Pappa var är du?

I dag åker barnen till den kontaktfamilj som Soc har skaffat. De har varit där och hälsat på, som man gör i sådana sammanhang, och familjen verkade OK. Jag har förstås inte alla detaljer, men det handlar om ett ställe ett par tre mil ut och ägarna jobbar i stan med helt vanliga yrken.

Det är en lantgård, på sätt och vis, eftersom det finns lagård och många djur på stället. Barnen tycker ju om djur, så det ser bra ut för deras del tycker jag. Att kontaktfamiljen vet om saken och ser till att de får veganmat kan man väl ta för givet.

Pappan har pratat med Soc om det här med att han skulle få träffa k-familjen. Jodå, det får han om han vill och har Hennes medgivande. Han har inte bestämt sig om han vill göra det eller inte. Jag skrev om att Soc inte hade informerat om hans rätt att träffa k-familjen och gissade då att man skulle prata om en informationsmiss. Där hade jag fel. Den på Soc som pappan pratade med ryckte inte ens på axlarna åt saken, bara sade vad som gällde. Tunt, tycker jag.

Pappa var är du?
Pappan har av olika skäl inte haft möjlighet att träffa barnen och leka med dem på gården på två dagar. Igår ringde ett av barnen upp honom och var lesset för att pappa inte kunde komma.

Det var inte kul.

(Ännu) ett brev till Soc

Vi fick ju höra något rent alarmerande i söndags. Tillsammans med det vi redan vet så kan det mycket väl vara så att våld mot barnen är vardagsmat för Henne. Och barnen sluter sig och tiger still så fort något som anpelar på livet där hemma kommer på tal.

Efter det som framkom i söndags har pappan givetvis kontaktat Soc (han ringde jouren samma dag) och tyvärr konstaterat att den person där som är vettig, går att kommunicera med och dessutom, tror vi, vet med sig att det inte är bra därhemma hos Henne och barnen givetvis har gått på sin sommarledighet. Återstår deras chef.

Han fick iallafall bekräftat att kontaktpersonen har rapporterat om repliken "mamma slår oss varje dag", men inte vilken reaktion det medförde på Soc. Nu har Barnens Farmor och jag dragit vårt strå till stacken:

Vi, barnens farmor och hennes sambo, har den 13 och den 27 november samt den 11 december 2006 skrivit och uttryckt vår stora oro för hur barnen har det. I helgen fick vi ännu en gång anledning att uttrycka vår oro för barnen och våra tvivel på [Hennes] förmåga att ta hand om dem:

Sedan flera veckor har vi fått indikationer på att [Hon] slår sin barn när hon inte kan kontrollera dem på annat sätt. Indikationerna har varit vaga utsagor, ett blåmärke som ett av dem inte kunde förklara på ett vettigt sätt, med mera.

Det är mycket svårt att prata med barnen om det som sker i hemmet. De tiger still eller bara lämnar vaga och undanglidande svar när de får frågor om vad som sker därhemma. Och att allt är bra, är det vanligaste svaret.

Vid en träff med pappan för några veckor sedan gjorde ett av barnen ett utfall som för att slå till kontaktpersonen. Barnet fick då förmaningen att aldrig göra så och att man ska aldrig slå någon, barn eller vuxen. Då svarade det agiterade barnet att ”det gör ju mamma varje dag”

I lördags kväll blev pappan uppringd av ett av barnen som gråtande på en mobiltelefon berättade att mamma hade tagit det hårt i nacken och att det gjorde ont. När han senare ringde hem till [Hennes] bostad, fick han höra att allt var så bra och att inget hade hänt. Till och med från det drabbade barnet. Det tror inte vi på. Vidare:

I söndags träffade vi några av barnen när de lekte med pappan på gården till *****. Till vår förskräckelse slank följande ur ett av dem:

-”Jag vet en sak som jag inte får berätta för då kommer mamma i finkan”

Varje försök (Vi gjorde inte så många för att inte stressa barnet) till följdfråga eller uppföljning var lönlöst. Barnet visste nog med sig att det hade sagt för mycket och teg still på ett sätt som vi känner igen sedan månader tillbaka.

Barnen verkar vara absolut förbjudna att prata om det som sker i hemmet.

Den sista repliken, tillsammans med det vi redan vet och anat sedan månader tillbaka, gör att vi tror att [Hon] regelbundet slår sina barn i kontrollsyfte. Skulle detta vara fallet, är det inget annat än en pågående barnmisshandel.

Vi hoppas med dessa rader att man noga utreder vad som pågår i [Hennes] hem och att man tar det här med barnens ålagda tystnad på stort allvar. Det blir inte lätt, men vi anser att något måste göras innan något verkligt allvarligt inträffar.

Med tanke på att sommarstiltjen är på inkommande ska vi nog inte räkna med akuta, snabba insatser från Soc på det här.

Men att de öppnar sina sinnen för att det inte är någon idyll där hemma hos Henne kan man ju alltid hoppas på.

PS
Ordagrant ur brevet, så när som på att jag maskade Hennes namn och adress. Barnen är inte utpekade med namn därför att vi tror att det kan drabba dem om Hon får skrivelen för kommentar.

Kontaktfamiljen och en "informationsmiss"

Det talades om en kontaktfamilj tidigt i Maj, och sen har inget mer hörts i frågan. Familjen skulle ge Henne avlastning genom att ta hand om barnen "på helgerna" var det första budet. Därefter har vi inte hört något i saken, och jag trodde att det hade runnit ut i sanden eller bara var något som Hon drog till med. Men där hade jag fel.

I helgen skall barnen vara med en kontaktfamilj fredag-söndag, berättade Hon för barnens pappa när de talade på telefon igår. Hon bjöd också på informationen att pappan har rätt att träffa kontaktfamiljen, enligt Soc.

