina barn. Två av dem skulle nog hellre vilja bo hos honom, men föreställ er vreden om Hon, vårdnadshavaren och bidragstagaren, fick höra detta.

Han har faktiskt nyckel till den lägenhet han inte fick komma i närheten av utan att polisen larmades för bara några år sedan. Det handlar förstås om barnen, men han är inte glad över det han ser, och kliver numera ogärna över tröskeln:

Snusk, ostädning och sedan åratal sönderslagna lådfronter gör ingen männska glad.


Vi
Kämpar på för Pappan och barnen.

Nuff' Said, som det heter.

Nyårsafton 2011

Storhelgen inleddes med att barnens mamma fick för sig att de inte ville vara med pappan längre, oklart varför. Beskedet kom helgen före jul och förmörkade åtskilligt.

Det var tre ganska molokna typer som firade en lugn julafton med alla barnens klappar undanplockade. Det finns gränser. Orden tål att upprepas: Det finns gränser.

Några dagar före jul hade ett eller två av barnen hört av sig och beställt hämtning av klappar hos pappan och/eller hemleverans av våra till mammans adress. Tvärnobben var bara förnamnet, som det heter på nusvenska. Ingen jul ihop, inga klappar. Det finns gränser.

Redan på Juldagen
ringde det första barnet och ville fira jul med pappan. Och det hade inte med uteblivna julklappar att göra, snarare om lugn och ro. Två ord som inte finns i Hennes universum.

Inom ett par dagar hade tre av de fyra hört av sig och önskat umgänge med pappan. Det här med att de inte ville vara med honom mera, fanns inte längre på kartan. Pappan orkade inte rota i saken, eftersom ungarna har sitt yppandeförbud när det gäller mamman och det som sker i det hemmet. Det är jobbigt nog för honom att hantera rabiata utfall på mailen. (Telefonsamtal är uteslutet sedan länge, och teckenränsen 160 för SMS räcker inte längre till för Henne)

De här dagarna är alla fyra med pappan och i dag firade vi en lite försenad jul hemma här. En markering: Nix tomteluvor. Julafton var ju för en vecka sedan.

Hursomhelst blev det mycket lyckat och i ser med viss bävan fram emot 2012.

Vad kommer Hon att hitta på då?

Julen

Under hösten har det traskat på ganska hyfsat, kan man säga. De barn som behöver speciell undervisning, får den och det som gläder oss extra mycket är att det går så bra för det dyslektiska barnet i det som på min tid hette 'specialklass'. Nåväl:

Nyckel!
Pappan har faktiskt en nyckel till Hennes lägenhet. Det är givetvis betingat av hämtnings- och lämningsskäl. Han ser en bostad i oordning, på gränsen till kaos. Det är iallafall inte lika snuskigt som för fem år sedan, men ändå långt ifrån renligt. En av de första gångerna han var där solo, stod han inte ut med anblicken och gjorde rent i köket. Det tog 45 minuter.

Lägenheten ser annars i stort ut som han minns den, om än åtskilligt sliten. Det fattas t.ex en lådfront eller två i köket, och barnen sover inte på de platser som de  gjorde förr.

Inför julen
Förra året var barnen hos Henne på julaftonen och hos oss på juldagen. I år ser vi fram emot att ha pappan och barnen hemma här på julafton. Det är ju hans tur att jula. Udda vecka är det också, hans vecka enligt tingsrättens utslag för snart fem år sedan. Barnens Farmor och jag har sett fram emot en julafton med pappan och de fyra barnen hemma hos oss. Men somliga förnekar sig inte:

Mamman, som har varit på ett till och med för henne osedvanligt dåligt humör den senaste tiden, har låtit meddela att barnen blir hos henne den 23 till den 25. Ingen julafton hos oss, således. Pappan har varit benhård: Julafton med honom, annars inga klappar. Mamman gormar på, men ger sig inte.

Jag och Barnens Farmor har förstås bullat upp med klappar till barnen, men har ingen lust at få dela ut dem på Hennes nåder. Är ungarna inte här på julafton, så blir det inga klappar. Det  finns gränser.

Tvärstopp
Hela hösten har minst ett av barnen varit hos pappan under helgerna och en eller flera dagar i veckorna, så det här kom som en chock:

Det yngsta barnet var med pappan i helgen. I lördags skulle h*n till mamman och hämta en sak eller två för att sedan komma hem till pappan igen. I dag skulle vi ha åkt på Julmarknad, något som barnet hade set fram emot. I stället ringde h*n och sade att vare sig h*n eller något av syskonen ville vara hos pappan mera.

Jäpp. Enligt det här barnet så vill inget av dem längre träffa sin pappa. (Men det går bra att komma över och lämna presenterna på julafton). (Sedan dess har ett av de andra ringt och frågat om adressen till gammelfarmor utan att ta upp saken).

Vad har hänt?
Till att börja med, så tror ingen av oss förstås att barnet ringde på eget bevåg. Mamman ligger så klart bakom och kommenderade lika klart uppringningen. Det är svårt att få ihop varför, men har man med en mentalt instabil och irrationell människa att göra, så har man.

Hennes usla humär kan vara en förklaring. Det kan i sin tur bero på att hon –enligt egen utsago– just har förlorat fem tusen i månaden i ersättning från Försäkringskassan, som nu tydligen betraktar Henne som arbetsför och därmed bör söka ett arbete. Detta är ett så gott som okänt fenomen för en sjukskrivningsartist som Henne, och måste kännas tungt.

Vad sker?
Pappan, Barnens Farmor och jag är ense: Blir det ingen jul hemma hos oss, som avtalat sedan länge, så blir det heller inga klappar till barnen på Hennes nåder. Det finns som sagt gränser. Vi löser in det som går att lämna tillbaka, och låter annat vara till de olika födelsedagarna i vår.

Än så länge har inte barnen fått budet från Barnens Farmor och mig, men de vet vad pappan har sagt och är inte dummare än att de vet att de slipper klappar från oss om de spelar vidare på mammans underliga agerande.

Deprimerande är det.