Träff tre -med en incident

Igår hade pappan en av Tingsrätten tilldömd femtimmarsträff med sina barn, den tredje i ordningen. Fem timmar varannan vecka med en kontaktperson närvarande, lyder utslaget.

Den här gången kunde jag inte vara med, men barnens farmor var det. Vem vill inte träffa sina barnbarn när de i praktiken har varit borta sedan nyåret?

Kontaktpersonen har varit med vid de tidigare träffarna och vet att det här inte är en problemsituation. En sak, dock: Barnen pockar så till den grad på pappans uppmärksamhet att han tvingas ransonera sig. Ett barn i taget gör han något med i tio minuter. Sedan nästa.

Det började som det gjort förut. Ungarna är vrålhungriga klockan halv tio på förmiddagen och vill direkt ha något att äta. Får de ingen frukost hemma?

Ett av barnen, det äldsta, köper också en chokladkaka i en kiosk. Pappan ber barnet att vänta med att äta den till ett senare tillfälle -när de är hemma igen.

Responsen blir att barnet inte vill vara med längre. Pappan får bara leka med de andra ungarna och sen kommer ett önskemål om att få åka hem när mindre än hälften av de fem timmarna har gått. Det är ingen längre färd, men den innefattar byten med kommunala färdmedel. Då får barnet inte ta sig hem självt.

Tunga diskussioner. Kontaktpersonen, ringer upp Henne. Hon är på stan i ett ärende och kan inte komma hem i rappet. Men barnet har nyckel och är vant vid att vara själv i lägenheten.

Pappan, som varit mycket lugn och tålmodig, erbjuder barnet en muta i form av en femtiolapp. Ordet "muta" sägs högt och tydligt för kontaktpersonens skull. Svaret blir "för lite". Där och då avbröts förhandlingen.

Fler samtal. Soc föreslår "en kompromiss". Tidigare hemgång. Avbryt. Något mer känslolöst får man leta efter. Fem timmar varannan vecka vill man, ska man, ta vara på.

Dessutom vill de andra barnen till varje pris att de stannar. Gärna att pappa kommer hem till dem igen.

Träffen ser ut att haverera på grund av att ett av barnen vill sabotera för alla andra. Kontaktpersonen är märkbart irriterad över sabotaget. -Ett barn i den åldern ska inte få bestämma över alla andra, säger hon.

Då griper barnens farmor in. Hon erbjuder sig att åka med barnet hem till lägenheten, så att de andra kan forsätta att vara med sin pappa.

Så blir det. Hemfärden blir inte särskilt pratsam, eftersom barnet säger till sin farmor att det gör vad det vill med pappan. Eftersom pappa har "strypit och slagit mamma".

En annars ganska godmodig och positiv kvinna ryter till:
-Du ljuger! Jag vet hur din pappa är.

Mer blir faktiskt inte sagt på hela färden, styvt en halvtimme.

Träffen i övrigt avlöpte mycket väl. Farmoden var tillbaka till bara glada barn och deras pappa. Det svåra sen blev hemfärden. Barnen fick nästan bokstavligen släpas hem. De ville inte på något villkor skiljas från pappan. Förtvivlan var bara förnamnet.

Ljög barnet?
Ja, men ändå inte. (länk) (länk)