Pappan har numera kontakt med Soc varje vecka på grund av den sönderfallande situationen i barnens hem, men inte f*n hade dom sagt något till honom om detta.

Pappan ska förstås följa upp detta och min gissning är att han får höra ordet

informationsmiss

Alla vi som har haft klantiga chefer känner igen uttrycket, som är så bra att ta till när man har gjort fel utan att vilja eller kunna medge saken. Det finns helt klart sådana på Soc också.

Vi blir varse om jag har rätt.

Update fredag: Det hade jag inte.

Jag vet en sak som jag inte får berätta för då kommer mamma i finkan

Det började för nästan en månad sedan. Då fick vi bekräftat vad vi länge hade anat; att Hon slår barnen så gott som dagligen. Vi har också en längre tid vetat att barnen tiger still om det som sker i hemmet.

Och igår kväll kom ännu en utsaga om Hennes våld mot sina barn. Vi är hjälplösa så länge inte barnen vill berätta om det som sker hemma. Det är helt enkelt för jävligt att inte kunna ingripa när man vet att en förälder utövar våld mot barnen.

Gården
Pappan träffar och leker med barnen nästan varje dag numera och så skedde även idag. Nu var han lite taggad, som man kan förstå, och hade beslutat sig för att luska ut mer om vad som pågår i barnens hem. Han har en digitalkamera med filminspelning, som han slog på när han pratade med det första barnet om Henne:

-Jodå, mamma kan gå rätt hårt fram när hon lyfter mig och så.

Sedan pratade han med det barn som hade ringt upp kvällen före. Barnet skäms för att behöva berätta för andra om att mamman slår det. Men lite kom fram som bekräftade våldet. Sen detta: -Jag får inte berätta något när du har inspelaren på för mamma. Mamman är helt klart medveten om dokumentationsvärdet i en aldrig så enkel kamera.

Sen kom vi, faktiskt. Vår första notering var att det barn som hade ringt pappan i går kväll inte var sitt vanliga jag. H*n verkade dämpad, kuvad på något vis.

Vi kom sen att sitta med ett av barnen och snacka och umgås lite. Rätt kul, faktiskt. Plötsligt kom detta:

Jag vet en sak som jag inte får berätta för då kommer mamma i finkan

Citatet är ordagrant. En sån replik glömmer man inte. Vi vet att Hon fuskar med bidrag på olika vis och riskerar påföljder i from av straffavgifter och återbetalningsplikter för detta om dom kommer på henne. Men sådant ger inte fängelse. Dessutom är det lite väl komplicerat för barn på lågstadiet. Återstår våld.

Alla (bägge två, vi ville inte stressa barnet) följdfrågor var lönlösa. Barnet knep igen på det sätt vi har lärt oss. Sen gick det över till pappan och frågade om han var ute för att "sätta åt" (också ordagrant) mamman, för det hade Hon sagt. Pappan svarade att det var han visst inte. Det han vill, är att få vara med sina barn.

Efterbörd
Pappan ringde till Socialjouren, förstås. Nu är det det ju belagt att Hon slår barnen, om än i vilken utsträckning än så länge okänt. Jouren denna Midsommarsöndag tog emot anmälan och skulle vidarebefordra den påföljande vardag. En trist men förståelig reaktion. Det var ju inget akut som pågick. Sen ringde han Henne.

När Hon konfronterades med uppgifterna om våld gick hon i taket och sen till den typ av vettlösa motbeskyllningar och ämnesbyten som karaktäriserar skuld och hennes lynniga personlighet. Inte oväntat.

Sedan tog samtalet en oväntad vändning. De bägge exmakarna övergick nämligen till att prata om vårdnaden av barnen. Hon medgav bredvilligt att hon behöver alla bidragen för att klara sin trasiga ekonomi. (men vi väntar fortfarande på detaljer. Hon borde faktiskt klara sig och uppehället på det hon får. Vi har räknat på saken. Det finns något i mixen som vi inte känner till).

Läget är så prekärt att faktum att barnen äter oftare hemma nu när skolorna är stängda är en tung sten på Hennes börda.

Detaljer i en pågående förhandling lämnar man självklart inte ut, men de har en målsättning kan jag berätta. Att inför vårdnadsrättegången i Augusti ha kommit överens om diverse detaljer.

En sak till
Lite larvigt, kanske. Men Hon har en vana att prata väl fritt emellanåt. Nu vet vi att grannar i Hennes port ringer på klagar "var och varannan" dag på oljud och barnens bråk i lägenheten.

Om de ringer på hos hyresvärden i samma ärende lika ofta vet vi förstås inte.

Soc
De blir underrättade av jouren efter helgen. De blir uppringda av pappan. De får ett brev från oss. Kör de huvudet i sanden den här gången också vete f*n vad man kan göra. Vi tar det en gång till

Jag vet en sak som jag inte får berätta för då kommer mamma i finkan

En Midsommardagskväll

Tidigare i kväll blev barnens pappa uppringd från det äldsta barnets mobil. Det var inte det barnet, utan det som jag anser har stannat i växten som ringde och grät:

Mamma har tagit mig i nacken, pappa. Jätterhårt. Det gör ont

Pappan blev självklart upprörd och förbannad. Här går Hon går hårdare åt barnen än vad han är misshandelsdömd för. Han ringde oss och vi sade Socialjouren, men det är meningslöst om vi ringer. Det måste pappan göra eftersom Soc knappast köper andra- eller tredjehandsuppgifter en dag som denna. Heller.

Pappan vet vad som finns under horisonten, och mamman också:

Omhändertagande
Mamman har faktiskt talat om för barnen vad ett barnhem är (även om det här med barnhem avskaffades 1982. Så mycket kan Hon). Ungarna känner också till frasen "fosterhem i Värmland" av någon anledning som Hon är välkommen att förklara här :-)

Därför drog sig pappan för att ringa Soc. Barnens Farmor och jag blev självklart upprörda, men vi är på det klara med att det är förstahandsuppgifter som gäller. Allt annat tar dom som skvaller. Det gick en halvtimme eller så.

