17 december 2011

Julen

Under hösten har det traskat på ganska hyfsat, kan man säga. De barn som behöver speciell undervisning, får den och det som gläder oss extra mycket är att det går så bra för det dyslektiska barnet i det som på min tid hette 'specialklass'. Nåväl:

Nyckel!
Pappan har faktiskt en nyckel till Hennes lägenhet. Det är givetvis betingat av hämtnings- och lämningsskäl. Han ser en bostad i oordning, på gränsen till kaos. Det är iallafall inte lika snuskigt som för fem år sedan, men ändå långt ifrån renligt. En av de första gångerna han var där solo, stod han inte ut med anblicken och gjorde rent i köket. Det tog 45 minuter.

Lägenheten ser annars i stort ut som han minns den, om än åtskilligt sliten. Det fattas t.ex en lådfront eller två i köket, och barnen sover inte på de platser som de  gjorde förr.

Inför julen
Förra året var barnen hos Henne på julaftonen och hos oss på juldagen. I år ser vi fram emot att ha pappan och barnen hemma här på julafton. Det är ju hans tur att jula. Udda vecka är det också, hans vecka enligt tingsrättens utslag för snart fem år sedan. Barnens Farmor och jag har sett fram emot en julafton med pappan och de fyra barnen hemma hos oss. Men somliga förnekar sig inte:

Mamman, som har varit på ett till och med för henne osedvanligt dåligt humör den senaste tiden, har låtit meddela att barnen blir hos henne den 23 till den 25. Ingen julafton hos oss, således. Pappan har varit benhård: Julafton med honom, annars inga klappar. Mamman gormar på, men ger sig inte.

Jag och Barnens Farmor har förstås bullat upp med klappar till barnen, men har ingen lust at få dela ut dem på Hennes nåder. Är ungarna inte här på julafton, så blir det inga klappar. Det  finns gränser.

Tvärstopp
Hela hösten har minst ett av barnen varit hos pappan under helgerna och en eller flera dagar i veckorna, så det här kom som en chock:

Det yngsta barnet var med pappan i helgen. I lördags skulle h*n till mamman och hämta en sak eller två för att sedan komma hem till pappan igen. I dag skulle vi ha åkt på Julmarknad, något som barnet hade set fram emot. I stället ringde h*n och sade att vare sig h*n eller något av syskonen ville vara hos pappan mera.

Jäpp. Enligt det här barnet så vill inget av dem längre träffa sin pappa. (Men det går bra att komma över och lämna presenterna på julafton). (Sedan dess har ett av de andra ringt och frågat om adressen till gammelfarmor utan att ta upp saken).

Vad har hänt?
Till att börja med, så tror ingen av oss förstås att barnet ringde på eget bevåg. Mamman ligger så klart bakom och kommenderade lika klart uppringningen. Det är svårt att få ihop varför, men har man med en mentalt instabil och irrationell människa att göra, så har man.

Hennes usla humär kan vara en förklaring. Det kan i sin tur bero på att hon –enligt egen utsago– just har förlorat fem tusen i månaden i ersättning från Försäkringskassan, som nu tydligen betraktar Henne som arbetsför och därmed bör söka ett arbete. Detta är ett så gott som okänt fenomen för en sjukskrivningsartist som Henne, och måste kännas tungt.

Vad sker?
Pappan, Barnens Farmor och jag är ense: Blir det ingen jul hemma hos oss, som avtalat sedan länge, så blir det heller inga klappar till barnen på Hennes nåder. Det finns som sagt gränser. Vi löser in det som går att lämna tillbaka, och låter annat vara till de olika födelsedagarna i vår.

Än så länge har inte barnen fått budet från Barnens Farmor och mig, men de vet vad pappan har sagt och är inte dummare än att de vet att de slipper klappar från oss om de spelar vidare på mammans underliga agerande.

Deprimerande är det.






7 kommentarer:

Ullah sa...

Fy fasen vad trist och onödigt. Men ni gör rätt i att vara fasta och inte ge några klappar på nåder.

Plastfarfar sa...

Tack, Ulla. Med risk för att vara tjatig: Det finns gränser.

När detta skrevs, visste barnen inte om vad vi ämnade göra. Nu vet de, och den initiala reaktionen var total tystnad. Det finns inte mycket att säga emot, som jag ser det.

CRConrad sa...

Man ska nog inte önska döden på folk om man vill vara en god människa.

Sorgligt men sant: Då är jag väl ond då. :-(

Plastfarfar sa...

Det gör inte jag, Christian.

Bara 'väck!'

CRConrad sa...

Just, så fiffigt!

Hu vad enkelspårig man är, som inte alls kom att tänka på att man kan tänka på det viset.

Ullah sa...

Jag undrar så hur ni har haft det under dessa dagar och jag önskar dig och barnens farmor ett fint 2012.

Plastfarfar sa...

Tack, Christian och tack det samma UllaH.

Glädjande rapport kommer.