Pappan ringer hem till Henne och ber att få tala med det misshandlade barnet. Mamman svarar och allt är så fiint och rart, såå. Gullegull. Sen ber han att få prata med det barn som ringde och grät.

Nädå, det var inget. Allt är bra nu, kom svaret.

Bra nu
Okej, men var det bra då frågar jag mig. Knappast. Man ringer inte sin av Soc, BUP och Tingsrätten utspärrade pappa utan anledning.

Något är på tok, kära Soc, BUP och Tingsrätten. Got it?

Tomma hotet

Jag är skyldig en träff-rapport. Pappan hade en schemalagd träff med barnen i onsdags. Varken jag eller barnens farmor kunde vara med. Träffen gick som vanligt bra, men en incident inträffade i början:

Det äldsta barnet
Det är det barn som ställer upp mest på Hennes påhitt om pappan. H*n har också valt att inte vara med på flera träffar, men inte så ofta på senare tid. Vi anser inte att barnet mår bra och att h*n har svårt att hantera den press som mamman utsätter barnen för. Detta hände:

Den överenskomna platsen för lämning av barnen var den lokala busshållplatsen. Där väntade pappan och kontaktpersonen. Det äldsta barnet kom först och undrade vad de skulle göra den här gången. -Vi ska på en utflykt till ****, svarade pappan. -Då följer jag inte med, svarade barnet och vände på klacken.

Sen kom syskonen och sen kom barnens mamma med det trilskande barnet i hampan. Hon var mycket sur. Eftersom hon tidigare hade gjort klart för pappan att det var viktigt att alla barnen var med den här gången, så kan man förstå detta. Sen kom en typisk Henne-replik:

Om du inte ser till att [barnet] kommer med så kommer jag att dra in träffarna med barnen och kontaktpersonen!

Typisk så till vida att det ju är hennes sak som vårdnandshavare att råda över barnet och typiskt Hennes juridiska kunskaper också, för den delen. Hon kan ju inte ändra på vad Tingsrätten har föranstaltat.

Kontaktpersonen hörde detta och sade bara att det kan Hon inte. Pappan har berättat om Hennes kroppspråk mot sitt förstfödda barn. Hotfullt är det minsta man kan säga. Lite som en brottare beredd att tackla motståndaren.

Barnet i fråga var tämligen kuvat och följde till slut motvilligt med. Sen blev det annat ljud i skällan. Barnet hade lika kul som de andra och var jätteglad efteråt. Så kan det gå.

Juridik
Pappan kan alltså inte tvinga barn att var med på träffar. Vill ett barn inte så är det tråkigt, men inget han kan göra något åt. Och Hon kan inte inhibera ett av Tingsrätten stadgat beslut. Hon kan sabotera, förvisso, men absolut inte upphäva pappans rätt att träffa sina barn.

Midsommar, var det

De senaste åren har vi haft för vana att tillbringa midsommaraftonen med barnen. Det har varit kul och mycket glädjefullt på de utflykter vi har gjort. Sillen och nubben (Hallands Fläder!) har vi tagit hemma efteråt och det har varit på det hela ganska bra dagar.

Nu är det den andra midsommaren i rad som vi inte kunnat göra detta. Förra året var mycket i ett akut skede, Hon ringde till exempel 112 varje gång pappan nalkades barnen och hävdade att han hade besöksförbud på dem (Det förbudet fanns bara i Hennes sinne, ingen annanstans) och det blev en vemodig dag.

Nu är det lite lugnare, pappan träffade till exempel barnen på gården kvällen före, men för den skull var det inte så kul.

Vi saknade barnen.

Rättegången framflyttad!

Igår ringde Tingsrätten upp parterna juridiska ombud och meddelade att vårdnadsrättegången kommer att äga rum i Augusti, den 21 närmare bestämt.

Tydligen var den första "bokningen" till den 26 juni högst preliminär och i princip bara en förfrågan om parterna kunde.

Eller så har dom dålig koll på Tingsrättens kansli. Också.

Yppandeförbud

Ur Nationalencyklopedin:

yppandeförbud, benämning på en bestämmelse i rättegångbalken som stadgar att om en domstolsförhandling hållits inom stängda dörrar och det därvid har förebringats en uppgift för vilken det hos domstolen gäller sekretess enligt sekretesslagen (1980:100) kan rätten förordna att uppgiften inte får uppenbaras.

När man är belagd med yppandeförbud är man alltså ålagd att inte berätta något för utomstående om det som pågår. Vi skulle kunna påstå att Hon har belagt barnen med just ett yppandeförbud om livet där hemma.

Mönstret går igen
Skulle man råka fråga något av barnen om något som berör deras hem, vad de har gjort eller t.ex vad de ska göra i sommar så blir svaret antingen knäpp tystnad eller vagt och undanglidande. Det värsta var nog när ett av barnen skulle förklara ett blåmärke på kinden. Jag köper bara inte den förklaringen.

Vi vill ju inte snoka eller stressa barnen, men sitter man där och snackar så är det ju lätt hänt att en syftning på det yppandeförbudbelagda dyker upp. Tystnad. Hoppsan, javisstja. Då pratar vi om något annat.

Ett annat exempel är familjeterapeuterna. Barnen bara vägrar att yttra sig om dem. Vad de heter, är väl ungefär allt vi vet om den verksamheten som började ganska lovande tycker jag nog. Det omtalade brobygget mellan Henne och barnens pappa har vi dock inte sett ett spant av. Den kontakt som har förekommit, är ett (1) möte på Soc som dessutom initierades av Soc, inte terapeuterna.

Sprickor i muren
Alla kan försäga sig eller glömma att något är innanför Hennes förbjudna zon. Den vägen vet vi till exempel att mamman ofta är ute och låter barnen sitta barnvakt åt varandra. Och vi pratar om minderåriga barn, inte tonåringar. De mutas till tystnad med pengar för detta.

Numera vet vi också att Hon slår (örfilar eller mer?) barnen så gott som dagligen, just detta genom en replik i en agiterad situation.

Men hur deras liv därhemma ser ut vet vi alltså inte mycket om. Det finns pusselbitar, som att pappan i princip varje gång han pratar med Henne eller något av barnen hör stora bråk i bakgrunden. Eller att han på förekommen anledning numera alltid har något ätbart med sig att ge dem när han stöter på dem. Eller att jag köpte överdrag till nackstöden i bilen för att barnens hår var så otvättade.

Vårdnadsutredningen har jag väl tjatat om lite väl mycket nu, men där finns skrämmande interiörskildringar.

Det här ser inte bra ut. Så mycket kan jag påstå.

Kontaktpersoner

DN skriver i dag om kontaktpersoner och hur illa det kan fungera utifrån barnens behov. I Hennes nya liv har det både fungerat och inte, men knappast som Inger Ekbom och Åsa Landberg på Rädda Barnen skildrar i sin rapport.

Den här skilsmässan, som har gett Henne interimistisk vårdnad och pappan fem timmar varannan vecka med sina barn, är inne på sin fjärde kontaktperson sedan förra sommaren. Tre stycken har avsagt sig samarbete med Henne, och två av dem vägrar till och med att träffa Henne på Socialförvaltningen för att diskutera problemen. Läs detaljer här.

Alla de som har agerat kontaktperson under den här tiden anser att det är fullständigt överflödigt. Pappan har en fin och varm kontakt med sina barn och inga som helst problem finns. Men nu har Tingsrätten så anbefallt, på vårdnadsutredarens rekommendation, och då ska det vara så.

Vårdnadsutredaren skildrar ett hem i misär och en snart medelålders kvinna med alkoholproblem som inte kan ta hand om barnen eller ens hålla dem med näringsriktig mat (Extra viktigt eftersom familjen är veganer). Likväl följer hon BUP-s rekommendation rakt av och blundar för de missförhållanden som hon själv har redgjort för, inklusive alkoholen. Och rätten följer Soc' rekommendation i tron att Soc vet vad de gör.

Icke denna gång, inte

Vårdnadsrättegångsdatum satt

I torsdags fick barnens pappas juridiska ombud besked från Tingsrätten om att en rättegångstid är "bokad" till den 26 juni. Det överraskade, eftersom budet hittills har varit att rättegången skulle bli av efter sommaren. Gissningsvis har man fått ställa in en annan rättegång och planerade då in det här målet i stället.

Någon officiell kallelse har ännu inte influtit till pappan, men den kommer väl.

Tidspress
Pappan juridiska ombud får lite mer än en vecka på sig att förbereda målet, liksom Hennes advokat SåChic på Fina Advokatbyrån. Det knepiga blir nog vittnena. Kan de komma på så kort varsel? Första "riktiga" sommarveckan är det också.

Vi ska nog inte berätta vilka som är påtänkta från pappans sida, men det är iallafall personer som har något att berätta om barnen. Förstås.

Utgångsläget är att Hon vill (ska!) ha hela vårdnaden, men kan bjuda pappan på umgänge med barnen. Hon är till och med mån om detta eftersom det innebär en avlastning. Den främsta orsaken till det här med enskild vårdnad är förstås ekonomisk. Hon behöver alla bidrag hon kan få, har hon faktiskt medgett inför pappan. I Tinget lär hon väl inte upprepa detta.

Pappans ståndpunkt tänker jag inte berätta om heller.

Annars undrar jag om Hon och SåChic egentligen är så glada över det här. De har ju mer än en gång försökt få till stånd en uppgörelse utan vårdnadsrättegång, vilket jag kan förstå eftersom rätt mycket som Hon nog helst vill slippa att prata om då kommer upp.

Föreningen Pappa-Barn

Föreningen Pappa-Barn kämpar för

att pappor och mammor skall anses vara likvärdiga föräldrar i alla sammanhang och behandlas därefter. Vi kämpar för de föräldrar som hindras från att var en del av sina barns uppväxt, på grund av att den andra förälderns beteende och samhällets sätt att hantera vårdnadstvister

Hedervärt och angeläget. Igår hade de en manifestation på Mynttorget i Stockholm. Stockholm City-tidningen rapporterar här. Gösta Emtestam, som jag har skrivit om förut uttalar sig om lagstiftningen på området:

-Lagen är könsneutral, men inte i praxis. Det ska mycket till innan man diskvalificerar en mamma som förälder. För en pappa räcker det ofta med att mamman säger att han har missbruksproblem eller psykiska problem.

Det känner vi igen från vår resa. "Vår" mamma håller i praktiken på att diskvalificera sig själv och vi ser inte mycket mer än att Soc öppnar plånboken och fortsätter att hålla Henne under armarna.

Det är lite "lustigt", förresten. I de handlingar från Soc som vi sett, är Hon i stort behov av stöd och hjälp för att klara hem och barn. I protokollen från Tingsrätten ser vi en stark kvinna som skötte barn och hem på dagarna och arbetade på nätterna medan barnens pappa "satt i ett hörn och var full".

Kan man samköra protokoll, så får Hon nog lite att förklara

Pappa har du något att äta?

Repliken är korrekt återgiven. Ovanlig är den inte heller. Nu när vi har lättat på förlåten om att barnen är veganer, så kan jag berätta mer om pappans nästan dagliga träffar med sina barn.

Sedan styvt en månad har pappan tagit för vana att gå förbi gården till huset där barnen bor när han går till eller från sin hobbylokal. Till en början spontant, men efterhand så har det blivit struktur på det hela. Pappan ringer och berättar när han kommer och barnen är på plats och de leker, eller bara är tillsammans, ett par timmar eller så.

Vad säger Hon om detta?
Det är förstås sanktionerat. Vi vet ju att Hon inte klarar av alla barnen och att hon ligger på Soc om "avlastning", vilket hon hade en längre tid förra året. Nu är det "hemmahosare" som gäller, två famlijeterapeuter som ska hjälpa Henne att "få struktur". Inte ren barnpassning åt henne, som Soc bistod med förra året.

Hon har också klagat på att helgerna, när barnen inte är på skola och dagis, är "svåra". Då är den avlastning som pappans umgänge med barnen innebär naturligtvis inte helt fel. Det har också talats om en kontaktfamilj sedan en och en halv månad, men ännu har inget hänt på den fronten.

Vad säger Fina Advokatbyrån, då? Pappan är ju ett alkoholiserat monster
Jag tror inte att SåChic vet om det. Skulle hon få reda på det, så skulle hon nog försöka stoppa mötena. De är ju ett dråpslag mot hela upplägget i vårdnadstvisten. Vårdnadsutredaren skulle nog inte heller uppskatta saken. Det strider ju mot allt hon skrev om pappan. Ursäkta sidospåret:

Något att äta, var det?
Lugn. Här är det: Vid ett av de första tillfällena, i slutet av April, kom ett av barnen rusande till pappan med just den fråga som betitlar den här postningen. Han blev helt ställd. Att ett barn springer ner från sitt eget hem och frågar efter något att äta, är inte precis vad man räknar med. Men så var det.

Numera har pappan alltid med sig något till barnen att äta, vanligen nötter av olika slag. Och det går åt. När vi var med, igår, satte det yngsta barnet i sig nästan en hel påse Cashew.

Får dom ingen mat hemma?
Visst får dom det. Men menyn är tydligen inte komponerad den omsorg som tidigare har rått och man måste kräva när barnen är veganer. Pappan har hört ett nedsättande uttalande om "mikrade stuvade makaroner", en inte ovanlig rätt. Han kände också igen symptombeskrivningen på Perniciös anemi från postningen om barnens veganism. Ett par av barnen har varit märkvärdigt trötta och retliga emellanåt, vilket skulle kunna förklaras av vitamin B12-brist.

Och, som sagt, ett av barnen har samma storlekar i allt som för två år sen.

Gör nåt!
Kan inte. Mamman har just nu hela vårdnaden. Det innebär bland mycket annat att pappan inte ens har rätt att förhöra sig om hur det går i skolan för barnen. Om något akut sjukdomsfall inträffar när han har sina tilldelade träffar med barnen, kan han givetvis söka vård. Det är ungefär allt.

Barnen är helt klart felnärda och det är Hon som har totalansvaret.

Finn två fel

Den här bilden tog jag utanför Hennes bostad i eftermiddags. En god bild av hur mycket Hon tänker.





Den närmaste cykeln tillhör det av barnen som verkar ha stannat i växten. Hojen med barnsits är förstås Hennes. Den tredje är någon annans.







Vaddå två fel?
Ser ni inte? Cykelstället är modernt och seriöst. Cyklarna är ju låsta, barnets med ett betryggande modernt wirelås och Hennes har ju ett ekerlås (lite skymt av barnsitsen)

Jag snor dom på tio sekunder. Fem om jag har en assistent.

Hur f*n då?
Blindstyre. Ingen av cyklarna är ju säkrad till cykelstället. Kör fram, stanna till, lasta och lös det här med låsen i egen garagemiljö utan störande blickar. update: Den lilla cykeln behöver man bara skifta bakhjul på, så är den klar för en radannons i tidningen. Nåväl:

Lilla kuppen
Barnens farmor och jag synkroniserade oss med barnens pappa i eftermiddags. Han har tagit för vana att gå till sin gamla gård och leka med barnen en timme eller så, nästan dagligen, sen styvt en månad tillbaka. (Mer om detta i senare postningar)

Snopet blev det
Alla var nämligen sjuka utom det yngsta barnet, som var desto gladare för att det inte fanns någon konkurrent om pappans uppmärksamhet den här gången. Kul var det också att vi två dök upp. Barnens farmor fick en hoper teckningar, och vi fick en att ta hem till Helga när barnet hörde att Helga var dålig.

Missförhållanden, då?
Det framkommer ju alltid något nytt. Dont't worry. Ännu en sak vi inte kan återge framkom i eftermiddags. Otrolig och skrämmande om det nu stämmer. Därför avstår jag

---

Status på Sura gamla Katten får jag i morgon, knacka i trä. Det har varit sjukdom på veterinäreriet. Update fredag: Blodvärdena är OK, men sköldkörteln kräver medecinering

---

Barnen är veganer

Jag har några gånger påpekat att vi inte skriver allt på den här bloggen. Dels av det uppenbara skälet att "fel" person(-er) kan snubbla på Hennes nya liv, och dels för att en del saker faktiskt skulle påverka vår trovärdighet. Hennes många gånger bisarra beteende, resonemang och utspel kan te sig overkliga för en utomstående.

Det här har vi hoppat över för att hålla skildringen någorlunde ren och fokuserad, men nu finns det orsak att berätta:

Vegan:
Ord och inga visor i Wikipedia:

Veganism är ett levnadsätt där en person avstår från exploatering av djur i den mån möjligt och praktiskt. En vegan avstår därför från alla animaliska produkter såsom kött, fisk, fågel, mjölkprodukter, ägg, honungs- och vaxprodukter samt olika tillsatser av animaliskt ursprung.

Icke-animaliskt, var det
Ungarna har alltså inte fått något som helst från djurriket i sin kost. Det största är då förstås att de inte dricker mjölk eller har ätit mjölkprodukter. En mindre viktig sak är att de inte åt godis med gelatin som bindemedel, gelatin är ju en animalisk produkt.

Potatis, ris och (äggfri) pasta är stapelvarorna i deras kost. Och grönsaker förstås. Det sista året har en viss uppluckring skett så till vida att glass och även en och annan ostskiva på (vego-)pizzan är tillåten. På godisfronten verkar allt vara tillåtet numera.

Pappan var från början med på Hennes mycket strikta linje, men har bytt uppfattning därför att växande barn inte verkar må bra av att leva veganskt. Mer ur artikeln på Wikipedia:

Den vegan som bara utesluter animalier ur kosten utan att ersätta dem på rätt sätt kan på sikt få brist på viktiga näringsämnen som B12, D-vitamin och kalcium. Vissa produkter såsom sojamjölk, havremjölk, frukostflingor med flera finns med tillskott av B12, D-vitamin och kalcium, men extra tillskott kan i viss mån behövas.

Det där med B12 är en het potatis. För ett par år sen gjorde jag mitt bästa för att läsa på om det här med uppväxande barn och veganism, och kom till vägs ände när en uppsättning vetenskapsmän hävdade att man kunde få B12 från ett algextrakt medan motpartens vetenskapsmän hävdade att just den B12 inte kunde tas upp av människokroppen.

Materialet på Wikipedia säger inget om detta, men väl att brist på B12 kan uppstå hos långvariga veganer med symptomen "svår blodbrist, perniciös anemi, trötthet samt retlighet"

Kosthållningen är då förstås viktig
En vuxen kan leva veganskt utan större problem. Växande barn, har jag hört från flera håll, ska inte göra det. Låt dem ta ett eget beslut vid en mer mogen ålder, har andra veganer och vegeterianer i min omgivning sagt.

Som förälder och (just nu) ensam vårdnadshavare har Hon ett extra stort ansvar för barnens kosthållning. Och just kosthållningen har det kommit in synpunkter på. I vintras, till exempel, hade vi anledning att skriva till Soc därför att ungarna inte fick någon frukost hemma.

Vi vet också att en uppgift som de två familjeterapeuterna som hjälper Henne har, är just matning. (Den andra är "nattning". Tyvärr inget om hygien och rengöring i hemmet) Vi vet att barnen själva klagar på enahanda käk hemma hos Henne och vi har sett hur måltiderna när de träffar pappan har utvecklats från en gemensam stund tillsammans till ett närmast obligatoriskt fördointagande.

Två år gamla kläder
Det är, tycker jag, anmärkningsvärt att ett barn på lågstadiet kan ha samma kläder som för två år sen. Då växer man inte mycket. Inte heller var det så kul att konstatera att den närmast hårlösa fläcken på barnets huvud inte visade sig vara ett felklipp av den aspirerande hårklipparen till äldsta syskon, som vi först trodde. Det var lika lite hår på stället två veckor senare. Och tre.

Kan det bero på Hennes kosthållning?

Upp till kamp...

Alla pappor!
Aftonbladet har dragit igång en artikelserie om "de nya papporna" och de orättvisor som dagens regelverk och praxis innehåller. Nio av tio vårdnadstvister döms i dag till mammans fördel och det finns en anledning till detta säger Lena Celander-Jörgensen, barnrättsjurist.

Pappor måste alltid försvara sin förmåga att vara pappa. En mamma behöver inte det, utan kan ägna all sin tid åt att prata om hur dålig pappan är

Det har vi sett på den här resan. Det här med:

–I all annan lagstiftning utgår vi ifrån att alla individer är goda samhällsmedborgare och för de som inte är det så har vi olika former av skyddslagstiftning. När det gäller föräldrabalken gör man tvärtom: de män som vill ta ansvar för sitt barn mot mammans önskan måste i dag bevisa att de är en god förälder.

När en vårdnadstvist hamnar i domstol gör socialtjänsten en stor utredning av barnets föräldrar. En utredning som oftast görs av – kvinnor

Så skedde även här. Soc (kvinnor) praktiskt taget åt ur handen på Henne det första året(?) och vårdnadsutredaren (kvinna) blundade bildligt talat med hela huvudet för missförhållandena i Hennes hem.

Artikeln är bra. Jag skulle kunna citera den rakt av här. Läs den! Och glöm inte att titta i kommentarerna...

Sura gamla Katten

Att blogga om katter har tydligen en negativ klang i seriösa bloggarkretsar. Det anses oseriöst och larvigt när det finns viktigare saker att blogga om. Typ Hennes nya liv. Det här är Helga:

Sura gamla Katten

Innan familjen sprack var det inte ovanligt att barnen var hemma hos sin farmor och mig, med eller utan pappan och hälsade på för en helg eller så. De lärde då känna min katt, Helga. Helga är ingen kelen typ, precis. Hon är född i Maj 1991 och kom till mig i Augusti samma år. I Juli 1992 gick hon upp i mitt knä första gången, detta efter att ha varit utackorderad en vecka. På den vägen är det.

Barnens försök att gulla med henne var alltså förgäves. De fick också en näraklornaupplevelse när de trängde sig på en i hörnet trängd katt och lärde sig att låta henne vara. Men det finns en sak som tar Helga ur hennes närmast totala likgiltighet för besökare: Kattgodis.

Ungarna älskade att kasta kattgodis (egentligen ett foderkomplement för utekatter) och se henne jaga rätt på och sluka bitarna. En och annan gång kunde hon till och med äta ur en framsträckt barnahand.

Ur journalanteckningarna
När Hon tog in på sitt skyddade boende med barnen strax före nyåret 2005/06 gjorde Soc intervjuer och genomförde samtal med barnen. Dessa anteckningar har vi fått tillgång till och det är en ganska deprimerande läsning många gånger, ska ni veta. Men det var en sak som fick oss att le. Det var när barnen beskrev sin sociala omgivning för socialsekreteraren. Där finns givetvis både deras farmor och jag med. Samt Helga:

[Plastfarfar] har en sur gammal katt som heter Helga,

står det ordagrant i journalen. Så sant. Barnen pratar ännu, mer än ett och ett halvt år senare, om Helga då och då när vi träffar dem. De gillar alltså djur, vilket deras mamma förstås vet om.
Under tiden på det skyddade boendet utlovades de en hamster när de väl var hemma igen. Hem kom de i mars 2006 och någon hamster har förstås ännu inte kommit in i familjen. Ännu ett brutet löfte från Henne, alltså. Nåväl.
Helga är sjuk
I vintras konstaterades hon ha dåliga njurar och sköldkörtelproblem. Sedan dess går hon på specialfoder och det gjorde henne lite bättre. Men veterinären varskodde om att detta inte hejdade förloppet och jag fick instruktion att ringa om Helgas beteende förändrades i något avseende. Detta har nu inträffat.

Nu på torsdag åker jag med Helga till veterinären för provtagning. Redan på telefon fick jag höra att det inte såg bra ut alls för henne i ljuset av sjukdomsbilden och det som nu tillkommit. Ska vi boka ett samtalsrum också? -Nej, svarade jag. Jag är redan förvarnad.

Barnen lär nog inte få träffa den sura gamla katten igen. Det är trist.

PS Ironiskt nog ska jag träffa min läkare inför en ny omgång cellgifter bara två timmar senare...

---

Update torsdag: Dramatiken uteblev. Helga lämnande, inte utan heroiskt motstånd, blodprover. Resultat och "diskussion" i nästa vecka. För egen del var allt OK så till vida att jag kan gå vidare med cellgifterna på fullt skaft i tre veckor till.

---

Update fredagen därpå: Veterinären var sjuk så beskedet tog tid, men Helgas blodvärden var OK. Sköldkörteln är det värre med, men det går att medicinera

---

Update hösten -07: Helga får 'humanmedicin' för struman och det verkar fungera. Njurarna, som inte går att medicinera, fungerar ännu som de ska. Jag är tacksam.

---

Update Januari -08: Läs om Ugly. Mitt hjärta blöder nästan bokstavligen.

---

Update 5/2 -08 Helga slutade att äta i fredags! Drack gjorde hon bara lite. Efter standardväntetiden 48 timmar, så ringde jag veterinären. När det framkom att Helga i alla fall åt rött kött (bland det bästa hon vet) så tyckte veterinären att Helga inte behövde tas in. Men en tid fick hon, igår.

Det slutade med att Helga togs in för dropp (hon var uttorkad), provtagning och observation. Jag åkte därifrån nästan förvissad om att det var Helgas sista resa som var inledd.

I morse ringde en nästan desperat veterinär. Helga gick till anfall när de skulle ta kompletterande prover. Ingen kunde längre röra henne, eller knappt öppna burdörren fast det hade gått bra kvällen före. Jag erbjöd, som de förväntade sig, mina tjänster och var på plats någon halvtimme senare.

Allt gick bra. Jag kunde ta upp katten och lugna henne medan de rakade ett ben till och tog flera prover under 'bara' heroiskt motstånd. Resultaten kom in på eftermiddagen:

Förhöjda, men inte farliga, levervärden och det kan bli en ändring av medicineringen mot struma. Jag kunde ta hem henne. Och det var jag som skulle bistå med borttagningen av droppslangen, eftersom Helga var 'en mycket bestämd dam'.

Så skedde. Tillsammans med en sköterska gick det geschwint att ta bort och plåstra efter slangen. En orolig kollega tittade till oss och gjorde stora ögon när hon såg Helga snäll i mina armar.

Vad gällde matvägran, så kan tydligen katter komma i en ond cirkel när de bara äter och dricker mindre, fick jag höra. Den var hävd nu. Men jag får vara beredd på att tvångsmata henne. Hur det nu ska gå till med 'en mycket bestämd dam'.

Det är ganska ovanligt, men inte unikt, att de får ringa efter husse/matte när en katt konstrar som Helga gjorde. Och det värsta:

Hon ska tillbaka till sitt fiendeland på efterkontroll om tre veckor...

---

Kontrollen gick bra, både vad gäller beteende och resultat.

---

Update mars 2009
Helgas värden är fortfarande OK, men tänderna är i mycket dåligt skick och käket kasst. Det verkar som om all mat för njursvaga djur är baserad på kyckling, något som Helga ogillar å det allvarligaste. Den sista tiden har hon nästan matvägrat.

Men idag hittade jag njursvagt (får man skriva så?) käk baserat på både kött och fisk. Jubel!

---

Juni 2009
Helga är Där.

Något har hänt

Rapporteringen från den senaste träffen överskuggades ju helt av att vi fick klart för oss att Hon dagligen utövar våld mot barnen. Soc är underrättade, men om de har gjort något eller kommer att göra något vet vi förstås inte. Emellertid:

Den här våren har det framkommit nya deprimerande uppgifter om barnen och hur de har det vid snart sagt varje träff. Pappan har förstås pratat med Soc om dessa och vi vet också att kontaktpersonen rapporterar till Soc från de träffar hon övervakar. Så även de med pappan och barnen.

Exempelvis
Barnens hygien har varit under all kritik, de anser till exempel att man inte "behöver" tvätta händerna efter toalettbesök numera, kläder och skor har varit både trasiga och slitna och jag har fått anledning att köpa överdrag till nackskydden i bilen för att de inte verkar tvätta håret på veckotal. (Jag kör dem och k-personen hem till Henne efter träffarna när jag kan)

Det har blivit värre för varje gång. Utom nu senast.

Vafalls?
Jäpp. Barnen var nästan rena den här gången. De luktade inte alls så mycket som tidigare och, håll i er nu, ett av dem hade en ny tröja. Nya kläder (som inte har kommit från oss) har vi inte sett på dem på hela det här året.

Två av dem har varit hos frisören. Tidigare har det äldsta barnet klippt sina syskon med reslutat som verkligen kunde diskuteras.

Vid flera tidigare tillfällen har Hon inte ens varit hemma när kontaktpersonen kommit med barnen, minst två gånger har hon dessutom varit alkoholpåverkad vid lämningen. Den här gången var Hon både nykter och hemma.

Har Hon bättrat sig, månne?
Nja. Min tanke är att det är rapporterna till Soc som har fått Henne på bättringsvägen. Att pappan så ofta ventilerar sin oro för barnen kan en cynisk Socialsekreterare lätt förklara bort som skitsnack om mamman. Men när en seriös, tränad och erfaren kontakperson (och andra?) rapporterar om ungefär samma saker blir det svårare att lägga saken åt sidan.

Det är därför jag tror att Hon har blivit tillsagd att sköta om sina barn. På skarpen.

En TT-notis som knappt märktes

Det här försvann nästan i nyhetsflödet. Åklagaren i fallet med kvinnojouren Helga i Tranås som hjälpte en kvinna att hålla sig undan med barnen trots att hon inte hade vårdnaden om dem har överklagat till Hovrätten.

"Jag gör inte samma bedömning som tingsrätten i uppsåtsfrågan, säger åklagare Erik Handmark till TT, om orsaken till varför han överklagar". Det gör inte jag heller.

En juridiskt kunnig bloggare, Selig.se, lägger ut texten kring den ganska knapphändiga TT-notisen och förklarar att försvaret bygger på att de åtalade inte kände till de faktiska omständigheterna (Hur många tror på det, förresten?) men att de också hade gjort likadant om de nu visste.

Konstigt, förresten, att överklagandet fick så liten plats i media. Fallet är ju principiellt viktigt för alla kvinnojourer runt om. Ska man köpa allt deras hjälpsökande kommer med osett, som nu, eller blir det till att vara skeptisk när dum- och orimligheterna staplas på varandra?

Eftertankar

Den senaste träffen gjorde oss illa till mods, för att uttrycka saken milt. Vi fick bekräftat vad vi länge har haft på känn: att Hon slår barnen regelbundet.

Mamma slår oss varje dag

var faktiskt den ordagranna formuleringen. Ett av barnen bröt för några minuter den kompakta tystnaden kring Hennes sätt att sköta sin familj som i normala fall råder.

Örfilar har alltid ingått i Hennes uppfostringsarsenal, så det förvånar egentligen inte. Möjligen att det numera är dagligen. Vi har också sett blåmärken på barnen som de har haft svårt, eller bara vägrat, att berätta om.

Örfilar har nog de flesta i min generation, tidigt femtiotal, fått. Det var inte ovanligt på den tiden. Jo. Dagliga örfilar var nog inte vanligt, förresten. Men att tillfoga sina barn blåmärken är en upptrappning av våldet som jag aldrig har hört talas om i min omgivning. Det gör mig illamående.

Ring polisen!
Visst. Sen då? På alla direkta frågor om Hennes våldsutövning tiger ungarna still, eller blånekar sig in i nämast absurda motsägelser. (Jag har till och med hört ett av dem mycket bestämt dementera en skildring från ett tillfälle där h*n inte ens var med själv) Visst skulle vi ha kunnat ta de drabbade barnen till akuten och dokumentera rodnader och blåmärken, men barnen vägrar alltså att länka skadorna till mamman. Då blir det svårt att gå vidare.

Skolan, då?
Skojar ni? Den här skolan blundade för att ett av barnen är dyslektiker i minst två år. Den här skolan tycker inte att det är märkvärdigt att en lågstadieelev kan ha samma kläder som för två år sen, med motivering att "det finns barn i klassen som är mindre än detta." Dessutom är det alltså Hon som har vårdnaden om barnen, om än interimistiskt, och lärarna företer inte många tecken på att ha en egen vilja. De lutar sig mot vad Hon säger.

Och det är alltså en skola med problem och svag ledning som inte gärna tar i ärenden som föranleder besvär och/eller utgifter förrän det har blivit ett måste.

BUP
Suck. Ett par av barnen går redan där, på grund av pappans nackgrepp i November 2005. Vi har sett vad de går för i olika skrivningar och protokoll. Lägger man ihop detta med hur de beskriver sig själva och sin verksamhet, så handlar det om att alla kvinnor och barn är utsatta för mäns våld av olika slag.

Skulle vårat BUP få i uppdrag att utreda Hennes våld mot sina barn är sannolikenheten ganska stor för att de ställer en fråga i stil med "Hon slår dej väl inte?", får det förväntade svaret och skriver en rapport som föranleder barnen mamma att polisanmäla mig för förtal eller falsk angivelse i förhoppning att få ett fett skadestånd att bränna på vad Hon nu bränner sina (och barnens!) pengar på.

Anmälan till Soc, blir det nån?
Jag ska försöka. Men på två dagar har jag inte kommit på någon bra linje i skrivningarna. Utsagorna om Hennes våld har de alltså fått från annat håll. Att ett barn företer symptom på något som kan likna undernäring likaså. Att en förälder tar pengar från sina barn är nog heller inget alarmerande för Soc så länge det inte gäller stora belopp. (Å andra sidan är allt man äger och har alltid ett stort belopp, jag vet)

Jag ska inte ge upp, men det blir svårt.

Det känns lite hopplöst just nu